söndag 8 september 2019

Pölen

















Allt stadens kloakvatten mynnar
i en liten underbar sjö.
Från strandbacken furorna nynnar
sin vaggsång för björkbeväxt ö.

Och aldrig en solnedgång brinner
så grant som över den ön.
Men kloakvattnet rinner och rinner;
snart har det fördärvat sjön.

Snart blir den en pöl som ej speglar
blå himmel och skyarnas tåg,
men där flaskor och bleckburkar seglar
på smutsgrön, stinkande våg.

 - - -

Det rinner varje dag och varje stund
en smutsig rännil i var mänskas själ.
Allt ont och lågt som finns i hjärtats grund,
som hon är ängslig med att dölja väl,
och kanske kämpar mot i seg men hopplös kamp,
det sipprar fram i jämt och stilla dropp,
som vätan dryper ur en indränkt svamp.
Som onda dunster stiger det sen opp
mot himlen; de förtätas mer och mer;
det blå blir matt, och molnen smutsig ull.
Det som var himlens blåa valv, det ter
sig snart som en oändlig smutsgöl, full
av slemgrön sörja, stinkande och tjock,
som fyller hela världen med sin stank,
och solen flyter kring där, pråligt blank
som ett lackerat karamellburkslock.


S Lindström (Tristan):

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar