måndag 9 september 2019

Vägskäl
















Den värld jag föddes till blir aldrig din.
I din förmår allt mindre jag se in.
Omärkligt skilja
sig våra händer
och tyst din vilja
mot min sig vänder
och sakta fjärmar sig din väg från min.

Det är en gammal visa, men ändå:
I dag, när jag till skolan sett dig gå,
och återvände
till arbetsbordet,
på nytt mig brände
det nötta ordet,
att ingen kan den andra helt förstå.

När du har suttit i mitt knä ibland,
har jag emot ditt hjärta tryckt min hand.
På skämt du fattat
min hand: Låt bli mig!
och fast jag skrattat,
det gråtit i mig:
O hemlighet, o fjärran, fjärran land!

I tio år har du yrt in och ut
i detta hus. En gång tar leken slut.
Ännu det hyser
vad du kan önska.
Lekstugan lyser
i sagogrönska.
Men hela världen luktar blod och krut.

Den världen rämnar i en blind krevad.
Emot en ny du dansar röd och glad.
Men innan banden
ohjälpligt brista,
jag höjer handen
och till det sista
jag pekar upp mot levande Guds stad.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar