jag söker mig gärna dit.
Högt stiger skummet, så fradgande vitt,
mot kusten av grå granit.
Där växa sparsamt blott blad och blom,
men luften är hög och klar
och full av styrkande läkedom,
jag ofta det prövat har.
Den ön i havet, jag älskar den,
jag intet kärare vet.
Som hem den är mig huld och vän.
Jag nämner den ensamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar