havets svall och klipporna.
Båthusets dröm sedan hundra år,
medan skeppen glida på fjorden.
Hos Gud.
Allt är i ro.
Allt är hos honom i väntan, som aldrig blir otålig.
Fjällen spegla sig vattnen
och bida vindarnas avfärd.
Fullkomningen, förklaringen,
tidslösheten gömmes i eredan i deres fred,
fjällens,
vattnens,
gräsens,
stenarnas óch träets.
Och där är jag. Hos Gud.
Det minsta grand
mottager det oändliga.
En nomad. Ett rotat träd
i stort stillhet.
Som stenen ligger vattenspolad
som gulmårans eld,
som fågelröstens milda ton över videt.
Hos Gud.
T Nilsson:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar