fredag 28 januari 2022

Legend
















Det var en afton framåt hösten, när han satt vid brasan
och stirrade och kände sig som en av bränderna,
förkolnad, uttjänt, aska.

Han satt vid brasan i ett litet hus på landet;
förnam sig dömd att brinna ner och bli till intet
i ensamhet, förlorad i det strida vattnet eller löst i eld.

Han satt och såg i bränderna,
och klockans tickande, de höstvedblöta tränas skott,
och forsens tunga brus därutanför var allt han hade nära sig.

Hans händer domnade, och lemmarna förnam han inte mera;
han lät det ske och fann det skönt att inte vara
riktigt. - Men plötsligt bytte klockan ton och stannade

och forsens brus dog bort. I tystnad

blev han varse eldens hetta som en bölja genom rummet
av solljus, där, belysta sinnebilder lika,
hans tankar kretsade omkring det enda levande.

Han var i forsens virvel och han levde eldens liv,
hans själs förgängelse förgicks; och ödmjukt
men glad och levande intog han platsen Låg och Fjärran.

Ja, illa mindes han sin verklighet därefter,
men elden kunde slockna, vattnet återta sin gång
och tiden återta sitt stilla välde;

i djupet bar han dock ett leende av samförstånd.

Han såg så väl som någon detta livs förvillelser
och reste sig så hårt som någon emot dem.
Likväl, han trodde inte ett och annat längre:

han såg det egnas tomhet och såg sorgens ringa vikt
och visste att han var. Han var ett skott på detta enda träd,
och när han föll, då växte stammen obekymrat.

Han visste, att om träd har kvistar ingen annan mening;
att vad man sa om undergång och skedets senhet inte rörde honom,
och inte jagets tro att prasslet av dess höst är trädets död.

Själv var han mycket rädd för stillheten och kylan, den slutliga.
Men bakom ångesten fanns dock ett leende av samförstånd,
frivillig munterhet och lydnad under väldet.

För honom kom till sist en dag i juni,

under segelmoln och vindböjd grönska, dag i juni,
hans dolda leende bröt fram och fyllde helt hans ögon
och sprängde dem.

Allt stelt, blekt, tyst i honom
förentes då med jorden.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar