ett vingepar och flög mot solen glad,
men föll, när vaxet smält för vårsolsflamman,
ej i ett hav, men på en gödselstad.
I fallet bröt jag av mig högra armen;
som minne hänger kvar en ynklig stump.
Men livet frälste jag, och svalde harmen.
Sen har jag levat på att samla lump.
Men ryktet om min smälek går framför mig
- med prat och sladder får man aldrig bukt -
och hur jag tvättar mig, hur snygg jag gör mig,
så bär jag liksom med mig gödsellukt.
Så snart jag visar mig på landsvägssanden,
så blir det liv bland ungarna i byn.
De tar om näsan med den ena handen,
och med den andra pekar de mot skyn.
Och ändå - om jag bara ser en strimma
av solen, hon som bragt mig nöd och skam,
och ser i strimman gyllne stoftkorn glimma,
så bryter all min gamla längtan fram.
Och ser jag hur det minsta flygfä stiger
upp mot det blå i solberusad dans,
så prisar jag vart väsende som viger
sitt korta liv åt sol och ljus och glans.
S Lindström (Tristan):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar