Titta på min nya bil!

 

Titta på min nya bil!

Den är något till gentil:

på ett år går den en mil!

Om vi ej på vägen stannat,

är jag hos dig om halvtannat.

H Hamilton:

Högtravande skenfagert blänkande

 

Högtravande skenfagert blänkande talande sätt,

jag intet vårdat uppå eller aktat eller lärt. 

Men Sverge till nytta jag brukar min styrka, 

att Rikets goda vän, 

säger jag, är den, 

som likt mina avsomnade fäder

till det allmännas välmåga kväder. 

Haqvin Bager 4/4 1751

 

Självmördarens dödssång

 

Vad jag var säll! o Gud, bedrag mig icke!
Ja, jag var lycklig - är jag det ej än?
Hur ävlas vi, förrn vi den kalken dricke!
Så ävlas vi så mycket mindre sen!
O mänska, efter lyckan du ej blicke;
mig har hon blivit en förhatlig vän.
Säg, kännen I den luftbild som I söken?
Hon är en furie, dess palats en öken.

Dock tyst en stund, du tanke! jag vill gunga
på mina barndomsjullar än en gång.
Än vill med näktergalarna jag sjunga
en segerns drapa, lugnets herdesång.
Najader friska, rosenkrönta, unga,
ackompanjera mig med silversprång;
var våg har liv, och varje blomma nektar,
och gratier leka och zefiren fläktar.

Mitt hjärta, lågande av Gudaflamman,
av eter rusigt, glödande av lust,
närt av naturens dryck, av sällhetsamman,
högt svallar över av sin gyllne must.
Med jord och himmel i mitt bröst tillsamman,
jag ilar till en överjordisk kust;
och där, vad skönast vi på jorden finna
jag fann: ett paradis och en gudinna!

Av Eden trött, och av gudinnans joller,
i maktens Gudom sökte jag en brud.
Där tyst drabanten tronens himmel håller,
stolt ropte jag, och hopen gav mig ljud.
Min blick förstummade en hovmans pjoller,
monarken trodde att jag var en Gud;
min muns orakel fruktande han lydde!
Men jag med hån ifrån hans sida flydde.

Och krigsgudinnans segerskri mig nådde,
och jublande jag grep till sköld och svärd.
Vad jag var stark! Allt, allt min arm förmådde!
Jag såg mig om; för knapp var mig en värld!
Hur glad jag kronorna omkring mig sådde!
Och pannan som dem bar - än mindre värd.
Och svärdet sjönk - där var ej mer att skörda -
trött var jag att bli stolt - mer trött att mörda.

Jag sökte skatter. Vad den blänkte härlig,
den gyllne ådran, under facklors sken!
Hur överflödande, och dock begärlig!
Jag trodde ej bli mätt - och var det sen.
Vi var mot mig då alltid lyckan ärlig?
Bakom dess glans jag såg dess mull och ben.
Stor var min rikdom; jag den från mig hävde,
den brände mig - den fängslade och kvävde.

Och upp till stjärnor - över land och vatten,
nu ivrigt spanande, min ande drog.
Jag sökte vishet, grov i lärdomsskatten,
och sen jag över dess elände log!
Jag lärt att dagen efterträds av natten,
att Höder segrade, och Balder dog;
ja, låt min forsknings djup dig överraska!
Jag lärde mig att jag är stoft och aska.

Det kyler! oföränderlig går tiden,
snabbt rullande sitt gamla jättehjul.
Så släpp mig då! min dag är ju förliden!
Gå från min blick! du gammal är och ful.
Man täljt mig om en åldrig Gudom, Friden,
som en gång bodde i ett rämnat skjul;
men med dess masque blott Furier kring mig spöka:
Hon gömmer sig - och jag är trött att söka.

Farväl, o värld! det klarnar upp i hågen;
än givs det något nytt som väntar mig.
Ett modigt språng! och djup är jättevågen!
Hurra! du höstvind! här är rov åt dig.
Hur mystiskt mig betrakta stjärnetågen!
Bedragare! I narren icke mig!
Läs vem som vill den sista lögn I skrivit:
Jag dör - och skrattar, döende, åt livet!

Betty Ehrenborg:

Ur Amos´ profetior

Jag såg Herren stå invid altaret, och han sade:

Slå till pelarhuvudena, så att trösklarna bävar,

och låt spillrorna falla över huvudet på alla där.

Deras sista kvarleva skall jag sedan dräpa med svärd.

Ingen av dem skall kunna undfly,

ingen av dem skall kunna rädda sig.

Om de än bröte sig in i dödsriket,

så skulle min hand hämta dem fram därifrån;

och fore de än upp till himmelen,

så skulle min hand hämta dem fram därifrån;

gömde de sig än på toppen av Karmel,

så skulle jag där leta fram dem och hämta dem ned;

och dolde de sig än undan min åsyn

på havets botten,

så skulle jag där mana ormen fram

att stinga dem.

Om de läte föra sig bort

i fångenskap av sina fiender,

skulle jag bjuda svärdet

att där komma och dräpa dem.

Ja, jag skall låta mitt öga vila på dem,

till deras olycka och icke till deras lycka.

Amos:

Varför sörja de unga?

 

Säg, var du ung? Säg, minns du dessa åren?
O minns du livets skimrande april?
Ur skygga moln han ler, den unga våren,
oändligt hjärtat tro och blöda vill.

Säg, minns du än, hur utan gräns man skänker
sitt hela väsens nyutspruckna värld
åt den man älskar, och hur stolt man tänker
att vinna allt med lyra eller svärd?

Minns du, hur plötsligt mitt bland fyllda bägrar
ett flor av vemod skymmer glädjens drag,
en dyster aning sig i sinnet lägrar
och viskar om förgänglighetens lag?

Det är den gamla sagan jämt, som talar
om gudars avund. Har du hört dess röst?
Den ljuder just i nöjets blomsterdalar,
den tränger, tro mig, helst till unga bröst.

Så dunkel murgrön sörjande sig lindar
omkring kolonnerna i festens sal,
så drar vårt bröst för vårens första vindar
en suck av längtan — och en suck av kval.

Och moln och solsken växla om varannan,
förtörnas ej: ombytlig är april.
Cypressen göms bland rosorna kring pannan,
en ton av smärta göms i glädjens drill.

Ty sorg och glädje som rivaler strida
om denna själ, som vecklas ur sin knopp;
den ena bjuder att oändligt lida,
den andra bjuder ett oändligt hopp.

Så drogs Adonis ofta, som det sades,
av ödet bort ur Afrodites band
och trädde ned bland skuggorna i Hades
och dvaldes hos Persefone ibland.

Och när han återkom till jordens lunder
och sjönk igen i huldgudinnans famn,
hon hörde stundom under nattens stunder
sin älskling ropa Ceres-dotterns namn.

Då far ett skimmer på hans kind, som lyser
så blek som månen i Tartarens höst,
hans läppar skälva, leende han ryser —
och vaknar sorgsen vid Idalias bröst.

C D af Wirsén:

Årets saga: April

 

April, april! 

"Kära sippor, sitt inte still!

Solen lyser på ris och snår, 

ut på backen, det är ju vår!"

- Aj, en störtskur! - "April, april! 

Jag kan narra er vad jag vill."

April, april!

Lärkan slår högt i skyn sin drill.

"Sitt ej längre och läs, din tok!

Ut ur skolan och släng din bok!"

- Oj, magistern! - April, april!

Du kan narra oss vart du vill!

April, april,

fy, så tokigt du ställer till!

Skratta inte, vi kanske får

lugg och bannor och våta tår.

Ditt fel är det, April, April,

som kan narra oss vad du vill!

April, April!

Snart en lusteld vi ställer till!

Där skall spraka till vårens pris

skräp och bråte och gammalt ris.

När den slocknat, April, April,

får du gå, fast du inte vill!

E Beskow: