lördag 12 augusti 2017

Småstadsskvaller

Jag träffade på tåget häromdan
en mycket viktig, korpulent magister.
Och trevligt var det, ty han kom från stan
med hälsningar ifrån en liten syster.
Jag bott där själv en gång i flydda dar,
och då var livet ljuvt och varmt och soligt,
och många glada minnen har jag kvar
från folket där, som var båd´ snällt och roligt.

Jag glömmer aldrig mina många rön
— de sorgsna har jag längesen begravit —
i lilla staden, så ofantligt skön,
som ligger ännu kvar vid Stilla havet.
Jag trodde att där var ett paradis,
så nära storstadslivet med annexer.
Men ack, min vän, av skadan blir man vis,
ty jag fann ut, jag var där pepparn växer.

Nu mötte jag på tåget apropå
den höge, lärde, ståtlige prelaten.
Jag blev förvånad, kan du väl förstå,
att träffa honom uti norra staten.
Han såg på mig liksom jag var ett hjon,
och tog pinzne’n ifrån sin tjocka näsa,
och med en mycket överlägsen ton
beskrev han något för mig om sin resa.

Han var en gammal ungkarl, lärd och vis,
med svart peruk, och dito polisonger.
Han tog emellanåt en liten pris
ur dosan sin, och bjöd mig flera gånger.
Jag tackade och snusade, och nös —
han språkade om både ett och annat.
Han tycktes veta allt från hedenhös;
jag önskade, att där han hade stannat.

Och vad han pratade var bara skräp,
han tycktes känna allas skuldregister.
Hos några fröknar på ett kafferep,
en gång han hade varit, vår magister.
Där sutto alla i förtrolig krets,
och underligt det mig ej förefaller,
att de förglömde virka på sin spets,
ty vad som dryftades var småstadsskvaller.

Där fick han höra mycket intressant;
det hade kanske icke han sig väntat.
Och den som förde ordet var en tant,
som hade sprungit till vart hus och gläntat.
Det talades, han sade — ock om dig,
din karaktär man kastade i sållet,
och vad du sagt och gjort man sade mig,
och vad du icke gjort, det visste trollet.

Du hade brutit emot alla bud,
du var den största syndabock i orten.
Men, sade hon: "och det vet endast Gud,
jag skrämde ändå honom, jag, på porten.
Han var ej, ser Ni, vänner, i min smak,
han kunde icke se mitt stora värde,
så jag begynte tala på hans bak,
och han blev trött på allt, och for sin färde."

O, vad hon höll en vacker oration
vid skvallersystrars kaffekoppars skrammel!
En skadeglädje låg i varje ton;
med bibelspråk hon kryddade sitt svammel.
Hon kände sista nyheten, minsann;
vad skicklighet och väldiga förmågor!
Tänk, vilken präktig hustru för en man
det ändå fanns vid Stilla havets vågor!

Så slutade magisterns myckna prat;
snart skulle tåget stanna vid stationen,
och till buffén vi gingo att få mat,
och den som bjöd på den var fattighjonet.
Som goda vänner smorde vi vårt krås
med stek, som blivit lagad till på galler.
Sen drucko vi en kaffetår, förstås,
och skildes åt och glömde småstadsskvaller.

F A Bloom:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar