kommer för sent,
målas med guld på kransars band,
lägges som blomma i kallnad hand.
Men huggen och stygnen
under de gråa vardagsdygnen,
de träffade djupt i det levande hull,
som nu skall bli mull.
Vi smussla vår ömhet och ånger
in i det öra,
som ej kan höra,
men hörde vårt hat så många gånger.
Med godhet vi le
mot ögon som längre ej se.
Och först intill slocknade pannor
böja vi oss utan bannor.
Måste det vara så,
vassa blickar och tänder
mot bröder och systrar som kring oss gå
med levnade ögon och varma händer?
Varför skall vårt väsens musik
lösas och strömma rent
först när det är för sent,
brusa som tårar
blott över bårar,
bränna som kyssar blott stelnade lik?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar