jag var och begrov den fan.
Det var en lustig en, må ni tro!
Han unna´ sig aldrig en smula ro,
han skulle brinna och svamla
och klösa och riva det gamla.
Han skulle jämt hålla tändande tal
och sia om gröna vårar,
han kallade världen brackbanal
och människorna för dårar.
Han grät sina modiga tårar
när folket bara snarkade.
Han bet, han skrek, han sparkade,
han dundrade från talarstol,
han talade om ett liv i sol,
han ruskade det som sov
och agade det med kärlekens hat.
Min ungdom, det var en vild krabat,
men nu är han död, gudskelov!
Nu ligger han där, utpumpad och slut,
nu får man en smula lugn.
Nu kan man sitta och pusta ut
vid sin varma kakelugn.
Nu får man äta i ro och bli fet,
bli klok och stadgad till sinnet,
och slippa att släppa till skinnet.
Gudskelov för det!
E Lindorm:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar