av svalor överkretsad.
Din blick var blank, din kind var mjäll,
din mun till kyssar spetsad.
Som unga frukter dina bröst
i skygg förlitan räcktes.
Det var som björksus i din röst.
Och jag, som trott att det var höst,
till vårens våndor väcktes.
Av vilka väsen vart du förd
den väg som var min egen?
Du tog så heligt oberörd
de ödesdigra stegen.
Förstod du ej, där ljus du stod,
din vandrings sorgsna vinning,
och såg du ej, hur allt mitt blod
sjöd upp i mörk och grumlig flod
mot redan grånad tinning?
Du gick en tom och askgrå dag
din svalväg blek tillbaka,
och stum längs stenig väg gick jag,
som intet nänts att smaka.
Gud hjälpe dig en gång förstå
de ord, varav du stöttes.
Gud hjälpe mig en gång att nå
det ljus jag såg omkring dig stå
den stunden, då vi möttes.
H Blomberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar