lördag 23 februari 2013

Befrielse

I.

Allt vad jag ville syntes utan mening,
allt vad jag gjorde ägnat att förvirra:
"Är människan en jordisk förorening,

som svullen av begär och blod dömts irra
i båset mellan födelsen och döden
med svalg omkring, där tomma stjärnor stirra?

Skall jämt hon drivas fram i blinda öden,
som slumpens lojt förströdda fingrar forma
dumt under rymdens kalla ljusutflöden,

tills med ett vrål av skräck hon dristar storma
det stora Intet, där hon spårlöst slukas?
Är inte denna larmande, enorma

livsdrift lik ved, som i sin brand förbrukas?"


II.

Så tänkte jag. Som fordom vid en kyrka
missdådarn satt i stocken sammankrupen,
förnam jag under denna tankes styrka
järnklovarna kring armarna och strupen.

I tvillingplågor värkte in till benen
melankoli och hålögd självrannsakan.
Men ingen stjärna spred mirakelskenen
med själfull ro kring grå, ohelig vakan.


III.

Glöm ditt bann! Hör knall av korkar!
Sjung på dårars maskerad!
Masken skyler, att jag orkar
knappt ens vara konstlat glad.

En, som dansar kring med druckna
steg - vem tror, att han likväl
gömmer fasor undanstuckna
djupt i tung, förstenad själ?

Sjung, när saxofonen ropar
klagande som lom i säv,
fast förtvivlan undansopar
illusionens spindelväv.

Djärv är blick och djärv är hållning
genom druvornas magi.
Dolj dig, hemskaste förtrollning,
som en själ kan fjättras i.


IV.

Då kommer en ångestskälvning.
Allt blir förstenat stumt.
Allt glor och tiger dumt.
Ned från takets välvning,
fram ur skumma vrår
väller tjock beklämning,
långfredagsstämning.
Mannen med trumman slår,
som tycks han predika.
Eller det låter,
som skulle man spika
igen ett likkistlock
i ett hus, där ingen gråter.
Här dansa de döda dock.


V.

I Drömmarnas palats vid världens gräns
ger sömnen glömska av hur livshat känns.

Där genom porten, byggd av elfenben,
gå drömmar av bedräglighet och sken.

De skänka njutning, som ej dagen har,
och då vi vakna, är blott tomhet kvar.

Men genom porten, byggd av horn, gå fram
djupt sanna drömmar om vår nöd och skam.


VI.

Genom den porten gingo mina drömmar:

Jag ser krabbor kräla
över våt gul sand.
Varje krabba är en
svullen hand.

Inget huvud ser jag.
Det är begravet.
Händer kräla över
sand vid havet.


VII.

Dag följde natt, natt följde dag,
som skuggor sluka upp varann.
Jag ljög en mask: "Det här är jag."
Jag ville själv, att den var sann.
Men livshat stryper sist en man
i självmordsknuten, som det snör.
Och färg och liv och ljus försvann.
Jag var förlorat utanför.


VIII.

Jag sov och jag drömde:

Jag steg och steg i sot
invid en bränd fabrik.
Jag snärjde in min fot
i trasorna kring lik.
Jag skrek. Stumt var mitt skrik.
"Hjälp mig, min enda vän,
ur denna dödens vik
till människor igen."

Men tyst var öde rymd,
dovt mörker. Blicken gled
kring jord, av brandrök skymd,
svart som Infernos hed.
En dimma, tung av skam,
drev in och gömde den
för blick, som ville fram
till människor igen.


IX.

Ångestens furier jaga
den som slog livet i stycken.
Bacchus och Thanatos, laga
nu den befriande drycken!

Rusets förtrollade boning
blommar som förgård till griften.
Äro ej straff och försoning
målet för undergångsdriften?


X.

Då svepte fram i natten, där jag gick,
en glödhet vind ett saligt ögonblick.

Min själ smalt in i den, skalv i dess brus,
blev lågor av dess eld, ljus av dess ljus.

En outgrundlig vind från ingenstans
lät mig se meningen med allt som fanns.


XI.

En röst, jag vet ej varifrån, ljöd stilla:
"Det är för min skull som du gör dig illa.

Med lidande jag genomgjuter dig.
Då ser du, att jag ej förskjuter dig.

Av löftet om försoningen jag bringar
var fiber hos dig hemligt återklingar.

Den som beljög sig själv, förnekar mig.
Bliv den du är, och jag bevekar mig.


XII.

Alltjämt ljöd rösten:

"Du som sjönk ned vid vägens rand, sök skugga,
sök ensamhet, sök tystnad, genomfluten
av aningar, som likt ett blomregn dugga.

Då återknyts gemenskap som blev bruten.
Då fladdrar bort likt sotflarn det gemena.
Då ser du alla själars kedja sluten.

Så steg en gång bland oljoträd allena
en gud och såg sig vigd vid mänskligheten,
ty inifrån går ljuset som kan ena.

En själ, som trött på oron kring planeten
försjunker i sig själv, hör världen spela
den kärlekshymn, som än är omedveten.

Först när du når dig själv, når du det hela."


XIII.

Jag stammade: "Jag ser...
Jag själv är intet. Jag är blott ett skal.
Men i mig är den som är större än jag.
Han fyller mig. Jag har intet val.
Han är gränslöst stark, när jag själv är svag.
Han dignar för mig. Han dör var dag,
när livet trycker mig ner.
Mitt kors är hans kors. Jag ser: han är jag.
Å Gud, jag ser..."


XIV.

Mig gavs det stora svindlande beviset,
när jag i blindo, sökande med handen,
skred fram, där skräcken sov i skymningsdiset.

Och ljust blev överallt. Jag såg i sanden
en källas glans, jag hörde fågelsången,
jag kände blomdoft. Jag var fri från banden.

En vilsen själ, hemskt i en skenvärld fången,
såg i förtappelsen med häpnad strålen
av räddning, som rann upp ur undergången.

*

Än blöder magisk dryck i offerskålen,
som höjs i korsets hägn på templens fester.
Så drickom av den blodiga symbolen,

gudomliga i Gud och Alltets präster.


XV.

Allt och Intet, genomsila
mig med outsäglig vila,
känslorenad, bildbefriad
kunskap över allt förnuft,
som när vin och vatten blandas.
Som det syre lungan andas
andas jag ditt väsens rena,
höga, morgonklara luft.

Som en flöjt vid dina läppar
ljuder jag, och liksom kläppar
sätta klockors malm i dallring,
för din ande skälver jag.
Som när elden genomglöder
smidesjärnet, pånyttföder
du mig, genomlyst av strålar
från en hemlig, stilla dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar