och gjut ej gift i hjärtesåren!
Min levnads vår är re’n förgången,
änskönt jag än är ung till åren.
Låt mig förglömma allt elände,
som fordomdags mitt hjärta brände!
Förglöm den tid, som flytt! Då var jag
av kärlek bländad och berusad.
Då var jag slav, ty bojor bar jag,
och av din blick, ditt löje tjusad,
jag fosterland och ära glömde
och blott om dig, min älskling, drömde.
Men dessa drömmar flydde alla.
Ej hjärtats känslor längre glöda,
och fåfängt söker du dem kalla
till liv ånyo från de döda.
Sjung därför mer ej ömma sånger:
de väcka endast kval och ånger!
Din blida stämma med dess sköna
och rena klang kan jag ej lida.
Hör du ej, huru bergen stöna,
och huru faderlösa kvida?
Till dessa toner trår mitt öra;
på dessa röster vill jag höra.
O, lyss till vemodsfulla kväden,
som våra berg och dalar klaga!
O, lyss till vindens sus i träden:
de viska om en sorglig saga
från forna dar och viska frågor
om nya kval, om nya plågor!
Sjung även du om bittra strider,
om huru änkors tårar gjutas,
om huru fattigmannen lider,
hur hedern säljes, dygden mutas,
hur kvinnor skändas, folket pressas,
och hur de ungas vapen vässas!
Där, varest stormens åskor skalla,
där, varest arma bröders hopar
för sabel och för kula falla,
och deras blod till himlen ropar
om hämnd — där må vår stämma klinga
och seger än i döden bringa!
Från dina läppar jag begärligt
vill lyssna, huru toner flöda.
Då skall vår ungdomskärlek härligt
stå upp igen ifrån de döda.
Då skall jag åter saligt känna
din kyss på blodig panna bränna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar