vid horisontens rand av gyllne rött
skönjs nyets tunna fosforbleka skåra.
Nu nalkas natten, kära, dagen dött —
och skuggorna få liv. Nu glida våra
livsvilla själar fjärran, trånsjukt trött,
mot Alltets djup, där våra blickar spåra
en avglans från en skönhet, aldrig mött.
Jag drömmer dig med Psyches lemmar, kära,
i fjärran nejders stilla enslighet
och på ditt lena hår jag ser dig bära
mot sommarnattens blå oändlighet
den rena månens klara silverskära . . .
Vad vill du mig! Vi kom din hand mig nära?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar