i tusen förrinnande år,
förskräckande sträng var din vinter
och skrämmande skön din vår.
För laxens kämpande stjärt för strid,
för mannens kämpande arm för stark,
din makt förnams som ett jordskalvs makt
i ängsligt skälvande mark.
I fribytarstolt och larmande prakt
du vettvill åskade hän
i dån av rasande vattenfall
och häftigt rotvälta trän.
Som ett mot hundradetusen stred
din obetvingliga dårskapsström.
Och mannen teg, men han glömde ej
sin djärva segraredröm.
Nej, mannen teg, men han glömde ej
sin segraredröm ändå,
han bidde sin tid, och tiden
fick lugnt i fullbordan gå.
Nej, mannen teg, men han kom en dag
och log åt din vrede som fraggade vit
och tämjde din virvlande dårskapsdans
med hjärna och röd dynamit.
Förgäves du skakar mot dammluckors järn
och bänder mot mäktig betong!
Nu stiger laxen i trappor
där fåfängt han kämpat en gång.
Det timmer du smulat till stickor och spån
nu seglar i rännan i fred för ditt brus
och - skönast av allt - ditt förnuftslösa skum
har blivit förnuft och ljus.
I festlig hall, under blänkande golv,
turbinerna sjungande gå -
ett stall för hundratusen
hästar som gnägga och slå! -
Hör! generatorernas rytmiska brum
och se! hur av virvlande vattenkaskad
har skapats miljoner lampors glans
i kvällsligt tindrande stad!
Där mannen vill, är du tjudrad och tyst,
där mannen vill, går du fram.
Han läser helt lugnt din styrka
i kurvan på rött diagram.
De darrande visare viska helt tyst
de mystiska formlerna volt och ampère.
Och allt vad han vill, hans högra hand
med en rörelse frambesvär.
Som en emot hundradetusen han står
i festligt lysande hall
bland underkuvade böljor
och tjänstbenägen metall.
Och solfjäderlikt gå mil efter mil
från huset som byggts vid din tjänande ström
de kablar som föra till mänskornas hus
en ljus- och en starkhetsdröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar