tisdag 22 augusti 2017

Gymnasister i uniform

En kväll, då solen lyste röd,
kom rektorn in med blicken våt.
Vår klasskamrat Kurt Kern var död.
Han var den första, som gick åt.

Vi sutto kvar, tills det blev natt
på bänkarna i stadens park,
och mellan oss på bänken satt
Kurt Kern, som föll vid Langemarck.

Vi pluggade åter fast något förstrött
och flyttades opp fram mot vår.
Så fingo vi höra, att Heimhold dött
och Rochlitz låg dödssjuk av sår.

Herr rektor Jobst var karsk prelat
för Gud och fosterland
och räckte stolt sin tyska hand
åt varje liten ny soldat.

Han fick besök av Heimholds mor.
Hon kom där, böjd och stum
och storgrät i sitt svarta flor
i vårt kollegierum.

Hans Rochlitz dog av sina sår.
Vi jordade hans kropp.
På tavlan skrev vår rektor opp
de dödas namn och år.

Vi höllo till vid idrottsplan.
Vi sutto tysta mest.
Så stupade den lilla Jahn
och Braun föll därnäst.

Vår kristna rektor gjorde sig
till segerns tolk med stor bravur.
Vi hade skräck för detta krig.
Så kom en dag vår tur.

Vi kände inte alls nån lust
att gå i våra dödas spår.
Vi hade nyss fyllt arton år,
och det är ingen ålder just.

Vi tänkte på Rochlitz och Jahn och Kern.
Vår rektor tog hjärtligt farväl
- och höll sig hemma som man av järn
med Gud och allt högre befäl.

(Efter Erich Kästner)

E Kästner:
Erich Kästner, 1961.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar