tills vi falla sanslöst neder
såsom dårar, vilka fatta
varken blygsel eller heder!
Jag vill glömma fosterlandet,
glömma ock min hembygds koja,
ty mitt hjärta — icke kan det
lösa bundna bröders boja.
Jag vill glömma barnets lycka,
faders grav och moders böner!
Jag vill glömma dem, som rycka
brödet från förtryckets söner!
Jag vill glömma, huru resten
av vår livsmust turken suger,
hur han roffar, och hur prästen
vid sin bönbok öppet ljuger!
Vi betala ju kalaset!
Roffen bara! Vem kan hindra?
I han makten. Vi ha glaset —
endast det vår sorg kan lindra.
Låt oss dricka! låt oss skåla
välgångsskålen för despoter!
Krogen ekar, då vi skråla:
»Till Balkan vi tåga åter!»
Men då morgondagen skingrar
dimmorna, som krusen vålla,
våga ej de nyktres fingrar
röra sig att löftet hålla!
Men tyrannen skall beständigt
ödelägga våra bygder,
flå och skinna oss eländigt
och förtrampa folkets dygder.
Nej, slå i, tills vi bli fulla!
Själen så behagligt domnar.
Handen slappas, och vi lulla
känslan, tills hon saligt somnar!
Skål för fiendernas seger!
Skål för Eder, patrioter!
Intet kärt jag längre äger!
Och I — ären idioter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar