Nybyggarliv

 

Björnen snarkar djupt i mon. 

Grymma lon 

sitter lömsk med vassa klon 

gömd i breda tassen. 

Nedom brinkens eneris 

som en spis 

röker ån och bruten is 

rasslar ibland vassen. 

Ensam går jag dagen all. 

Björk och tall 

darra vid min yxas fall, 

spruta snö och flisor. 

Men i hemmets ljumma frid 

ung och blid 

sjunger hon vid dagens id 

lyckans lugna visor. 

Går till lagårn, mönstrar glad 

kornas rad, 

fåren, knaprande på blad, 

kalvarna i kätten; 

hägnar lammet vid sin barm, 

rik och varm, 

lägger hö mot krubbans karm, 

mjöl i vattenskvätten. - 

Hör, på stigen knarrar det. 

Lätta fjät 

stanna, bakom videts nät 

pigga ögon brinna. 

Där du kommer, klädd i skinn, 

flickan min, 

är du luden, smärt och fin 

som en ung varginna. 

Middagsmål på stympad stam 

bär du fram. 

Riklig mat och kvinnoglam 

gott i skogen smaka. 

Hemmets värme för du med; 

snår och träd 

susa lent likt sommarns säd 

kring vårt hus, min maka.

E A Karlfeldt:

Adolfs skål!

 

//: Adolfs skål!
Den bäste Kung vi sett i Norden!
Han ej tål
en hetvägg kvar på borden ://
//: Rund och glad
var svältkur han föraktar,
eftertraktar,
mer ej vaktar
sköna semlors rad ://

//: Sådan kung
är värd att styra Sveriges öden:
fast och tung,
en baddare bland bröden ://
//: Vasa ätt
oss lärt att aldrig svika,
aldrig vika
utan fika
efter varje rätt ://

(Jfr Bellmans Gustafs skål!)

A Holmberg:

Vid Norra brandskåpet

 

O vinter, med snö på skaren

och träden i rimfrostblom!
Raskt skidan på trottoiren,
och norrut, till tullens bom!
Här måste berusad jag stanna
och blundande känna mot hyn
hur flingorna singla likt manna,
med inspiration ifrån skyn.

Fall, drivsnö, å grå fasader,
å skyltar och fönsterbleck,
å burspråk och piskestrader,
å trappor och ledstångsräck!
Låt allt bli förstrött och besnögat,
förpackat, förborgat, förglömt...
blott icke det purprade ögat,
som Brandskåpet riktar så ömt!

Det bjuder emot att sätta
sig in i ett eldsutbrott,
om skåpet ej fanns till rätta
men vore ett minne blott.
Det bjuder emot att besinna
den vådliga tidsfristutdräkt,
som rödhannen erhöll att brinna,
tills brandcorpsen hann att bli väckt.

Men eljest, i stort sett taget,
fall, drivsnö, som sagt å allt!
Ju mer som blir överdraget,
ju läckrare tavlans halt.
Ja o, vad en kullerstent trästad
i gräddlika snömassor klär!
Jag önskar, jag vore en Fjaestad,
om ej jag fått bli den jag är.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

 

Tankarna klibba -

Tankarna klibba som lim vid hjärnan. 

Inne i mig bildas ett stort tomrum,

och någonting mal gång på gång

ånyo samma mäld.

I natt smyga bleka djur

omkring huset.

Jag vindar mig omkring mig själv

och söker bli fri mig,

men kan inte lösa upp nätet,

som jag är fången i.

De bleka djurens ring

blir trängre och trängre

omkring huset.

K Söderholm:

Glad sommar

Med anledning av Stockholms 700-årsjubileum hotar myndigheterna att 

förvandla Stockholm till en glädjens stad med nattklubbar, sångarfester m m. 

Här nedan en titt in i framtiden. 

Sju nykterister från Skara, 

däribland tre monogamer, 

sattes i natt i arrest, 

sen de nekat att ragla i Klara 

och vägrat att antasta damer 

trots rop från poliser till häst. 

En dam som hängde opp tvätten, 

och alltså ej sjöng, på balkongen 

greps av en nöjespatrull 

och får svara inför rådhusrätten: 

1. för den bristande sången; 

2. för att hon inte var full. 

Dock hade andra det värre, 

om alla förvisso kan fatta. 

Av svält en kaféstamkund dog. 

Han kom aldrig in denne herre. 

Orsak: Han glömde att skratta, 

när ordningsvakterna log.

S Dagerman:

10/2 -53

Var finns den hand

 

Vid budet om Haqvin Bagers död den 10 februari 1782

Var finns den hand, som mer kan styra 

hans fordom alltid stämda lyra, 

som lika lyckligt kvad om allt, 

om kvarnar, skutor, sill och malt, 

om avund och partiers yra? 

Den ödet nu till hemvist spar 

åt mal och damm och spindelvävar, 

som dock i salig Haqvins nävar 

ett underverk i Sverge var.

Jfr Bagers dikt Högtravande skenfagert blänkande

J H Kellgren:

På Fanny-dagen: Pappersdraken

 

«Kom, Fanny, och se, när jag springer,

hur präktigt den stiger och far!
Dock mitt i dess flykt med ett finger
till jorden igen jag den drar.»
Med tråden i handen, så stolt och så glad,
han förde det vingade blad.

I stormen, med flygande lockar
och ögonen lyfta åt skyn,
han sprang över stenar och stockar,
och följdes av barnen ur byn;
och bragte, ju mer emot vinden han lopp,
dess högre sin flygare opp.

«Skönt!» ropade Fanny, «så svävar
den snövita duvan jag har!
Men akta dig, Edvin: jag bävar;
du glömmer dig själv, där du far.»
Han föll vid de orden; men samma minut
uppstod han, och sprang som förut.

«En bild av det mänskliga livet!
utlåter sig fadern härvid.
«Ett blad åt oss alla är givet,
att föra mot stormen i strid.
Med ögat åt höjden, ej släpp det, om än
du fölle: blott res dig igen.»

Hur bladet sig höjde och sänkte,
såg Fanny, och skärpte sin blick.
Ett F, som mot solen där blänkte,
nu först hon i ögonen fick.
«Så svävar, hur länge? (det var hennes ord)
min själ mellan himmel och jord.»

Han själv, som det ritat, nu kände
en anande skräck vid dess flykt;
och hastigt tillbaka sig vände,
då tråden ur handen blev ryckt.
Försvunnet var bladet — ej fanns det igen;
blek stod han och såg på sin vän.

F M Franzén:

Heder och samvete

Rim i deklarationstider. 

Två herrar bor i staden 

dock endast för en tid: 

Herr Samvete den ene, 

herr Heder strax bredvid. 

I övrigt arbetslösa 

försörjes bägge två 

från förste februari 

på deklarationsbyrå. 

Så blir en gång om året 

bemälda herrars lott 

att mista allmän aktning 

när femton dagar gått. 

8/2 -51

S Dagerman:

Morgon i stad

Ett stort och lystet djur 

nu långsamt vaknar. 

Det ryter sakta, 

sträcker sina lemmar 

och gäspar tungt.

Det reser sig till hälften, 

luften dallrar 

av vågorna, som gå ut ur dess mun, 

och alla gator, torg och gränder 

snart fyllas kvavt av djurets andedräkt, 

som sveper mellan husen. 

Djuret piskar 

med svansen marken, 

lyssnar, 

reser sig så helt 

och ryter högt. 

Som järntung vikt 

dess ram är lyft, 

det reder sig till kamp 

och krossar lugnt 

små kryp till stoft inunder sig 

mot gatans stenar. 

— I vitt och isigt sken 

står dagen klar. 

K Söderholm:

Huldran

Alltid skymde skogens grenar 

dig till hälften — 

fastän sedd, förblev du ändå osedd, 

nära och försvunnen. 

Dragen flydde undan mig 

som vind och vildsnårsfärger.

Blickens skygga fåglar 

kunde jag ej fånga. 

Leendet var alltför nära 

dagg och vildängsdofter 

för att tydas. 

Varelse av trädens värld, 

av markens mossa, 

lövens viskning — 

aldrig löste vi din trolska gåta — 

aldrig än vi tydde 

ljungens bruna ord 

och vilda lindens längtan 

i ditt väsen.

K Söderholm:

Månskensstycke

Jag är den som drar upp grammofonen 

till andras smäktande vals 

och glor så förnärmat på månen 

med ingens arm om min hals. 

Och månen flinar tillbaka. 

Och stjärnorna gråter en skvätt 

och tankarna söker en maka 

i drömmarnas törnrosbukett. 

Och valsen stiger och faller, 

och paren virvlar förbi. 

Här står jag bak fullmånegaller 

och söker en valsmelodi. 

Och stjärnorna gnistrar och väser, 

och rymden mörknar till natt. 

I trädgården spottar och fräser 

en marsgalen fullmånekatt. 

Och blomkrukor slängs från balkongen. 

I skeendets tysta minut 

klagar en vals i salongen, 

fast skivan nalkas sitt slut. 

Månskuggan darrar i brunnen. 

Tårögt ler man i ljuset 

och skrattar med hela munnen 

fast många gråter i huset.

S Dagerman:

Man och hustru

Mannen drager not och nät,

går att skjuta många fjät,

bär hem villbråd, fågel, fisk,

nödig mest till duk och disk.

Hustrun tager allt emot,

ansar väl och bär i bod,

nyttjar det för sig och man,

och när främmand' komma kan.

Mannen sköter hästen väl,

morgon, middag, afton, kväll;

borstar, selar, spänner för,

svåra skjutsar ofta gör.

Hustruns bo fähuset är,

håller allan boskap kär,

klappar, smeker, foder ger,

ser att hö ej spilles ner,

mjölkar mjölken, osten gör,

flyter flöter, kärnar smör.

O Broman

Sånger om ödet

 

I.

Ödet är en öken.

Där bor Gud.

Söker du ditt Sinai,

får du hans bud.

Ödet är en teg med

sten i överflöd.

Väl den som härdigt bär,

han skall vinna bröd.

In i himlens salar

går ingen förr

än han stigit oförskräckt

genom Ödets dörr.

II.

Du vet du bär en black

och hör hur kedjan slamrar.

Men den kan smidas om till sköld

av en som flitigt hamrar.

Du vet du bär ett gift.

Men alla dödens safter

blir i en klok och varsam hand

till goda läkekrafter.

Du tror du bär ett kors,

men det är verktyg bara.

Ditt liv är stoff. Se här, tag fatt

och låt martyren fara!

III.

Önska dig inget, som andra har fått:

allt händer en enda gång.

Önska dig inte vad någon skald

har sjungit i sin vackraste sång.

En stjärnljus natt, när du vakar,

skall Ödet slå på din dörr

och söka dig med ögon av sällsam färg,

som aldrig någon talat om förr.

Hon sjönk som dagg ur luften,

hon föddes av rymdens famn,

och ingen, ingen har mött hennes blick,

och ingen har givit henne namn.

Till dig är hon kommen ur Intets land,

för dig är hon skapad nu.

och ingen, ingen i tiders tid

har kysst hennes läppar mer än du.

K Boye:

Samefolkets sång

 

Nordvart genom Karlavagnen 

ser du Samelandet skymta: 

Fjäll bak fjäll i fjärran blåna, 

sjöar sträcka sig vid sjöar, 

bergens branter, fjällens toppar 

höja sig mot själva himlen, 

bäckar brusa, skogar susa, 

tvärbrant stupa stålgrå uddar 

strävande mot stormigt hav. 

Frosten härjar här om vintern, 

yrsnön vräks av vilda vindar, 

ändock älskar sameätten 

denna jord av allt sitt hjärta: 

Månens ljus en färdman fägnar, 

flygga norrskensflammor fladdra, 

klövknäpp, rengrymt hörs bland snåren, 

ut på insjön, över slätten, 

slamrar släden vägen fram. 

Och när sommarns sol förgyller 

skogen, havet, havets stränder, 

guldomglänsta fiskefartyg 

vaggas utav vattnets vågor, 

gullhamn får var vattenfågel, 

strömmarna som silver glittra, 

åror blänka, stakar blixtra, 

under sång ses männen styra 

utför eda, fors och fall. 

Lapplands släkte, sameätten, 

obräckt har sen mäktat utstå

mördartjuder, slemma köpmän, 

sluga skattekrävarskaror. 

Hell, var hälsat, sega släkte! 

Hell dig fridens rot och fäste! 

Krigisk fejd har aldrig flammat, 

aldrig spilldes brödrablodet 

ibland Lapplands lugna ätt. 

Våra fäder övervunno 

vrånga våldsmän fordomtima, 

bröder låt oss likaledes 

strida segt emot förtrycket! 

Solens söners starka släkte! 

Dig kan ingen ovän kuva, 

blott ditt väna språk du vårdar, 

minnes forntidsfädrens maning: 

Sameland åt samerna!

I Saba:

På Runebergdagen: Hämnden

Skönt i loppet strålar bäcken 

än av silver, än av guld, 

och i sommarhettan häcken 

står med matta rosor full. 

Bäckens svala bölja lockat 

alla nejdens flickor dit, 

och där häckens löv sig skockat, 

ler en gosse, gömd med flit. 

Intet öga märker faran, 

ingen tunga binds av den, 

och åt löjet skattar skaran 

tusen yra offer än. 

"Tänk om någon skulle höra 

våra lekar och vårt glam!" 

"Tänk om häcken hade öra", 

svarar gossen och står fram. 

"Han skall fångas, han skall jagas!" 

Och han jagas, förr’n han rymt. 

"Han skall bindas, han skall agas!" 

Och han binds och agas grymt. 

Gissa, varav bojan gjordes? 

Bojan gjord av blommor var. 

Gissa, vari straffet spordes? 

I en kyss av en och var.

Johan Ludvig Runeberg:

Prinsen av Trapezunt

Vem rider där uppå vägen 

med plymer hjälmen runt? 

Och vem om inte prins Florio, 

prins Florio av Trapezunt! 

Han sitter så käck i sadelen, 

han håller lans i hand, 

på äventyr han rider 

ut genom alla land. 

Ej väpnare honom följer, 

ej page där synes till — 

ensam vill han rida, 

ensam han strida vill. 

»Rid ej dit bort, prins Florio, 

rid icke fjällens stig! 

Där ligger en farlig drake, 

och väntar uppå dig.

Där ligger en ryslig drake, 

som slukar dig upp!» — »Ah strunt, 

det går ej så lätt,» sa prinsen, 

prinsen av Trapezunt. 

Han red mot den vilda draken, 

han red med lyftad lans, 

han slog honom sönder och samman, 

det gick liksom en dans. 

»Rid ej dit bort, prins Florio, 

ej till det skimrande slott, 

där bor den grymma häxan, 

som skall dig förgöra brått. 

Den häxan har snärjt så mången, 

så mången hjälte god, 

hon lockar dem i fördärvet 

och suger deras blod. 

Rid ej dit bort, prins Florio, 

vakta dig väl!» — »Åh strunt, 

jag reder mig nog,» sa’ prinsen,

prinsen av Trapezunt. 

Rakt genom näten red han, 

sitt blanka svärd han drog

och häxans falska huvud 

från axlarna han slog. 

Blodet det flöt till marken, 

det flöt å vallen grön — 

strax rann där upp inför hans syn 

en mö så underskön. 

»Tack ska du ha, prins Florio, 

som mig förlossat har, 

som frälst mig från den trolldom, 

vari jag fången var. 

Jag är en konungadotter 

allt ifrån Tunis’ land, 

men bergens grymme jätte 

i trolldom svårt mig band. 

Svårt var av trolldom jag bunden, 

och unga hjältars blod 

jag måste suga, tills någon, 

tills någon mig emotstod.

En konungadotter är jag 

allt ifrån Tunis’ land, 

jag bjuder dig min faders skatter, 

jag bjuder dig min hand.» 

Han kysste den väna prinsessa 

— det var så väl honom unt! — 

så lyfte han henne i sadelen, 

red hem till Trapezunt. 

Så hade de sitt bröllop 

allt uti dagarna tre, 

ej fanns en stoltare brudgum, 

ej vänare brud att se. 

 »Så är du då fången, prins Florio, 

så är då din frihet slut! 

Aldrig mera på äventyr 

du drager i världen ut! 

Nu får du hemma sitta, 

ej rida världen runt!» 

»Var inte så säker!» sa’ prinsen, 

prinsen av Trapezunt.

A M Roos:

Solsken

Solen lustigt skiner, 

vädret blås och viner, 

fladdrande gardiner 

fläkta från vårt fönster ut. 

Röda vallmor vicka, 

höga liljor nicka, 

och små duvor picka 

korn invid vår stuguknut. 

Vem kan inne sitta? 

Vi ska ut och titta, 

vi ska ut och hitta 

lyckan i en väpplings blad! 

Kom, du lilla Inga, 

vi ska ut och springa, 

låta visan klinga 

om hur sol gör världen glad!

A M Roos:

Runeberg inför sitt rykte

 

Konstnärsgillet den 5 Februari 1878
(Runebergs födelsedag, året efter att han avled)

Han drömde, även han, en gång
om ärans lön för bardens sång.
Det syntes honom stort och skönt
att stå för världen lagerkrönt
i glansen av ett frejdat namn
och lyftas högt i ryktets famn
som sanningens och segerns tolk,
beundrad utav land och folk.

Han fick det allt, när han blev man:
sin like här han icke fann.
Han var den ypperste i nord,
den käraste för fosterjord;
hans ord gick över land och sjö,
det sprängde berg, det smälte snö,
det tände tusen hjärtans glöd,
det trängde genom natt och död.

Hög som en konung, såg han mot
ett folk i kärlek vid hans fot,
och gav han detta folk »Vårt land»,
så gav det landet i hans hand;
och vidgade han stolt dess barm,
så bar det honom på sin arm,
och sjöng han om »dess blomnings knopp»,
var han »dess fröjd, dess ljus, dess hopp».

Men se, då ändrades hans håg.
Ju mer han steg på ryktets våg,
ju mer han mötte, var han gick,
en öppen famn, en tjusad blick,
dess mer han kände trycka tung
den ära han sig drömt som ung,
dess mindre fann beundrans röst
ett gensvar i hans eget bröst.

Han, som i vänners slutna krets
fann snillets koger städs’ tillreds,
gav liv, gav färg, gav ljus åt allt
och slösade med skämtets salt,
han stod förstummad vid det lov,
som bjöds åt kungen av hans hov,
han hade ej ett ord till svar
på allt det pris man honom bar.

Hur sågs han icke fly förstämd,
som av sitt eget rykte skrämd,
från festens jublande pokal,
när talarn började sitt tal!
Hur ofta, när han, som till prov,
åt mängdens blickar gavs till rov,
han önskade sig fjärran då
till Kroksnäs’ mest fördolda vrå!

Sin lyra bar han högt. En man
tillhör sitt folk, det visste han,
och detta folk i store män
förherrligar sig själv igen:
allt därför bar han bördan av
sitt rykte ända till sin grav;
men som en börda, ej som rätt,
ej som en lycka bar han det.

Man trodde, där till sist han låg
som en mot klippan bruten våg,
att ekot av beundrans röst
var dock i lidandet en tröst.
Ja väl - en tröst att ej bli glömd,
att höras, fast till tystnad dömd,
när lotten honom blev beskärd
att skåda själv sin eftervärld.

Vi andra - vi, som plocka opp
var liten ryktets rosenknopp,
vi, som så gärna fiska hop
ett magert notvarp bifallsrop
och matas mätta av ett ord
från smickrets honungssöta bord,
vi ha av honom något lärt
vad ryktets skådemynt är värt.

Det lilla blott med välbehag
sig solar i sitt eget jag;
det stora, ja, det största vet,
att ovan det står evighet,
att all vår kraft, vår ära all
är blott den lilla bäckens svall,
som en sekund i barnsligt brus
får återspegla himlens ljus.

Och därför väcker ryktets larm
en tyst protest i varje barm,
där något stort vill bryta väg.
Det möter där vid varje steg
det höga, som dock är förmer,
det ideal, som slår oss ner
och lyfter oss så högt, därför
att det oss djupt tillintetgör.

Nu, ädla skugga, i det land,
som löser alla stoftets band,
hur ödmjuk måste icke du
försjunka i din källa nu!
Den egna kraftens segersång
är dömd till blygd och undergång;
all mänsklig storhet strider böjd,
men Fjalars fall var Fjalars höjd.

Z Topelius:

Guldvaskaren vid Ivalo

 

När livet i denna förbannade trakt
gör allting dödsmärkt och fruset,
han hugger i flodens is sitt schakt
rakt ner emot bottengruset.

Till sist står han mitt i en brunn av is
och ensamhet, men det kvittar
för den som vet att på detta vis
sin guldsand han säkrast hittar.

Och medan därovanför isens tak
all världen huttrar i hunger,
han står i sin orgelpipa till vak
och hör hur trots allt den sjunger.

Jag lärde mig något i Ivalo
om liv vid arktiska floder.
Den lärdomen vill jag dig anförtro,
min frusne guldgrävarbroder:

Ner måste vi, ner genom allt som vill
förlama och skrämma med döden.
Den isbesegrande tron hör ju till
de män som fått guldgrävaröden.

H Blomberg:

Ansgars bön

 

Herre, om du vill göra ett under,

så gör mig av nåd

till en god människa.

Stortvätt

Bank of England har öppnat en tvättinrättning 

med uppgift att tvätta alla smutsiga sedlar. 

Allt i livet, även pengar, tvättas 

och fyller lätt en statistikcistern, 

och pundet svettas så det måste tvättas 

och sedan pressas med ett uppvärmt järn. 

På andra sidan gallret börjar nesan. 

O, färska sedelbunt, ditt kval begynt. 

En köper rep för dej till sista resan. 

En håller sej vid liv för samma mynt. 

En hjälper du med svårighet till griften. 

En till ett nykteristiskt föredrag, 

och för samma slant som gällt entréavgiften 

super en sig dödfull nästa dag. 

Som allmän sanning här i världen gäller: 

varje skurk var en gång konfirmand. 

Det är inte lätt att vara sedel heller, 

när man saknar rätt att välja hand. 

3/2 -51

S Dagerman:

Bilder ur Carl Olof Rosenii liv

 

Tänken på edra lärare, som har talat Guds ord till eder, och efterföljen deras tro, skådande vad utgång deras umgängelse hade. (Heb 13:7)

I.

Vid Fyris strand, i glada ungdomsstaden,
där fosterlandets söner sig församla
till ädel tävlan inom andens rike
där vetenskapen öppnar sina salar
och konsten hägrar med sin rika tjuskraft
och sången klingar än i sena kvällen,
där återfinna vi den forne pilten
från herdetjället i den höga norden.
Han, som för syskonskaran höll sin första
för livet så betecknande predikan.
En högrest yngling med de rika lockar
kring pannans valv, och sällspord liv i blicken,
han möter oss, men icke på arenan
för lärda tävlingar, nej, i den tysta
för alla undangömda kammarn.

Där kämpar han en högre kamp än tidens
för ovisst mål och jordisk pris, vars lager
så ofta vissnar, innan sol är bärgad.
Ett obeskrivligt svårmod tryckt sin stämpel
på varje drag utav hans öppna anlet,
ej studier, ej vänners brev, ej ordet,
det gamla ordet, nyss så högt värderat,
så ljuvligt njutet uti Norrlands skogar
bland dyra nådesyskon, kunde skingra
den tunga natt, som spänt sin mörka vinge
utöver friska, ungdomsvarma hjärtat.

Det var en tid lik Luthers uti Erfurt,
då i den trånga, tysta klostercellen
han låg i stoftet, kämpande med Herren.
Så här Rosenius – vårt hemlands Luther!
Han bett om kraft, ej ljus åt honom skänktes
i samma mått, på samma tid han tänkt sig,
Ja, då den underlige Herren gjorde
vad i sitt ord han sagt sig vilja göra,
när han sin tjänare begynte leda
på vägar, vilka denne icke kände:
då vaknade uti hans unga sinne
de ”hemska tvivel”, varom själv han skrivit,
Ja, tvivel uppå Gud, som skapat världen,
på bibeln och dess evigt fasta sanning,
på en försonad, huld och nådig Fader,
som hör och bönhör sina barn i nöden
och älskar dem med evig faderskärlek.

Lik Jakob vid det trånga vadet Jabbok,
han brottades den långa, mörka natten,
till dess hans egen starkhet blev så bruten,
att den gick upp allena uti Herrens,
och han för varje dag behövde leva
av nåden blott, Guds fria nåd i Kristus.
Ej underligt om kampen räckte länge,
om degeln måste vara het, då Herren
här ville bilda sig ett utvald redskap,
i nödens skola helgat och beprövat.

Den lärare, som skulle leda andra
på salighetens väg, behövde smaka
i högre mått så nödens djup som nådens.
Den herde, som med äkta herdesinne
sig skulle vårda om den klena hjorden,
behövde själv från kulorna i öknen,
de leoparders berg och lejons boning,
bli lyftad upp på överherdens axlar
att såsom helt förlorad saligt frälsas.
Den tröstare, som skulle bringa tusen
hugsvalelse i syndanödens klyftor
och veta tala med de trötta själar
den rätta tid – han måste själv ha druckit
ur Herrens tröstebägare i nöden.
Liksom det står i allra högsta mening
om honom, som vår synd uppå sig lade:
”Därav att själv han varit pint och frestad,
han kan ock hjälpa dem, som ännu frestas.”

Så fostrades i Herrens egen skola
vid bön, anfäktning och vid bibelordet
(ett treblad, vilket enligt Luther bildar
en teolog utav det rätta slaget),
den man, vars namn i Skandien av tusen
välsignas under tack och lov till Herren.



II.

Har du vandrat över fälten någon majdag klar och varm,
har du sett den späda grönskan spira upp ur jordens barm,
har du skådat lundens knoppning och den lösta flodens språng,
har du lyssnat till den glada fågelskarans hemkomstsång?
O, då vet du vad en vårdag i den höga norden är,
och då anar du måhända vad det löftet innebär:
”Ödemarken skall ock glädjas, blomstra som en lilja än
Libanons og Karmels skönhet Herren giva skall åt den.”
Också vi en sådan knoppning skåda fått med fröjd och hopp,
löftesrik den späda brodden skjutit blyg ur jorden opp,
Andens varma sommarfläktar örtagården ljuvt berört,
turturduvans röst man åter här och där i bergen hört.
Herrens är det stora verket – vilken man med all sin kraft
giver väl åt minsta frökorn liv och växtlighet och saft?
Över allt och över alla råder ju allenast Gud,
vem han vill i nåd han väljer till sin man, sitt sändebud.
Han är rik utöver alla, rik i sina redskap ock,
o, må vi med vördnad skåda på hans dyra vittnesflock!
Varje tjänare sin gåva liksom sin mission har fått,
men vad han hos alla söker, det är trohet, trohet blott.

Dock, om nu vi skulle vandra spörjande ibland vårt folk:
vem har Herren här bland eder brukat till sin viljas tolk?
vem har framför många andra framlagt nådens lära klar?”
skulle tusen röster svara: ”Vår Rosenius det var!”

Hörom då: I låga stugan sitter där en åldrig man,
som det hårda knappa brödet blott med nöd förtjäna kan.
Men ur blicken strålar likväl frid, förnöjsamhet och hopp,
ty till en barmhärtig Fader tillitsfullt han skådar opp.
”Varav denna frid, du gamle”, spörja vi med undran stor,
”Jo, på Herren Jesus Kristus, trots all skröplighet, jag tror.
Syndabördan nu ej längre vilar på min krökta rygg,
Gud har kastat den på Kristus, därför är jag fri och trygg.
Länge nog jag gått och suckat under Moses tunga stav,
sökande med egna krafter lyfta samvetsbördan av,
men den blev blott tyngre, tyngre, tills jag i en salig stund
höra fick det dyra ordet om ett evigt fridsförbund.
Vid en sammankomst där borta uti kyrkobyn vid ån
läste man i ”Pietisten” om ”förbundet med Guds Son”
och den nya lag som gäller än för Sonens barn – och se,
bördan föll från tyngda skuldran, och jag måste saligt le.
Sedan dess, hur annorlunda har ej allt gestaltat sig,
vad som förr var tungt och bittert är nu lätt och ljuvt för mig.
Herren vare lov för gåvan av en lärare, som vet
tyda för oss höjden, djupet utav nådens hemlighet.”

Hörom ock den unge pastorn, av Guds frid delaktiggjord
i det överfulla templet fritt förkunna nådens ord
för de tusende, som komma mången gång från fjärran trakt
gripna utav ordets sanning och av evangelii makt.
Hörom honom fritt bekänna: ”Länge jag i blindhet gick,
djärvt predikande en lära, varav liv dock ingen fick,
talande om tro och bättring, gärningar och goda verk,
men förgätande att grunden är blott Kristi gärning – märk!
Nitisk mot den nya läran stod jag där så stolt och stark,
en ortodoxiens kämpe på förnuftets frusna mark;
men vad under, Herren fann mig, bragte mig till korsets fot,
med ett blad av ”Pietisten” han mig fångat i sin not!
Några ord ur Romarbrevet med förklaringen därav
väckte mig till ny besinning av vad Gud med Sonen gav,
när det heter: Genom honom vi förlikningen nu fått,
allt är botat i den ene – allt är genom honom gott!
Vad jag förr ej sett, jag såg nu, glad, förundrad, blygselfull;
sedan dess väl många stormar sökt min fridsgrund slå omkull,
men den står dock fast, ty Herren själv i nåd har lagt den så,
och vad han har lagt det måste uti evighet bestå!”

Hörom ock de dyra vittnen som utur vårt folk gått ut
med det fria bjudningsordet, lyssnom nu på dem till slut,
när i stilla brödrakretsen lätt den frågan springer fram:
”Broder, säg, hur fick du blicken riktad på Guds dyra lamm?”
O, hur ofta ljuder svaret på ett sådant spörsmål än:
”Länge jag rannsakat Skriften och ej funnit ljus i den,
men till slut en gyllne nyckel uti nåd mig given blev:
Gud ske lov för Pietisten och dess kära Romarbrev!”

Ja, så kunde än vi spörja och alltjämt få samma svar,
vittnande om vilken dyrbar gåva oss den skriften var,
mänskohjärtats labyrinter läggas fram i dagen där,
men än mer den nåd, som evigt väldig över synden är!

Dock, ej blott det skrivna ordet, som på duvovingar flög
och varav så månget hjärta liv och kraft och näring sög,
vittnar om Guds nåd och gåva; därom vittnar lika fullt
ock det muntligt sagda ordet, ledande och fadershult.

O, vem lever ej i minnet dessa stunder som igen,
då man samlades kring ordet inom slutna dörrar än,
eller mitt i arbetsveckan skyndade till ”Betlehem”
för att stärkas uti loppet mot ett nytt Jerusalem.

Gud ske lov för vad han givit! Gåvan står ännu oss kvar,
fastän trogne såningsmannen re`n sitt värv fullbordat har!
Luther är ej död – han lever än vid folks och troners fall,
så Rosenius i norden efter sekler leva skall.


IV.

Mognande axet
sakta sig böjer
redan för höstens
lättaste vind,
Vitnande skörden
bärgas med glädje
uti de fulla
ladorna in.

Prövande lärarn,
mognad i striden,
tröttad av öknens
brantar och djup,
lutar förtroligt
grånade hjässan
sakta mot Mästarns
trofasta bröst.

Ånnu med bruten
stämma han talar,
talar om Sions
glädje och tröst,
pekande stadigt
hän på den ende,
som för oss alla
givit sitt liv.

Ljuvlig hans svansång
ännu oss bringar
toner av lovsång,
glädje och hopp!
Etthundratredje
psalmen av David
gav åt hans hjärta
uttryck därvid.

Stilla, som solen
sjunker i väster
sjunker det trötta
huvudet ner.
Fridfullt, som vågen
somnar vid stranden
sluter i kvällen
ögat sig till,

söker sig stilla
tåren den sista
väg utför kinden
än liksom förr,
bryts dock, som droppen
brytes mot solen,
strax i en saligt
leende frid.

Icke för ovisst
mål har han kämpat,
icke på svekfull
grund har han byggt.
Vad som i livet
tröstat hans hjärta,
var ock i döden
ännu hans tröst.

Jesus allena
allt uti alla,
människan ringa,
nåden blott stor:
sådan var läran
städs han förkunnat,
Pauli och Luthers
lära det var.

Under den gröna
daggstänkta mattan
vilar den trötte
pilgrimen nu,
men de som många
undervist hava,
skola som stjärnor
lysa en gång.

O, må den ädla
säden han sådde
blomstra och mogna
härligt i frid!
Ordet var Herrens,
därför det icke
åter skall komma
utan sin frukt.

Blåse en pingstvind
kraftfull och ljuvlig
genom vårt svenska
Sion ännu!
Vile Guds Ande
städs över Norden,
samlande nya
skördar åt Gud!

L Sandell:

Du morgonstjärna mild och ren

Du morgonstjärna, mild och ren, 

Guds nåds och sannings klara sken 

som glans åt jorden givit! 

Du Davids son av Jakobs hus, 

mitt hjärtas fröjd, mitt ögas ljus, 

min kärlek har du blivit! 

Ärlig, 

härlig 

och begärlig, 

oumbärlig, 

utan like, 

ge mej glädjen i ditt rike! 

Du pärla skön som gör mej rik, 

Marias son, Gud Fader lik, 

min Frälsare, min Konung! 

Välkommen i mitt hjärterum, 

din kärleks evangelium 

är idel mjölk och honung! 

Rör mej, 

hör mej! 

Hosianna! 

Himmelskt manna 

är ju orden 

som du talar än på jorden. 

Nu i mitt hjärta lys och skin,

du klara jaspis och rubin, 

med all din kärlek blida. 

Ja, låt mej känna att jag är 

en lem i din församling kär, 

en vingren i din sida. 

Saften, 

kraften, 

blad som grönskar 

jag mej önskar, 

frukt att bära.

Jag vill evigt bli dej nära. 

Pris vare Gud, som ser mej nu 

när dina milda ögon du 

så vänligt mot mej vänder. 

O Jesus Krist, din kropp, ditt blod, 

ditt ord, ditt liv, din Ande god, 

ny låga i mej tänder. 

Dra mej, 

ta mej 

in i famnen, 

trygga hamnen dit jag ilar

och i dina armar vilar. 

Det är min största fröjd och ro, 

att den som är mitt A och O 

och mej sin Ande sänder 

ska föra mej till paradis, 

där jag av glädje till hans pris 

ska klappa mina händer.

Amen, 

amen, 

du min krona,

mej förskona

från att mista 

dej, mitt första och mitt sista.

P Nicolai:

Jaså

Sverige lade ner sin röst när Kina 

genom en omröstning i FN skulle 

utpekas som angripande part i Korea. 

I diplomatisk takt och ton 

ger professor U. lektion. 

Av tre poem ur hans bok 

blir varje mänska riktigt klok. 

Nummer ett: om du är tyst 

så har du inte sagt ett knyst. 

Två: säger mänskan ingenting 

så har hon inte sagt nånting. 

Tre: därmed är ådagalagt 

att hon ingenting har sagt.

2/2 -51

S Dagerman:

Ur årets saga - februari

Därutanför står solen glad 

och lyser oss i nacken, 

när vi tar kälkarna i rad 

och åka utför backen. 

Ty än är vintern inte slut, 

än har den frost i håren. 

När våra björkris slagit ut, 

då kan vi vänta våren.

E Beskow: