stod bland cedrar ett kapell,
där en nickning i portalen
av ett helgons underbild
för var pelegrim från dalen
gjorde en dess önskan gill.
Avunden och Girigheten
sände var sin son en dag
dit, att med ett enda drag,
bägge efter sitt behag,
skapa sig lycksaligheten.
Girighetens son var halt,
och den andre mist ett öga.
Men för övrigt i gestalt
och natur de skildes föga.
Dessa råktes på sin stråt
och beslöto följas åt.
Glad att slippa uti sanden
nöta doppskon av sin stav,
grep den girige i handen,
som kamraten honom gav,
i den avsikt, att törhända,
bäst han hjälpte opp sin vän,
skuffa honom ner igen
från sin vandrings glada ända.
På den branta klippan re’n
syntes aftonrodnans sken
helgedomens valf förgylla:
då de funno, på en sten
vinkande, en brun Sibylla.
Skäggig, med en enda tand,
skrek hon vasst: «Hit med er hand!
Jag kan Ödets siffror läsa.»
Och hon tryckte på sin näsa
av kristall ett ögonpar,
sådant ingen nunna bar.
«Kors och under! hur sig slingrar,
skåden här, er lyckas rand!»
ropar hon, och bägges hand
med sin visa tumme fingrar.
«Hören, hören ödets dorn:
bägges val av rikedom
vill dess vishet så förena,
att den förmån, som den ena
väljer först - i dubbelt mätt
blir jämväl den andras lott:
märken, barn, i dubbelt mått.»
Värre än de både stredo
över detta gudasvar,
strider ej ett ödmjukt par
av prelater - i Toledo
om den rang vid altaret,
Guds ståthållare dem gett.
Avunden ej vill förstora
med sitt val den andras lott,
Girigheten ej förlora
önskelyckans dubbla mått.
Hotande varann med staven,
önskande till avgrunden
var kamrat och bror och vän,
stego de med stoj på graven.
Länge hela templets valv
av den gälla trätan skalv;
tills den bittra harmen, vorden
till ursinnighet till slut,
tömde sig i dessa orden
över bägges läppar ut:
«Hellre önskar jag att mista
detta enda ögas bruk,
an att jag, o Girigbuk!
ökte skatten i din kista.» -
«Hellre önskar jag att mista
detta enda benets bruk,
än att mig, o Avundsjuk!
dubbla vinsten skulle brista.»
Så, i samma ögonblick
bägges galna önskan gick.
Bilden nickade: och båda,
utan ögon, utan ben, .
funno, i sin grymma våda,
eftervisheten för sen.
F M Franzén:
där en nickning i portalen
av ett helgons underbild
för var pelegrim från dalen
gjorde en dess önskan gill.
Avunden och Girigheten
sände var sin son en dag
dit, att med ett enda drag,
bägge efter sitt behag,
skapa sig lycksaligheten.
Girighetens son var halt,
och den andre mist ett öga.
Men för övrigt i gestalt
och natur de skildes föga.
Dessa råktes på sin stråt
och beslöto följas åt.
Glad att slippa uti sanden
nöta doppskon av sin stav,
grep den girige i handen,
som kamraten honom gav,
i den avsikt, att törhända,
bäst han hjälpte opp sin vän,
skuffa honom ner igen
från sin vandrings glada ända.
På den branta klippan re’n
syntes aftonrodnans sken
helgedomens valf förgylla:
då de funno, på en sten
vinkande, en brun Sibylla.
Skäggig, med en enda tand,
skrek hon vasst: «Hit med er hand!
Jag kan Ödets siffror läsa.»
Och hon tryckte på sin näsa
av kristall ett ögonpar,
sådant ingen nunna bar.
«Kors och under! hur sig slingrar,
skåden här, er lyckas rand!»
ropar hon, och bägges hand
med sin visa tumme fingrar.
«Hören, hören ödets dorn:
bägges val av rikedom
vill dess vishet så förena,
att den förmån, som den ena
väljer först - i dubbelt mätt
blir jämväl den andras lott:
märken, barn, i dubbelt mått.»
Värre än de både stredo
över detta gudasvar,
strider ej ett ödmjukt par
av prelater - i Toledo
om den rang vid altaret,
Guds ståthållare dem gett.
Avunden ej vill förstora
med sitt val den andras lott,
Girigheten ej förlora
önskelyckans dubbla mått.
Hotande varann med staven,
önskande till avgrunden
var kamrat och bror och vän,
stego de med stoj på graven.
Länge hela templets valv
av den gälla trätan skalv;
tills den bittra harmen, vorden
till ursinnighet till slut,
tömde sig i dessa orden
över bägges läppar ut:
«Hellre önskar jag att mista
detta enda ögas bruk,
an att jag, o Girigbuk!
ökte skatten i din kista.» -
«Hellre önskar jag att mista
detta enda benets bruk,
än att mig, o Avundsjuk!
dubbla vinsten skulle brista.»
Så, i samma ögonblick
bägges galna önskan gick.
Bilden nickade: och båda,
utan ögon, utan ben, .
funno, i sin grymma våda,
eftervisheten för sen.
F M Franzén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar