gott är efter liljor gå:
snart kan hända foten slinter;
svårt blir åter att uppstå:
dock om man en ädel lilja
vet sig få av dygder mång,
skull´ han då ej dit gå vilja?
Sådan gör hans livstid lång.
Vackra blomster ock upprinna
uti vattnen här och där;
dock jag önskar dem ej vinna:
de förvaras med besvär:
ty så snart en sådan mister
vätskan som hon växt uti
all dess täcka fägring brister
om hon tätt ej vattnad blir.
Farligt är ock sig begiva
dit man sjöros hämta får:
mången så kan våtskodd bliva
att det över öron står.
Är då grannen med sin öka
ej tillstädes - stackars man!
Fåfängt får han sig där kröka;
själv ej hjälpa sig han kan.
Höga Guda-lustegårdar
rara rosor hava väl;
men slätt intet jag dem vårdar:
fri jag är och ingen träl.
Trägårdsvakten måst du giva
lön och bön om du vill in;
eller måst du ute bliva,
hava harm för möda din.
Händer ock att in du släppes,
vilken nåde du då får!
Porten åter strax gäntäppes;
grannlåt finns i alla vrår.
Då bär till att niga, bocka;
hättan djupt måst lyftas av:
vill du dig skön ros då plocka
a la mode håll dig brav.
Tör sen hända någon annan
redan valt den samma ros,
se! då står det dig i pannan
om med blygd du måst din kos.
Därför ock du väl besinna:
andras ägor gå förbi:
skönsta liljor väl vi finna,
där vi kunna vara fri´.
Sedan du ock ej försaka,
fastän liljan tyckes rar,
något litet henne skaka,
pröva väl vad kraft hon har:
bort! om hon är maskebiten!
Om än skönt hon har sin lukt;
kan dock masken, fastän liten,
hindra blommans bästa frukt.
Ibland törne-vassa taggar
svårt ock är att liljor få:
mycket där dig känslan aggar,
bättre är att bli därfrå.
Vad är åt sig såleda våga,
när ej nöden fordrar det?
Liljor vi med mindre plåga
finna väl. Kom, följ mig med!
Ack! de dale-liljor sköna
mellan höga bergen stå
uti blomstrand’ dälder gröna
äro de du söka må:
Lagom vätska, lagom hetta,
lagom jordmån hava de;
därför skynda dig att leta
var du dessa kan få se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar