fredag 8 april 2016

En försupen gästbudsprisare går vilse efter Eko i bergen

Bröllopsdikt till J Jedeur 1684

Medan nu tiden så synes sig skicka,
icke det hör en gång hunden han skäll´,
alla de sitta med blunden och nicka
samman var nymf med en hurtig gesäll,
säger jag, Eko, så lustigt till pricka
mycket jag såg uti framliden kväll,
åter fast solen nu börjar uppsticka
glindrande strålar på himmelen hell.
Hur jag i går här i bergen omskricka
kom jag ock äntlig i Vika kapell.
Hurtig en gosse med artig en flicka
såg jag där samman på stenhårdan häll.
Bägge jag tyckte de voro rätt kvicka,
såsom den sprittande fisken i fjäll,
glimmand´ demanter för ögon min blicka,
över dem höllo de gyllend´ en päll.
Då skall du veta det hågen kan picka,
mången sig önskad´ en flicka så snäll.
Hemåt de for sen; efter jag vicka,
borden vor´ duka med finaste dräll.
Var och en nappar till tallrik och bricka,
knivar och gafflarna fingo beställ,
tunnan måst släppa på tappen och svicka,
lustigt de sorla, ja, lustigt va gäll!
Roligt begyntes att skålarna dricka,
ingen där akta, fast glaset fick knäll.
Om det begynte för endera spricka,
lustigt den andra sitt vinda på spjäll.
Sen bar på låsen te knacka te knicka,
ladde pistolerna gåve bra smäll.
Icke, ska veta du, låsa då klicka,
Eko dem svarade nordost i fjäll.
Sist bar ock till uti dörrarna ricka,
somliga sökte sig in under fäll,
somlig´ en kyss upp kärestan smicka,
somliga följde till kärestans tjäll.
Hå, jag begynner och med upp att hicka,
dricker nån skålen min, vare han säll!
Fötterna ragla och knäveckan vricka,
mera jag ork´ icke tala. Farväll!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar