Det skal, man slår omkring sitt inre, växer inåt,
fördjupas, hårdnar och till sist
så dödar skyddet det, som skulle skyddas.
Man blir en sten, en gråsten rund och slipad,
som rullar runt bland andra hårda stenar.
Om dessa stenar kunde tala... Vilken jämmer!
- Giv mig tillbaka, vad jag fordom ägde!
Blås liv i denna döda massa!
Sätt hjärta i min hårda barm!
Låt blodet spela! Lossa min förstening,
låt undret ske, att liv kan växa fram!
Det fanns ju liv en gång, jag minns jag levde,
jag kände, tänkte, växte, var en man,
och i mitt hjärta hörde jag en stämma.
Låt stämman ljuda än! Hjälp mig att åter höra!
Slå sönder mig med hårda hammarslag, och låt
min ungdoms själ få stiga upp ur gruset!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar