fredag 23 augusti 2013

Skolmössan

Jag tar din mössa med den fina randen,
den första och den sista, som du fick.
Jag anar, hur det lyste i din blick,
då först du vägde din trofé i handen.
Du hade kommit in i läroverket,
och du var mönstrad i de storas led.
Långt ned i nacken och bra nog på sned
du satte mössan med det stolta märket.
Den bar du sista sommarn, du fick stanna.
Den kom att ligga undanslängd ibland,
då fotbollsspelet rök i gårdens sand
och svetten steg i pärlor på din panna.

Jag stryker sakta över silverranden,
den fina randen, som du tyckte om.
Det är din skoltid, som jag har i handen.
Jag undrar över det som aldrig kom.
Å, det som aldrig kom - all lek och möda,
all munter glädje och allt buttert knot,
och snöns som skulle knarra för din fot,
då skolans rutor brunno morgonröda,
och Mälarvårarna, som skulle spira
och väcka ömhet i din målbrottsröst,
och dånet kring ditt rum i blåsig höst
och alla ferier, du skulle fira.

Jag stryker sakta över sidenkullen,
som slöt sig nyss omkring ditt mjuka hår
och tänker tyst på dina nio år
och allt vi sänkte med ditt stoft i mullen
- din späda själ, som ej fick tid att vakna
och se ett bistert allvar stiga fram,
din veka vilja, vilken skulle rakna,
din blick, som knappast hann bli undersam.
Å, det som aldrig kom - kamraters tuktan,
kamraters bifallsrop - allt det som kan
förvandla pojken till en liten man,
som möter livet utan skryt och fruktan.

Din svarta mössa göms. Och tiden rullar.
Men den skall kanske tagas fram en gång,
då staden ekar av en vårlig sång
omkring en våg av vita mössors kullar.

G M Silfverstolpe:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar