söndag 13 augusti 2017

Se människan!

Man drömde i världen om lycka och frid,
och trallade glad sina sånger.
Man tyckte barbarisk den hänsvunna tid,
log åt den otaliga gånger.
Vad framsteg kulturen i världen har gjort —
ej mer skall man tända på bålet,
mot fullheten människan hastade fort —
och snart var man framme vid målet.

Vad välstånd bland folken! Ej mer någon kris.
Vad sämja bland jordens nationer!
Snart skulle vår jord bli ett skönt paradis,
med glans från de mäktiga troner.
Så samhällen byggdes, så stiftades lag,
man mänskliga snillet berömde.
Och nya system kommo till på en dag,
men urtidens Gud man dock glömde.

Vad glans och vad ära i nöjenas sal,
där smickret och guldet har makten,
där stjärnprydda gunstlingars lysande tal
sågs stråla bland väldiga prakten.
Där hördes ej nödrop, blott klingande skratt;
till Molok man skänkte sin dyrkan,
och mörkret blev djupt, som i forntidens natt,
bland folket i staten och kyrkan.

Vid klingande spel i sin stora salong
man njöt på de fina kalasen,
med skämt och kurtis, och jubel och sång,
man höjde de slipade glasen.
Vid blixtrande tjusande små ögonkast,
som hetta det eldiga blodet —
på bonade golvet förutan ens rast
gick tangon, som blivit på modet.

Men malströmmen rusade hejdlöst förbi
därute i slummen, på gatan.
Där hördes dess skärande dödsmelodi,
man skrattar åt den, så gör — satan.
Och grottkvarnen mal än i dag, som i går,
sitt säde så blodet det flödar.
Och massorna krossas, men icke en. tår
man fäller, blott tiden man dödar.

Då kom, som en ljungeld från himmelens rand,
ett budskap: Är världsfreden sluten?
Nej, budkaveln skallar från strand och till strand
‘ ‘ Till vapen, ty freden är bruten! ’ ’
Till vapen, nu blottas nationernas svek,
till vapen båd gamla och unga!
Så börjas på allvar den blodiga lek,
nu krigsbatterierna sjunga.

Den slumrande krigsguden vaknat så vred.
Lyss, hör du kanonernas åska?
Vad seklerna uppbyggt, det rives nu ned;
bland härarna, tänk, vilken brådska!
De störta tillsammans med härskri och gny,
och minor i luften ses springa.
Och krutröken gömmer den klarblåa sky,
och blodig är mördarens klinga.

Nu spelas det opp —- nu är helvetet löst,
i lågor står nu Europa.
Ur vägen med Kristus och allt religiöst!
Låt dödsrikets kvastar nu sopa! —
Nu slaktas på slagfältet mödornas son,
och under de järnskodda hovar
man trampar sin broder, o, tänk vilket hån!
Var såg man väl uslare bovar?

Ja, mordängeln går bland nationerna fram,
man aldrig har skådat dess like.
Och Kristus, som hängde på korsträdets stam,
som dog, att oss giva ett rike,
han hånas, och smädas på nytt av sitt verk,
för vilket sitt blod han dock spillde.
O, arma förvillade människa, märk,
än är du, som fordom, en vilde!

En blodtörstig vilde, trots all religion,
som lärt dig, mig tycks, blott att hata.
Du sade oss dock, att du kommit till tron
på honom, som dog på Golgata.
Du törstiga vilddjur i människohamn,
se in i din själ, dig ej sjåpa —
du känner ej Kristus, du bär blott hans namn;
ryck av dig din hycklarekåpa!

Bekänn att du är, såsom fordom du var,
en slav för passionernas nycker.
Av gudabelätet knappt något finns kvar,
fast helig och from du dig tycker.
Du kallat dig kristen, fy skam, och vet hut! —
det talet gjort Mästar’n blott smärta.
Du är vad du alltid har varit förut,
en hedning i själ och i hjärta.

Ja, friden har flyktat från koja och borg,
och massorna bäddas i graven,
och mödrarna dö av förtvivlan och sorg,
och döttrarna skändas av slaven.
Men lyssna, en dag efter mödosam färd,
då världsstormen längre ej viner,
skall stiga en bättre, en pånyttfödd värld
ur askan av dina ruiner!

F A Bloom:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar