som i det förgångnas frid.
De prisa med samfälld tunga
den signade blomstertid.
En fläkt av lavendel duggar
med doftande daggblå stänk.
Vad är det som överskuggar
deras kyrkobänk?
Det är som ett hägn från ovan,
en stilla och sällsam ro.
De äga den dyra gåvan
att sjunga och tro.
I stormiga år de dignat
för mödornas gisselslag.
Hur kunde de så välsignat
sjunga idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar