en främling bor, en obedd gäst,
som ständigt till det rum mig drar,
jag i mitt hjärta fruktar mest.
Djupt in i parken stigen bär
bland spöklikt stora almar fram.
I fuktig skymning sover där
en mörk och grön och slemmig damm.
Jag räds att se i den min bild,
men timmen lång jag ser och ser.
Den synes mig så sällsamt skild
från den min spegel återger.
Jag ryser över djupets lek:
mig tycks, den bild jag möter där,
förhäxad, stelnad, mossgrönt blek,
är mera jag än själv jag är.
Mig tycks, att jag ett skenliv mött,
mer verkligt än mitt eget liv,
ett bud från vad i mig har dött
bland dygnets låga tidsfördriv.
Mig tycks, att här är dödens damm,
och att sen tio vintrar väl
är fången här bland grus och slam
min egen döda, kalla själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar