Han haver innemurat mig så, att jag icke utkomma kan,
och satt mig uti hårda fjättrar. (Jeremia 3:7)
Gud tycktes mig ej vara Far.
Min vandrare, bliv litet kvar,
skall du få höra vad det var.
Den stund kan komma du erfar
ett dylikt ont; ty var nu snar,
och skynda dit du lärdom tar.
En månad ungefär framskred,
jag hade sådan ro och fred,
med kött och värld så liten strid,
Gud syntes mig så god, så blid.
Jag Tabors berg stod nära vid,
ej hördes lösen: tig och lid;
men efter kom en fasans tid.
Jag föll uti ett lidande,
som glänta intill helvete,
fördjävlade var tankarne,
våldsamma voro lustarne,
omöjligt platt allt läsande,
och nästan också bedjande;
men suck på suck mitt offrande.
Så ivrigt hjärtat fordom brann,
så sattes det av köld nu an.
Av allt vad andligt nämnas kan,
det mera hat än glädje fann.
Jag ropade: min Frälserman!
Men alldel´s borta var nu Han,
ja, mitt i nöden platt försvann.
Ack! tänkte jag, vad blir nu av?
Skall trones skepp nu gå i kvav?
Skall under lustan jag bli slav
och Adam kvickna i sin grav?
Jag hörde endast krav på krav;
min Gud, på detta grymma hav,
vad litet hopp om liv det gav!
I varje enda hjärtats vrå,
det storma´, braka´, larma´ så;
den enda lust det kunde få,
bestod i bara: nå! nå! nå!
För övrigt, vart jag månde gå,
jag måtte sitta, ligga, stå,
jag låg som uti eld ändå.
En bitter kalk var det förvisst;
bort att jag den dock skulle mist!
Jag lärde här min egen brist,
såg önskansenligt satans list
och klippans styrka - Jesus Krist,
som härdar ut båd´ först och sist
och gör ett sjukligt hjärta friskt!
Min käre Gud! när rättelig
man endast stilla blir för dig
och intet själv arbetar sig,
blir bördan kvitt, så sannerlig
otroligt skall jag rikta mig,
och liksom se påtagelig,
vad Tron blir stark och kostelig.
Det hjärtat, ack! vad det är sällt,
som kommer från ett dylikt fält,
där satan själv har sig uppställt,
och världen går med dem i fält,
då Tro och Hopp är när´ kullvält,
går hem och har dock väl beställt,
o Gud! ett mästerstycke snällt!
Ett stort bevis vad Tron förmår,
och huru satan ingen slår,
som flyr in uti Jesu sår,
änskönt allt undergång den spår,
och saken synes nog så svår.
Tron segrar och allt genomgår,
märk! blott hon som en man fast står.
Det heter: när det rent av bär
rakt emot kött och satans här,
och ingen gnista ljus är när,
då Lagens fordran hjärtat tär,
att då med all sin själs begär
hos Jesus bli och hålla där,
det är en konst, som äkta är.
Mitt hjärta då av kärlek blöd
för nådens stora överflöd,
som blev ditt hopp, din stav, ditt stöd,
när i anfäktnings heta glöd
dig satan liksom handen bjöd. -
Säg öppet, säg! ho halp din nöd?
Jo! Jesu lidande och död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar