Min Herre Gud, det var ett fall,
men varför tog du denne?
Du svarar: Jag höll honom kär.
Men ack! han var så nyttig här
i syndares umgänge.
Tyst! Herren gav och Herren tog.
Mitt hjärta det bör vara nog.
Den allvise gjort skadan.
Dock Bergsten! Andans man var du,
ho undrar på att Sion nu
står darrande vid agan.
Glöm aldrig att jag ser dig än,
jag ser dig på predikstolen,
jag hörer där din tunga,
hur du var smord till Herrans präst,
och jag beundrar allramest
din klokhet med de unga.
Tack store Herde! tack för mig.
Jag blev en lärjunge hos dig,
fast länge, länge fjärran.
Du kände värdet på en själ,
du skötte mig så ömt, så väl.
Det säger jag för Herran.
Det säger jag för Herran.
Så vila, store Sädesman!
Nu var du trött, du snällt försvann
från världens stoj och joller,
i överherdens famn fick ro.
Jag ser ditt nit, ditt hopp, din tro
tar kronan och behåller.
O värld! varföre älska dig?
Din lycka är så vanskelig.
En herde dör för fåren.
En maka gråter sitt försvar,
och barnen: vi ha ingen far!
Vem läker dessa såren?
Jag frågar, månn en gudlös vän?
Jag frågar, månne penningen,
månn vällusten och prakten?
Nej! alla ofruktsamma trä
i nöden stå de just som fä
och ha förlorat kraften.
Men Israels Försvarare!
Du är en man i lidande,
de andra intet duger.
Ställ tvänne slagna vid varann,
en Bibelns vän och en tyrann,
och pröva om jag ljuger.
De stå väl båda blödande,
men se den förste leende,
av hoppet genomträngder,
med styrka möter farans stund.
Den andre på sin usla grund
står som han vore hängder.
Så hyllen Sonen och Hans Ord,
sen träffe oss på denna jord
än en, än annan smärta.
Låt kulor dansa, trummors sus,
låt döden härja i mitt hus,
blott Gud bebor mitt hjärta.
Snart flyger denna korta tid,
och sedan en beständig frid
där hålla kärleksbanden.
Så sov nu, Bergsten! i din grav,
knappt skall du veta ordet av
så räcker jag dig handen.
Får se om du känns mig igen
när jag går in i himmelen
och springer dig till möte.
Halleluja! en glädjedag!
Jag hoppar högt av glädje, jag!
Kom snart, o Jesu söte!
Blir något möte kärare
än en gudfruktig lärare
omfamnad utav fåren,
som minns sin samtal med varann,
och huru han av kärlek brann
att följa dem på spåren.
Vår döde vän var aldrig flat,
han skötte Varbergs pastorat
med ordning utan like.
Den minsta koja han tillsåg,
blott att en själ därinne låg.
Njut lönen i Guds rike.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar