Maria, Maria

 

.

Maria, Maria, vart fara dina dunkla år?
Din blick är bräddad som en skål
med mörkt och ljuvligt vin.
Inunder vita hullet
ditt röda blod i böljor går,
det susar skyggt i unga bröst
som sång av violin.
Se utanför ditt stängda hus
stå blommorna som tända ljus!
Maria, Maria, träd ut i sol och sus!

De fara, de fara de drömska årens fjärilsflock.
De falla tyst som vita blad
från apelgårdens träd.
I långa år och tunga
ska blekas pannans bruna lock
och alla drömmar hamras ut
på längtans svarta städ.
Se utanför ditt stängda hus
stå blommorna som släckta ljus!
Maria, Maria, i svala aftons sus.

D Andersson:

Till mademoiselle Groth

 

Den 28 februari 1838

Hav tack, du vänskapsfulla röst! 

vars hälsning mig så högt behagar. 

Du stämma från de forna dagar, 

men ur ett ungdomslivligt bröst! 

För mycken heder du mig gör? – 

Att bli de forne Stores like 

jag hoppas ej – och deras rike 

av mig ej eftersträvas bör. 

En själavandring likväl finnes, 

som ingen otro neka kan, 

ett andans bud från man till man. 

De gamle fört mig det till minnes: 

Att se vid egna tankars sken, 

fast mången det ock skulle klandra, 

och hellre gå på egna ben 

än åka bakpå med de andra. 

Så tänkte de, de Store Män, 

som fordom gåvo Snillet lagar; 

så deras lärling tänker än, 

en mindre man i sämre dagar. 

Lev lycklig! Ungdomsblommor bär 

din glada dröm i sena åren. 

Dröm fort så ljuvligt! Med dig är 

än i ditt inre rätta våren. 

Vördsamt E.G. Geijer

E G Geijer:

Det är kallt - en tjugu grader

 

Det är kallt - en tjugu grader.

Luften är så skarp som stål.

Bönder uti långa rader

komma över sjön med kol.

Imman står från hästens manke.

Det är tungt i backens stup.

Hästen frustar, bondens tanke

är en väldig herrgårdssup.

Brukspatron, så rak i nacken,

står i språk med Anders Mas.

"Kära Anders, här på backen

går nog allting snart i kras.

Kolet stiger, järnet sjunker,

inga anbud kan man få.

Det blir fasligt klena grunker

di får skrapa, mina små."

"Brukspatron", så svarte Anders,

"vill han veta vad jag tror?

Nu så har det gått åt fanders

ända sedan jag blev stor.

Ja, jag börjar tro att skrapet

räcker nog åt småherrskapet."

H Hamilton:

På Torgnydagen: De fria fåglarna

 

Den 9 oktober 1940

De fria fåglarna 

plöja sin väg genom rymden. 

Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. 

Stor sak i det. 

De dö fria. 

De likna icke de där som sträcka hals 

och kackla vid sitt mattråg 

och beskärma sig över 'galningarna'. 

I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. 

Det går så med de tama djuren. 

De taga inga risker, 

och de förlora alla chanser.

T Segerstedt:

Trump och Putin

Trump och Putin, vilket par!

Lillebror och Lillefar,

morot och potatisknöl

med bröl och blodigt söl.

Pratar just som de har vett,

sällan har man hört och sett

något riktigt lika dumt

och, framför allt, så skumt.

För hur kunde Donald Trump

börja spå i kaffesump

om en ljus och ljuvlig fred

att glädja världen med?

Putin är diktator ju,

farlig mer än andra sju,

han vill ge Ukraina spö

och se dess frihet dö.

Trump är mest en idiot,

en som lydigt tar emot

ryssarnas information

och sprider den i tron

att han mött en vän och bror,

som på samma värden tror,

på sej själv och mammons makt

och folk som går i takt.

Men Zelensky däremot

ser de båda som ett hot,

han vill inte skriva på

allt dumt de hittar på.

Putins grymma bombanfall

och nån sällsynt jordmetall 

gör nu Trump i huvet sjuk,

mot Putin blyg och mjuk.

Men Zelensky ska ha däng,

Trump och Putin gått i säng

för att smida planer för

den dag då hoppet dör,

hoppet om en rättvis fred,

där Ukraina får va' med

utan att dräneras först 

av Trumps och Putins törst.

(26/2 2025. Upp till motbevis! Jag har så gärna fel).

A Holmberg:

På Sigvarddagen: Vid resning av vård i Fjällbygden

 

Lövliden i Vilhelmina år 1943

Det var en gång - en gång för länge sedan -
då här var bara gammal skog och myr. 

Då kom ett mänskopar att stanna, medan 

de väntade på livets äventyr.

De fiskade, de redde sig en stuga,

och höll den regnet ute, fick den duga.

Då var naturen ond - i skogen funno

befängda makter rum för skumma trick.

Det var ej uvens ögon då, som brunno

ur klyftan, men hin Håles arga blick,

och vittror, små och grå men yverborna,

befunnos mitt i branten geta korna.

Men mannen tog att snickra, smida, lagga

och bärga starr från myren eller mon.

Det kom en ko - det gungade en vagga

och där blev gröna fläckar omkring bron.

Där röjdes ris, det blev en plats för plogen,

och mörksens makter trängdes ut ur skogen.

Det går ej av sig själv att odla jorden,

och ingen stuga reses av sig själv,

ty är en vrå av ödemarken vorden

till hem för mänskor mellan berg och älv

och bjuder skygd och ger en daglig föda,

förvisso har det kostat ärlig möda.

Vi se dem - män och kvinnor genom åren,

så långa dagar för en mager kost,

så många suckar för den sena våren,

så mycken ångest inför höstens frost,

så varma böner för det torra brödet,

då barken kanske var det sista stödet.

Och den, som sett hur fattigdomen fårat

en barkad kind på fordom glad kamrat,

och den, som mött en sliten kvinnas tårar,

då hennes ungar kvedo efter mat,

den vet en del, vad odlarfolket kände,

då jakt och fiske svek, och frosten brände.

Det första odlarfolket är beskrivet,

och det är skildrat av dess egen tolk,

vad allt som tarvades att rädda livet. - - -

Hur kunde därvid detta arma folk

få tid och kraft att kring den egna härden

ge andra arv och skapa nya värden?

Hur kunde dessa män och kvinnor samla

ur all sin hårda kamp för dagligt bröd

en skatt att skänka, då de blivit gamla,

till dem som föga prövat samma nöd

och kanske inte alltid tacksamt kände

förpliktelsen mot torvan, som de vände?

Dock nya stugor byggdes, tegar brötos

ur skogbevuxen mark om än så hård,

och myrar dikades och stenar skötos. -

Nu ligger bygden här med gård vid gård,

och långa vägar väva sammanbandet

med socknen, länet och med fosterlandet.

Vi se i anden skugga efter skugga

av män och kvinnor granska oss i dag.

En kaffepanna och en svartbränd snugga

med mässingdosan vandrar över lag,

och aftonvarden lyfts ur näverkonten

vid rök - från andra sidan horisonten.

Vi se Er så och icke annorlunda,

Ni gamla fäder - Ni ha fyllt Ert värv,

och illa vore, om i dar som stunda,

vi läte arvet råka i fördärv.

Nej, det ska leva, och vår by må stånda

en fridens borg i tidens stora vånda.

Vi resa fädrens vård bland furustammar

och lingonris i mitten av vår by.

Så länge ännu vinterns norrsken flammar

och sommarsolen silar genom sky,

vill vården bära bud till sena leder

om hårda nävar, energi och heder.

(Ur Från bygd och vildmark 1943)

Sigvard Arbman:

Mattias är apostel, han

 

Mattias är apostel, han, 

men här en ganska okänd man. 

I Bibeln har han ingen bok, 

fast både modig, snäll och klok. 

Han följde Jesus flera år, 

fast inget då om honom står, 

från dopet till uppståndelsen, 

ja, himmelsfärden såg han sen. 

Mattias vann ett lotteri 

om vem som fick apostel bli. 

Och Judas' efterträdare 

blev inte nån förrädare.

Mattias var som alla tolv 

i bön på övre salens golv, 

där hundratjugo kvinnor, män 

fick förbereda väckelsen. 

Mattias blev apostel, han, 

och många han åt Jesus vann. 

24 februari är 

den dag vi firar honom här.

A Holmberg:

Det rör mig ej

Det rör mig ej, om i Ukrajna 

jag lever eller annanstans, 

om någon minnes eller icke 

att jag bland fjärran drivor fanns! 

I träldom runno mina dagar, 

och utan att en mänska klagar 

jag tårögd går i graven ned, 

och allt jag ägde tar jag med. 

Ej ens ett spår min gärning sätter 

på mitt Ukrajnas sköna slätter, 

på min — ej eder — fosterjord.

Och ingen far skall vid sitt bord 

med suckar säga till sin son: 

”Bed, barn! Den mannen för Ukrajna 

fick lida landsflykt, hat och hån.” 

Det rör mig ej, om denna son 

skall bedja eller icke för mig. 

En enda sak på jorden rör mig: 

om ondskan skall mitt land få råna, 

bedraga, bränna och förhåna, 

till dess det långsamt, sargat dör… 

– Det är det enda, som mig rör. 

T Sjevtjenko

På Reformationsdagen: Det gamla ordet

 

Nu vill man Frälsarn skilja från hans Ord,

och hans församling. Han är dock ombord
och stillar stormen. Ja, till dem han sänder
att gå med nådens bud till folken ut,
med samma löfte han ännu sig vänder,
att vara när dem allt till världens slut.

Hur det förtyds, det gamla ordet!
Dock fåfängt med det nya skryts,
som är i dag orakel vordet,
i morgon mot ett annat byts.
De vise sig ett språk må dana
för vad de forska, vad de ana,
blott de ej vrångvist skapa om
det ordet, som från himlen kom.

Det kom ej blott med andans gåvor
och krafter från en högre värld,
en nyckel till Guds rikes håvor,
mot mörkrets väldighet ett svärd:
det kom med händelser, beredda
från tid till tid och hemligt ledda
åt samma mål, bestämt av Gud
och röjt i löften, som i bud.

Vad han de helga män ingivit,
varom hans anda vittne bär,
har han med eget finger skrivit,
det finger som i tiden är
ej mindre synligt än i tingen.
Den hand, som ställt i himlaringen
var stjärnas lopp, har mätt också
den ban, där alla sekler gå.

Omkring all jorden nåd och sanning
förkunnas skulle av ett folk,
som skilt ifrån all hednisk blandning
var Herrens tjänare och tolk;
som ställdes mellan tre världsdelar,
att livets ord, som själen helar,
utsprida, när det mogna hann,
då tiden sin fullbordan vann.

Vad till ett helt sig sammanknyter
från Abrahams till Pauli tid,
är det väl likt de blinda myter,
som vimla i förvirrad strid?
Guds rike i det hela speglat,
och med hans namn, hans bild beseglat,
är det ett lögnens verk? Vad är
då han, vars vittnesbörd det bär?

«Men är det hans?» Du, som så frågar,
om dig dess anda icke rör,
om du ej busken ser, som lågar,
ej Herrens röst ur lågan hör;
så märk likväl vad han utförde,
han, som den rösten lydigt hörde,
och vad på denna grund av En,
som större var, blev uppbyggt se’n.

Om du ock aktar intet annat,
än yttre väl av samhällsskick;
så se, hur lågt den odling stannat,
som Kina av sin Foë fick.
Hur du än sanskrit må förklara,
(en skön, en underbar ruin!)
du, kristne! ville du väl vara
en paria, eller ens bramin?

De vilda horder, som förstörde
vad Rom av Greken fått i lån,
vad tämde dem? Blott vad de hörde
om nåd, dem bjuden av Guds Son.
Vad nytt begrepp om mänskovärde
och mänskorätt, då folket lärde,
att världens Frälsare jämväl
för trälen dött och frälst hans själ!

Att ordet är av Gud, så vida
som det har tjänt i tidens längd
att ljus kring jordens länder sprida
och trösta den betryckta mängd:
det medgen även I, som neken
att tro uppå «de fromma sveken.»
Det är ert ord. Men tron I då,
att Gud sitt mål med svek vill nå?

Och den Försyn, som till det näste,
där svalans ungar gapa opp,
ej mindre ser, än till det fäste,
som mätes av kometens lopp:
hon skulle utan vård ha lämnat
åt slump och list det verk, hon ämnat
till mänsklighetens ljus och frid,
till hennes väl i evig tid!

Vad gagnar vattnet, om dess källa
ej hålles ren? Vad verkan gör
det nya ord, man låter gälla,
som folket ej förstår, ej hör,
ej går att i Guds hus få höra?
Vad vill man? Kyrkan själv förstöra?
Vad! eller skall vad osant är
i Herrens namn förkunnas där?

Om osant är det gamla ordet:
vad blir då det, som stöds därpå
vid döpelsen, vid nattvardsbordet,
vid graven och för dem som gå
i brudstoln, ja, i predikstolen? –
Ve er! som där förklara skolen
vad I ej tron, I själva, mer;
och ve det folk, som leds av er!

Men vad behövas prost och kyrka,
då bladet som bärs hem oss lär
vad man skall tro, vad man skall dyrka,
vad dagens högsta vishet är?
Den lärdom, I ej själva fatten,
så inlåst är den dyra skatten,
den gen I folket, I, dess män:
månn’ folket tackar er för den?

Och I, på grund av vetenskapen
så stolta av ert fria mod,
som vässen alla otrons vapen,
att störta vad i sekler stod!
Vad Gud så skönt oss ville giva,
det skyn I ej att sönderriva.
Av vad en härlig skepnad var
I lämnen oss blott skuggan kvar.

Symboler visar oss naturen
i sjön, där himlen ser sin bild,
i dag och natt, i tordöns-skuren,
i duvans art, från örnens skild.
Likså i ordet, som är skrivet,
han, som är «Sanningen och Livet»,
i liknelser ej endast lär,
men verkar vad gudomligt är.

De blinda se, de döva höra,
de döda uppstå, och vad mer
han sågs med himmelsk kärlek göra,
ännu i trogna hjärtan sker.
Ej blott en föresyn oss vorden,
Guds återsken är han på jorden.
Den Dolde, som all världen bär,
i honom ses och känns oss när.

Gudomlig är ej blott hans lära,
så mild som hög, så djup som klar:
de verk han gjorde vittne bära
om makt som ingen dödlig har.
Vad trogna vittnen, enligt skriften,
om hans uppståndelse ur griften,
hans segerfärd till himlen sett,
symboliskt och dock verkligt skett.

Men allt det sköna, underbara
kritiken nu av ordet klär.
Då hon det icke kan förklara,
hon det förnekar, spotsk och tvär.
Den värld, som Gud av intet gjorde,
hon likaså förneka borde.
Förstår hon, hur det första par
blev till förutan mor och far?

Ert eget tal förneka borden
I, tvivlare! på samma grund.
Månn’ I begripen, huru orden
av tungan bildas i er mun?
Dock viljen I förstå, hur ordet
hos Gud av evighet är vordet;
och hur det se’n, i mänskohamn,
har talt, som Son, i Faderns namn.

Nu i hans ställe mänskligheten,
den fallna, usla, sätts av er,
som i er vishet bättre veten,
vad liv och ljus åt världen ger.
Den fångne skall sig själv förlossa,
den bundne sina bojor krossa,
den blinde staka ut sitt lopp,
den döde av sig själv stå opp.

Förmår hon det? Vad vittnar tiden
se’n syndafloden allt tills nu?
Vad vann hon av den sista striden?
Vad lovar den som förs ännu?
Med vad vi än må se med rysning
för mörkrets verk av falsk upplysning,
så tröstom oss; ty se, Guds Lamm! –
Och se, Guds Rike går dock fram!

Vad kan förnuftet ge, som svarar
emot vårt barnaskap hos Gud
igenom Sonen, som förklarar
såväl hans kärlek som hans bud?
Ack! om vi Kristus själv förlore,
vad blir vår kristendom? Vad vore,
om han försvunne, allt vårt stöd,
vårt hopp, vår tröst i liv och död?

«Dock läran står ju kvar!» – Vad lära?
Ej hans, nej, er: ett tankefynd,
som kan – dess djuphet i all ära! –
ej plåna ut en enda synd.
Visst ser man genom havets dimma
av dagens ljus en bleklagd strimma:
men slog det ej all glädje ner,
om solen själv ej syntes mer?

Och seglarn, hur han än sin bana
beräknar med kompass och kort,
månn’ han i mist kan leden spana
bland bränningar till himlens port?
Men bäst en klippa honom varnar,
förskingras töcknet, himlen klarnar
och solen själv står fram igen. –
Ja, världens ljus! du lyser än.

Du lyser och ger liv åt alla,
som tro, o Jesus! på ditt namn.
Ur fallet – ack! vem sågs ej falla? –
du för oss i en faders famn.
Det är försoning, vi behöva;
och den vill otron oss beröva!
Var ges, om ej vid korsets fot,
för hennes egen oro bot?


 F M Franzén:

Emanuel

 

Baljor för åtta till sexton liter,

yxor, sågblad och jaktgevär - - -
Här går han, yngst bland expediter
i Göranssons järnaffär,
sysslar, villig och oförtruten,
sjuttonårsgänglig, tyst och sluten,
raspar ner siffror, slår in paket.
Tankarna gå dit ingen vet,
långt bortom kunder som pruta och prata,
långt bortom disk och sorl och gata -
Emanuel Nord är poet.

Allting skall skötas, rappt och vaket.
Emanuel hit, Emanuel dit -
bära från lagret, hämta från taket,
bocka för snubbor och slit.
Brådskan glider i intervaller.
Men bortom sorlet som stiger och faller
vidgas en värld, en hemlig och rik:
- Ringar som passa åt Husqvarna spisar -
nånting som rimmar på dämpad musik - - -
Timmarna gå. Emanuel visar
cyklar, strykjärn och spik.

Heliga värld, av vilja bräddad!
Boden stängs, nu kan han få gå.
Räckan av strofer, i minnet räddad,
bär han hem till sin fattiga vrå,
går som i blindo, i vakna drömmar.
Svallet av rytmer och rim som strömmar,
bär det ej honom till ära en gång?
Svarta gränder, svarta prång,
spårvagnssättet som dånar och skramlar -
vad är allt detta för den som famlar
yr av en brinnande sång?

O, du fattiga, unga, blonda
röst, som ropar vid livets port,
stiger en dag ur din famlande vånda
något fullkomnat och stort?
- Det som växer stolt och förteget
gömt i ens själ, det är dock ens eget.
Allt få vi böta för, hundrafalt -
livet jagar oss, blint och kallt,
dränker vår ringhet i glömskans floder.
Djupt i hjärtat, ensamme broder,
äga vi ändå allt!


Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Ett skepp kommer lastat

Sveabolaget säljer dödsbåtar till judetransporter från Sverige. 

Ett skepp kommer lastat med ångestens ord 

i mörker och vågskum begravet. 

Ett skepp kommer lastat med judar ombord, 

en flytande kista på havet. 

Om det går under — vad mera och sen? — 

och sjunker med rostiga plåtar. 

Världen har gott om trasiga män 

och gott om dåliga båtar.

Kolsvart är havet och framtidens hus, 

men kväv det blödande skriet 

och märk hur det springer en stråle av ljus 

ur kassorna på rederiet! 

22/2 -47

S Dagerman:

Skillnad

Sanning hålla alla på, 

särskilt då det gäller andra. 

Alltför många vilja då 

såsom postbud gärna vandra. 

När oss själva saken rör, 

anden ej så hårt oss tränger; 

kläppen tyst i klockan hänger,

rädd, att nejden ändå hör.

C Boberg:

Petter Dasses Klage-Sang

 

Peder Dasses Klage-Sang udi hans 6 aars langvarige Sygdom:

En Krop, opfylt med gruus og steen,
har tusind gange breck og meen.
Jeg troer den ey med Pen og Fier
ud skrives kand saa som den er.

Jeg har hos mig befundet det,
jeg er af piine trætt og mætt.
Jeg ønsker tit all verdens vey:
jeg ønsker døden, døer dog ey.

Hvad Byrde, som mig er omspendt,
er Gud alvidende bekjændt.
En anden til og fra kan gaa:
men jeg er den, der piines maa.

Det Best hvær dag for ploven gaaer
har tusind gange bedre kaar;
udstaaer det dagens slæb og sved,
saa har det dog om natten fred.

Men jeg maa piines dag og stund,
om natten faar jeg ey en blund.
Mitt liv vil revne midt i to,
hvorledes skal jeg nyde ro?

Skal jeg en draabe af mig faae,
det er, som aanden ud vil gaae,
ret ligesom en Syl og Kniv
stod midt igjennem Lem og Liv.

I 6 aar har jeg været svag,
og aldrig haft en rolig dag.
Forløs mig nu, min Fromme Gud,
det syvend' aar af fængslet ud!

Hver syvend' Dag er en Sabbath,
min Sag giør klar, O Jesu! at
jeg for all møye engang maae
en salig tiime hos dig faae.

Jeg din Discipel har behov,
at jeg af skolen faaer forlov,
skarp skolemester du har vært,
men Gud ske lov for hver en snert!

Har jeg, o Gud, fortørnet dig,
saa har du nu hudflenget mig,
at jeg er om og om bespent
og faaer den løn jeg har fortient.

Men hvad for Løn, hvad er det alt
mod det der blive bør betalt.
I Pinen jo ti tusind Aar
til Gjelds Afløsning ey forslaaer.

Men naar jeg hen til andre ser,
som er af samme malm og ler,
da synes deres lidelse
slet intet mod min bræk og væ.

Hver tykkes have nok i sit
men hvor det gaaer, saa har jeg mit
udveyet i qvintin og lod
og dobbelt fremfor andre faaed.

Ja mange mellem sig har spurt:
hvad mon den arme mand har gjort,
at han saa piines dag og nat,
er andre til exempel sat?

Er ingen i det heele land
saa grov en syndere som han?
Saa bliver spot til skade lagt
og mange domme fældt og sagt.

Dog, hvor med andres domme gaar,
min sygdom har de samme kaar;
om himmel, jord, om land og vey
mig ynke vil, det hielper ei.

Min Qvinde, som vel tusend gang
har hørt min suk og jammersang,
ved neppelig paa hvilcken sted
hun være vil for yncksomhed.

Min Søn og Datter og enhver
af Søskende og Slegtninger
har seet, hvad suk og modig graad
jeg her i Verden har udstaaed.

Og om min piine fattes prov
og flere skudsmaal har behov,
spørg hver en Fjæl samt Nøgletræd
som er udi mit sengestæd.

Spørg bjelkerne i Huuset er,
spørg Vægger, Naver, Tag og Spær,
spørg bord og bænke, de skal dig
fortælle, hvor det er med mig.

En barne-fødsel er vel stræng
for qvinden i sin barselseng;
men naar hun fostered har fød,
har hun forvundet all sin Nød.

Men jeg har baared hidindtil
det foster, som mig dræbe vil,
i 6 aar har jeg baaret det,
ti maa jeg engang blive trett.

O Gud, all verdens Frelsermand
som alle ting forandre kan,
forandre du min Sorg, min Nød!
Til livet eller salig død.

P Dass:

Förr och nu

 

Jag fordom hungrig var och hade intet bröd;

jag ägde intet mynt, och borta var krediten.

Nu har jag mat och mynt och allt till överflöd,

men ingen njutning mer - och borta är aptiten.

A M Lenngren:

Min första kärlek

Sjung icke mera kärlekssången 

och gjut ej gift i hjärtesåren! 

Min levnads vår är re’n förgången, 

änskönt jag än är ung till åren. 

Låt mig förglömma allt elände, 

som fordomdags mitt hjärta brände! 

Förglöm den tid, som flytt! Då var jag 

av kärlek bländad och berusad. 

Då var jag slav, ty bojor bar jag, 

och av din blick, ditt löje tjusad, 

jag fosterland och ära glömde 

och blott om dig, min älskling, drömde. 

Men dessa drömmar flydde alla. 

Ej hjärtats känslor längre glöda, 

och fåfängt söker du dem kalla 

till liv ånyo från de döda. 

Sjung därför mer ej ömma sånger: 

de väcka endast kval och ånger! 

Din blida stämma med dess sköna 

och rena klang kan jag ej lida. 

Hör du ej, huru bergen stöna, 

och huru faderlösa kvida? 

Till dessa toner trår mitt öra; 

på dessa röster vill jag höra. 

O, lyss till vemodsfulla kväden, 

som våra berg och dalar klaga! 

O, lyss till vindens sus i träden: 

de viska om en sorglig saga 

från forna dar och viska frågor 

om nya kval, om nya plågor! 

Sjung även du om bittra strider, 

om huru änkors tårar gjutas, 

om huru fattigmannen lider, 

hur hedern säljes, dygden mutas, 

hur kvinnor skändas, folket pressas, 

och hur de ungas vapen vässas! 

Där, varest stormens åskor skalla, 

där, varest arma bröders hopar 

för sabel och för kula falla, 

och deras blod till himlen ropar 

om hämnd — där må vår stämma klinga 

och seger än i döden bringa! 

Från dina läppar jag begärligt 

vill lyssna, huru toner flöda. 

Då skall vår ungdomskärlek härligt 

stå upp igen ifrån de döda. 

Då skall jag åter saligt känna 

din kyss på blodig panna bränna.

C Botev:

Fritiof spelar schack

 

Björn och Frithiof sutto båda
vid ett schackbord, skönt att skåda.
Silver var varannan ruta,
och varannan var av guld.

Då steg Hilding in. "Sitt neder!
Upp i högbänk jag dig leder,
töm ditt horn, och låt mig sluta
spelet, fosterfader huld!"

Hilding kvad: "Från Beles söner
kommer jag till dig med böner.
Tidningarna äro onde,
och till dig står landets hopp."

Frithiof kvad: "Tag dig till vara,
Björn! ty nu är kung i fara.
Frälsas kan han med en bonde:
den är gjord att offras opp."

"Frithiof, reta icke kungar!
Starka växa örnens ungar:
fast mot Ring de aktas svaga,
stor är deras makt mot din."

"Björn, jag ser, du tornet hotar,
men ditt anfall lätt jag motar.
Tornet blir dig svårt att taga,
drar sig i sin sköldborg in."

"Ingeborg i Baldershagen
sitter och förgråter dagen.
Kan hon dig till strids ej locka,
gråterskan med ögon blå."

"Drottning, Björn, du fåfängt jagar,
var mig kär från barndomsdagar;
hon är spelets bästa docka,
hur det går, hon räddas må."

"Frithiof, vill du icke svara
Skall din fosterfader fara
ohörd från din gård, emedan
ej ett dockspel vill ta slut?" -

Då steg Frithiof upp och lade
Hildings hand i sin och sade:
"Fader, jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.

Rid att Beles söner lära,
vad jag sagt! De kränkt min ära,
inga band vid dem mig fästa,
aldrig blir jag deras man."

"Väl, din egen bana vandra!
Ej kan jag din vrede klandra;
Oden styre till det bästa!"
sade Hilding och försvann.

E Tegnér:

I krogen

Låt oss supa! låt oss skratta, 

tills vi falla sanslöst neder 

såsom dårar, vilka fatta 

varken blygsel eller heder! 

Jag vill glömma fosterlandet, 

glömma ock min hembygds koja, 

ty mitt hjärta — icke kan det 

lösa bundna bröders boja. 

Jag vill glömma barnets lycka, 

faders grav och moders böner! 

Jag vill glömma dem, som rycka 

brödet från förtryckets söner! 

Jag vill glömma, huru resten 

av vår livsmust turken suger, 

hur han roffar, och hur prästen 

vid sin bönbok öppet ljuger! 

Vi betala ju kalaset! 

Roffen bara! Vem kan hindra? 

I han makten. Vi ha glaset — 

endast det vår sorg kan lindra. 

Låt oss dricka! låt oss skåla 

välgångsskålen för despoter! 

Krogen ekar, då vi skråla: 

»Till Balkan vi tåga åter!» 

Men då morgondagen skingrar 

dimmorna, som krusen vålla, 

våga ej de nyktres fingrar 

röra sig att löftet hålla! 

Men tyrannen skall beständigt 

ödelägga våra bygder, 

flå och skinna oss eländigt 

och förtrampa folkets dygder. 

Nej, slå i, tills vi bli fulla! 

Själen så behagligt domnar. 

Handen slappas, och vi lulla 

känslan, tills hon saligt somnar! 

Skål för fiendernas seger! 

Skål för Eder, patrioter! 

Intet kärt jag längre äger! 

Och I — ären idioter!

C Botev:

Förlåt en yngling som kommer försent

 

Förlåt en yngling, som kommer för sent och vevar en slagdänga blott
och sjunger sin visa så här efteråt, alltefter den gåva han fått.
Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mej grymt på min halm,
och somnar jag in bortåt midnatt, jag drömmer om Östermalm.

Och jag tycker jag liksom i drömmen små ögonblick lyckats se,
den mannen som väldig och ohängd fann borgargardets idé.
Ibland är han hög och betydande, på väg till verken, har brått,
ibland är han svettig och skinande, en gros i såpa och flott.

Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog.
Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg,
ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg.

Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små,
honorar för utdrivna hjärtan, som han aldrig lyckats förstå.
Han är sann patriot på bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm,
det är han som har hus med hiss och bad och WC på Östermalm.

Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut.
Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna av livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt - ett påhängt, utklätt nöt.

Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död.
Han sätter sin bockfot bland blommor och löv
och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm.
 
D Andersson:

Konungens sorg

 

Ordet “sorg“ lät konungen förbjuda vid hovet,

“olycka“, “kärlek“ och “lycka“ som alla gjorde ont, 

men “hon“ och “hennes“ funnos ännu kvar.

Hans drottning smekte honom som ett barn, 

i skymningsstunderna låg han vid hennes bröst 

med ögonen vida av smärta. 

Han lyssnade med ångest till alla steg som närmade sig dörren, 

och motvilja spred sig över hans ansikte.

Skrattade tärnor på gården likt silverne källor, 

blev konungen blek och bytte om samtal.

Ingen ung kvinna med blonda lockar fick längre visa sig ute med obetäckt huvud,

och de små danserskorna i korta kjolar

voro alla bannlysta från hovet. 

När våren kom gick konungen icke ut i trädgården, 

han låg på sitt rum mot norr ... 

Våren blickade blekblå in genom rutorna.

E Södergran:

Till Julia (som har namnsdag den 16 februari)

 

Julia, veken i vår lampa 

brinner sakta ned! 

Månans silverfålar trampa 

nattens skumma led. 

Tysta stunder vänligt sänka 

täcket över oss, 

och i fjärran eter blänka 

våra bröllopsbloss. 

Festligt ljuder herdestunden.

Nöjets andedräkt 

genombävar poppellunden, 

eldar djurens släkt. 

Filomelass kyssar löna 

hennes brudgums sång. 

Skogens turtur för sin sköna 

brinner än en gång 

Julia, gläds! Vi lyckligt hunnit

önskningarnes mål. 

Dagens sorger ha försvunnit, 

fylld är glädjens bål. 

I det dunkel som oss höljer 

endast stjärnan ler. 

Ingen Argusblick förföljer 

våra lekar mer. 

Kärligt barmens glober svalle 

mot sin druckne gäst! 

Obetäckta former kalle 

mig till nöjets fest! 

Känsla sig i känsla spegle, 

och i yrans stund 

festligt kropparne besegle 

själarnes förbund.

Snart vi nödgas att försaka 

dessa tidsfördriv. 

Snart med dagen jag tillbaka 

fått mitt tomma liv. 

Att en brudnatt blott det vore, 

Julia, i din famn! 

Nöjd till Orkus då jag fore 

utan glans och namn.

E J Stagnelius:

Till Kalsongförgiftaren vid Navalnyjs död 16/2 -24

 

(Mel. "SJ, SJ, gamle vän")

Han som myntade ditt namn

läggs nu ner i gravens famn.

Du, Kalsongförgiftaren,

var nog anstiftaren.

Under var omständighet

har du åstadkommit det,

att din ledande rival

ej mer kan hålla tal. 

Det kan du knappt själv ändå -

Tuckson-intervju kan gå.

Ingen orkar lyssna, men

du maler på igen.

Varje gammal oförrätt

ska du hämnas på ditt sätt,

862 -

allt började visst då.

Rus och Ruotsi kanske är 

roslagsfolk i vikinghär,

men vi tycker nog till sist

du blev som en fascist.

Andra ryssar går vi med

för rättfärdighet och fred,

så kan Stockholm, Kyjiv, Minsk

som Helsinki bli finsk

i sin grannlandsattityd,

inte mesig eller pryd,

inte storsvensk eller rysk,

men mogen, stark och kysk.

Putler, Putler, är du rädd

för den mörka gravens brädd?

Som du bäddar ska du dö,

men minns ditt solrosfrö!

16/2 2024 vid budet om Navalnys död.

A Holmberg:

Finlands öde

 

Sigfrid Aroni var en man.
Vid Vandas bölja föddes han
i forna Vasatider.
Student på ljusets höga ban,
lyft hatten för den grå titan,
för vetenskapens veteran
i ledet, där du strider!

Det var hans säkra mästarhand,
som mätte Lapplands öde strand
och skrev en gräns för polen.
Den första almanackan bar
hans namn i Sigismundi dar,
och nästan lika känt det var
som stjärnorna och solen.

Till stjärnorna stod ock hans håg,
och nattens stora bibel låg
uppslagen för hans aning.
Där rullades för honom opp
de dunkla mänskoödens lopp
och kungars våda, rikens hopp
och stora bragders maning.

Nu, trött vid mänskors kiv och fjäs,
han mindes att på Ekenäs
ock himlens stjärnor lyste;
vart alltså i sin levnads kväll
en stjärnekung i torftigt tjäll,
en herde i det minsta gäll,
som Sveriges rike hyste.

Här satt han ofta stum, allen,
med kikarn stödd på mossig sten
vid aftonrodnans flamma.
Hans hår var vitt, hans hjässa krökt,
men tänka stort och blicka högt,
det var den idrott han försökt!
O yngling, sök densamma!

I aftonglansen blank och rik
låg för hans öga Pojo vik
med fjärran vita segel.
All Finlands skönhet log emot
hans lugna blick, inför hans fot,
och solen doppade sitt klot
i Finska vikens spegel.

Men ej hans tankar dröjde där.
Från sol och våg och strand och skär
han lyftade sitt öga
till kvällens tysta stjärnesken,
som blinkade, först en och en,
så tusen och mång tusen ren,
ur dunklet av det höga.

Kom så den skumma nattens stund.
Än njöt hans öga ingen blund;
han sökte blott ett enda:
hans sista, största verk det var,
som ofulländat än låg kvar
i stjärnornas och Guds förvar;
det ville han fullända.

Han stavade den höga skrift,
som Herren Gud med silverstift
på aftonhimlen ristat.
Var bokstav tindrade så skär.
Han sökte Finlands öde där;
men gåtans nyckel fanns ej här:
den hade Sigfrid mistat.

Han mätte, mätte, natten lång,
planetens höga cirkelgång
och zodiakens bana.
Förgäves irrade hans blick
till rymdens minsta stjärneprick;
ack, Finlands dunkla öde fick
han ingenstädes spana.

Långt, syntes honom, evigt långt
från denna värld, som mäts så trångt,
där svaga mänskor andas,
satt domens ängel tyst och skrev
sitt Varde på det kungabrev,
där Finlands lott beseglad blev
för seklerna som randas.

Sigfrid Aroni sänkte fromt
sin blick från detta valv, så skumt
och lysande tillika.
"Du himlens herre", sade han,
"jag är en svag, fåkunnig man,
din skrift jag icke läsa kan,
och mina synrör svika."

Nu grydde morgonen. Man såg
en herdegosse, frisk i håg,
sin hjord på bete driva.
Han nalkades helt tyst på tå.
"Se, stjärnorna till vila gå;
nu, fader, är det tid också
att dig till ro begiva."

Sigfrid, ur sin begrundning väckt,
såg upp. Vem talade så käckt
i ödets dunkla timma?
Då såg hans siarblick en syn:
han såg från österns gyllne bryn
en återglans av morgonskyn
i piltens ögon glimma.

Och det var blott en snabb minut,
men han dess mening tydde ut
och djupt sin hjässa krökte:
"Allsmäktige, hur underbar
din dolda vishet skrivit har
i detta blåa stjärnepar
det horoskop jag sökte!

Förklarad nu min gåta står."
Den gamle siarn tröstad går
till ro ibland de döde.
Mitt land! I dina söners vakt,
i dina unga hjärtans makt
har Herren all din framtid lagt,
och där står Finlands öde.

Z Topelius: 

Idag, Sanct Valentin dag (Rondeau X)

 

RONDEAU X

I dag, Sanct Valentini dag,
en var skall söka sig en vän.
Den fröjd, som kärlek ger, skall jag
stå ensam utan del i den?

Jag tänkt vid morgonvindens drag
på detta om och om igen:
I dag, Sanct Valentini dag,
en var skall söka sig en vän.

Men Doktor Sinnesro, som lag
ger alla ålderströtta män,
först känt på mina pulsars slag
och vila föreskrivit se´n

i dag, Sanct Valentini dag.

C d´Orleans:

Men sommaren i höga Norden

 

Men sommaren i höga norden 

är sydländsk vinters parodi. 

En flyktig gäst på kalla jorden, 

han spårlöst skymtar oss förbi. 

I höstens tröga skymningstimmar 

på fästet solen dåsigt glimmar. 

Alltmera knappas dagen av, 

och naken som en blottad grav 

står skogen med de vissna bladen. 

I dimmors slöja svepas fält, 

och gässens kackel ljuder gällt 

i luften, då den långa raden 

flyr hädan. Ja, november gör 

ej gladare ett trist humör. 

Skymd bliver morgonsoln av töcken;

förstummats sorlet har på fält, 

och fram på vägen från sin öken 

en varg med hona drivs av svält. 

När hästen vädrar dem, han gnäggar 

av ångst, och inom fyra väggar 

sig vandraren först säker tror. 

I morgonstunden sina kor 

ej herden för till betesvallar, 

och ej i solig middagsstund 

hans vallhorn lockar dem i rund. 

En mö i torp sin visa trallar, 

där sländan, förd av flitig hand, 

belyses matt av tjärig brand. 

Re’n rimfrost täcker marken vida 

omkring och ut sitt silver strör 

 (att mina rim av frosten lida, 

ej därför undran väcka bör!). 

Mer glatt än ett parkettgolvs timmer 

är isbelagda flodens skimmer, 

och pilten käckt med skridskor på 

skär isens jämna fält, det blå. 

På röda tassar ankan skrider 

mot stranden ner att bada sig 

och travar fram på svekfull stig, 

men halkar — pang, hur vingen svider! 

De första flingorna av snön 

som stjärnor falla ned på sjön. 

Hur skall man lämpligast fördriva 

på landet denna vintertid? 

I längden kan man glad ej bliva 

av denna tröstlöst stilla frid. 

Att skala kring på stepp och stenar

på oskodd häst är ock, jag menar, 

försåtligt, ty det hända kan, 

att brunten halkar, även han. 

Nej, tacka vet jag hemma sitta 

och läsa — Pradt och Walter Scott? 

För resten dricka, svärja smått 

och uti kassaboken titta. 

Om kvälln besök man kanske får, 

och så den tröga vintern går.

Ur Eugen Onegin (IV:40-43)

A Pusjkin: