du mig till bröstets grund.
Ditt väsens allt, din stämma,
ditt leende har färgen
av ljusrött varma gnistorna
om hårets purpursky.
Hur lyssnar överraskad
min själ, som svart och tom
i svarta frosten låg -
ack, ängslan djupt mig fattar
vid dessa solskensvågor,
mig passar blott det gråa
och fattiga och sjuka
och gatans smuts och graven.
V Ekelund:

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar