med nån som ville lyssna tyst och stilla,
en kväll när nästan ingenting är lönt,
då skriver man till en, som själv mår illa
ibland, ett utkast till en huspostilla,
vari Predikaren blir mycket ärekrönt.
Men dagen efter börjar solen skina.
I ensamhet blir kvällen ganska lång
när man har ordning på det endokrina.
Vårt lynne växlar ju med tidens gång
(Montaigne), och svaret på ens aftonsång
blir trösteord för helt och hållet okänd pina.
På tal om klena kommunikationer:
att varje själ är lik en gård som står
för sig i ödsliga och kalla zoner
är kanske sant; det är en stor och svår
uppgift att bygga vägar. Men det går,
ty faktiskt förekommer ju ibland friktioner.
Nu ska jag svara tröstskribenten så,
och lugnt och värdigt lägga till: Ty makt
att hålla kölden ute har de två
som i gemensam bädd har nått kontakt.
Det har Predikaren bland annat sagt,
och andra ställen har jag inte syftat på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar