tisdag 24 september 2013

Uppklarnen, I ögon, som haven

Uppklarnen, I ögon, som haven
sett livet försvinna i graven!
Hugsvalens, I hjärtan, som blöden!
Det rätta begynner i döden.

Vad skrev du på kistan? Vad röjde
den vård över mullen du höjde,
om icke, att vännen därunder
blott vilar sig än några stunder?

Om icke, att sängen är bäddad,
där han under sorgerna räddad,
får sova så sött... tills han åter
sitt leende öga upplåter?

De nattliga väkter förflyga -
en morgon skall känslan sig smyga
i domnade ben, och sig närma
till hjärtat med ungdomlig värma;

och kroppen ur gravens belägring,
förklarad till krafter och fägring,
omarma den hänryckta anden,
som möter sin broder vid randen.

Det korn, du åt jorden förtrodde,
det multnade, dödde och grodde;
då drivorna smälta, det bryter
ur vallen och guldaxet knyter.

Den skatt, du i svepduken lindar,
skall vördas av vågor och vindar,
skall skönare givas tillbaka
av änglar, som honom bevakar.

Lyckönsken den saliga färden!
Hur fjärran från villan och flärden
och sorgen var himlen belägen!
Men gent över graven går vägen.

Du jord! denna helgedom akta,
omslut den så vänligt, så sakta!
Den ädla, du trycker i famnen,
det är av en människa hamnen.

Där bodde en evig förmåga,
den gnista av gudomens låga,
en vishet, i himlarna buren,
till länk mellan Gud och naturen.

Nu göm dessa lemmar, o moder!
Förvara de dyra klenoder!
Ej evigt i graven de tvina,
ty Herren, han känner de sina:

ty Herren skall avvälta stenen
och liva de multnade benen
och fylla det saliga hoppet
och kröna det segrande loppet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar