Se, nu börjar vintren ifrån oss skrida

Se, nu börjar vintren ifrån oss skrida,
sommaren kommer igen, den blida,
se, nu komma fröjd och lust igen.
Älskogen kommer och låter sig skina,
uppfriska jorden med gåvorna sina,
se, nu söker var och en till sin vän,
all ting gläder och fröjdar sig,
men jag allena är eländelig,
lever platt utan all fröjd.

Marken blomstrar och fåglarna sjunga,
sig fröjda nu både gamla och unga
i denna lustiga sommars tid.
Ja, skogar, vallar, stockar och stenar,
därtill både kvistar och grenar
synas nu alla fått nytt liv.
Allena jag på jorden är,
som ett sorgfullt sinne bär
för en skön jungfru jag haver kär.

Hör göken han gal och täcklingen springer,
steglitsan kvittrar och ljuvliga klingar,
små fåglar flyga och bygga bo.
Lärkan, svalan och duvorna bygga,
älgarna ligga i skogen så trygga,
men jag är allena, haver ingen ro!
Ack, ve, den som så eländig är
och av sin jungfru ej hålles kär!
Hjälp, Gud, vad det är för besvär!

Se, vart och ett djur söker sin maka,
de älska varannan och leva så spaka.
De leka tillsamman och fröjda sig.
Ja, ormar, drakar, ugglor och örnar,
lejon, därtill de grymma björnar,
de älskas av sina så hjärtelig.
Intet djur är i världen till,
som icke glädjas och älskas vill,
förutom min jungfru, som är så omild.