lördag 12 augusti 2017

General William Booth

Vad är det för stoj ibland pöbel och pack
i London på Whitechapel Road?
Det är väl ett gatuupplopp? Nej tack!
En svärmare bjuder ut nåd.
Kring honom sig samlats från armodets drägg
en böljande skara, blott se!
De hota och svära, vid påvens skägg,
och höja sitt hån och sitt ve.

Vad är det för stoj? Hör de skärande rop
från dem, som ej äga ett hem!
Den trasiga, frysande, hungrande hop,
vem bryr sig väl månne om dem?
Från kyffen och trångbodda usla kvarter,
från krogar och hålornas skam
de samlats att höra, jag tydligt det ser,
om Honom på korsträdets stam.

De andliga höga med bildning och kult,
med mässor och kyrkpolitik,
de kunde ej tåla ett sådant tumult —
de höjde en väldig kritik.
Och vördiga fäder med biblar i mängd,
med nycklar till himmelens port,
de logo försmädligt åt tiden förvrängd,
och förde protest på var ort.

Gud Fader, som satt dem — man kan det förstå —
att vara de lidandes vän,
att bryta sitt bröd för de hungrande små
och kämpa hans strid såsom män,
ej skulle han finna dem fängslade i
fantastiska svärmarens band.
De skulle nog vårda sin mässliturgi
och skydda sin kyrka, sitt land.

Nu började striden förutan reson,
den striden den blev, o, så het!
Fanatiska kyrkan, trots all religion,
förföljde en Herrens profet.
Det var intet nytt, ty man tände förr bål
och kättarne brände med hån.
Vart medel man brukat att vinna sitt mål —
på korset man hängde Guds Son.

Men massan där ute på gata, i gränd
den stannade till i sitt lopp.
Det var ju till dem den profeten var sänd,
för dem gick en ljusstråle opp.
De drogos till honom — han älskade dem,
de flockades kring hans standar.
De arma, som ägde på jorden ej hem,
för dem William Booth blev en far.

Till uslaste näste, till brottslingens cell,
till nöjenas praktfulla sal,
bland kvidan och verop från morgon till kväll
i nödens och lidandets dal,
han skyndar med hjälp, ty han nödropet hör;
mot synden han höjer sitt svärd.
Fast tusende klandra, han jublande för
till Kristus en döende värld.

Från krogar och kyffen — fast hånare le —
så väl som från stadens nobless
han samlar omkring sig en väldig armé —
var såg du väl större finess?
Sin fana han höjer och skriver på den:
“För Kristus och Frälsningsarmén
skall världen erövras! ” — Han gör det nog än,
det tror ock var frälsningskapten.

Med flygande fanor och klingande spel
kring världen han tågade se’n.
Han var ingen svärmare, han, du tog fel;
han var blott en människovän.
I Indiens djungel, på Afrikas sand,
i norden, bland isar och snö,
han räcker en hjälpande, frälsande hand
den arme, som höll på att dö.

Men lyss! —- Över havet ett budskap har nått,
det fyller vårt hjärta med kval.
För hjälten det sista slaget har stått,
nu vilar han, vår general.
Kring griften därborta på Albions strand,
med blottade huvun i bot,
nu representanter ifrån varje land
stå sörjande GENERAL BOOTH.

Farväl och hav tack, må du sova så sött
bland de dina! Hård var din strid.
Ej undrar jag på om ibland du blev trött,
ty du stod i fronten alltid.
Ditt värv du fullbordat. — I himmelens hus
bland blodtvagna skarornas tal,
där Konungen härskar i ära och ljus,
vi möta dig där, general!

F A Bloom:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar