Jag haver nog

På dörrn du manande och envist bankar:

Kom ut och se! naturen vaknar snart.

Det kvittar mig: Jag instängd lycklig vankar.

Det flyger fåglar uti mina tankar,

det växer lövträn uti mina tankar,

det sitter stjärnor där, som blänka klart.

Du ler och säger: Du får endast smärta,

om du går ensam utan flickans tröst.

Jag haver nog. I kläder långa, bjärta

hon vandrar huslig inuti mitt hjärta

och fäster små gardiner i mitt hjärta

och tänder brasa vintertid och höst.

När världens fåglar dö, då susa mina

så silvervita ut i solens ljus.

När jordens bäckar frysa, frusa mina,

och när dess lövträn tystna, susa mina.

När världens vänner svika, brusa mina

små vänners sånger i mitt hjärtas hus.

B Sjöberg: