Gula kväkande grodor

 

Gula kväkande grodor
ur var mänskas mun
oförhappandes:
Man kan inte
man bör inte
man får inte
(t.ex. skriva som just nu).

Kan – kvack
bör – kvack
får – kvack
                              kvack!


H Parland:

Hans Knapp

 

Hans Knapp all världen ängslig fann,
svor över livet - men jag märkte
att han det gjorde, stackars man,
då hans fördömda liktorn värkte.

Kirurgen plåstrade hans tå,
och kurens snabbhet var otrolig.
 »Tänk», sade gamla Knappen då,
 »minsann, är ändå världen rolig!»

A M Lenngren:

Frestaren

 

"Och i natt kan jag giva dig allt vad du vill,
all världen - önskar du mer?
Om du blott för min ondska en enda gång
på ödmjuka knän faller ner.

Du skall bliva som jag - som urberget hård,
med en panna, fast som metall,
du skall slå de svaga och le åt blod
och själv vara liknöjd och kall.

Du skall vandra i vildmark och finna din väg
genom nödens bittraste höst,
när du frågar skall mörkret giva dig svar,
och i gråt må du hava din tröst.

Du skall svika din kvinna för nöjet blott,
och din vän för silver och gull,
och din bror skall du hata för hatet självt
och en fattig för trasornas skull." -

 *

Allt detta blev talat en ondskans kväll,
när synden var röd som blod,
allt detta har djävulen lovat mig,
men det fattas mig kraft och mod.


D Andersson:

Vaka, själ, och bed

 

Vaka, själ, och bed
och till strids dig red!
Räds, att frestarn lägger snaran,
där du minst förmodar faran:
sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed!

Uti lustans spår
smygande han går,
vännens röst han efterapar.
sig till ljusets ängel skapar.
tills dig snärd han får
uti lustans spår.

Under världens larm
vägen till din barm
som en listig orm han hittar
och med flärd och otro smittar
hjärtat i din barm
under världens larm.

Vaka, bed, min själ,
bliv ej köttets träl
och låt världen dig ej köpa;
vad dess barn så efterlöpa
är ett flyktigt väl,
Vaka, bed, min själ!

Glädjen flyr sin kos:
nöjet är en ros,
som med fagert sken dig dårar,
men dig, när hon brytes, sårar,
vissnande därhos.
Glädjen flyr sin kos.

Lyckans falskhet känn!
Bäst hon smilar än,
ditt uriebrev hon skriver;
Joabs kyssar dig hon giver,
dräpande sin vän.
Lyckans falskhet känn!

Vad är ärans prål?
Gift i gyllne skål;
dryck, som törsten icke släcker,
resekost, som icke räcker
fram till resans mål.
Vad är ärans prål?

Ack, i tidens hav
får det allt sin grav
likt Egyptens resenärer.
Men det hopp, som hjärtat närer,
skall ej gå i kvav
uti tidens hav.

Se det goda land
på den andra strand,
dit Guds folk igenom strider,
genom hav och öknar skrider
vid sin Josue hand.
Sök det goda land!

Arvet ej förspill,
som dig hörer till,
endast du vill bedja, vaka,
världen och dig själv försaka,
Jesus följa vill.
Arvet ej förspill!

Vaka, bed och strid
än en liten tid!
Snart ditt Kanaan skall hinnas,
kronan räckas, palmen vinnas
i en evig frid.
Vaka, bed och strid!
 
J O Wallin:

Cesarernas visdom

 

Den gåta, samhällslivets sfinx dem förelagt,

de lämnade att gissa ut åt den, som kan,
ur sfinxens stela drag; men vad de visste var,
att hungerns krav på bröd och sinnets krav på fröjd,
de äro makter makten har att räkna med.

Sen dess syns även denna lumpna visdom glömd.

V Rydberg:

Grotte får trälinnorna

Ur Den nya Grottesången.

På sin tron kung Frode sitter 
i demantprydd purpurrock, 
ser med välbehag hur glitter- 
strödda dansarinnan spritter 
som i rytmiskt rus vid citter- 
knäppars klang och flöjters lock. 
Kanslern-Mammonsprästen kommer, 
gör en sirlig bock, 
säger: större arbetskraft 
kräver Grotte än han haft, 
vida större 
än den förre, 
den han hittills haft. 
Dina trälars kraft förslår ej, 
fastän hundratusen män, 
och den helga kvarnen går ej, 
om ej flere draga den.

Större, större arbetsflock
kräves för de ständigt tyngre,
ständigt tyngre kvarnstensblock.
Giv mig ock trälinnorna,
som de äldre, så de yngre!
Kungen sade: o de yngre,
o de vackra kvinnorna!
Käre präst och kansler, måtte
du förskona dem från Grotte!
Skona dem, min käre präst! -
Nej, de yngre draga bäst. -
Nå, så tag trälinnorna!
O, vad offer gör ej jag för
Grotte! Tag trälinnorna,
märk likväl: med undantag för
glädjelivsprästinnorna,
dansarinnorna!

V Rydberg:

Inga formler människorna skapat

 

Inga formler människorna skapat 

håller mera. 

Falska ord vi lyssnat till i alltför dyra dagar 

nu har blottats, 

spruckit såsom bubblor. 

Fristen som oss ännu givits rinner. 

Vad är viktigast för oss av allt i livet? 

Jorden brinner.

K Söderholm:

Till minne av Aleksej Navalnyj, död i sibiriskt fängelse den 16 februari 2024, han som gav Putin det passande namnet Kalsongförgiftaren

 (mel: "SJ SJ gamle vän") 

I. 

Putte, Putte, gamle vän, 

synd att du regerar än. 

Efter 20 år och mer 

du borde kliva ner. 

Varför ska du hålla på? 

Inte ska man mörda så, 

sprida skit, så har det sagts, 

som i kalsonger lagts. 

Rysslands folk förtjänar mer, 

inte att du själv dej ger 

egna lyxiga palats 

med dunkel föresats. 

Krig med hundratusen man 

lät nåt innan världen brann, 

men nu vet de flesta vad 

som sker en bombad stad. 

I Ukraina bor ett folk 

som förstår dej utan tolk. 

Vill du vara deras vän, 

bete dej då som en! 

Putte, Putte, gamle vän, 

festligt att du lever än, 

men snart blir du 70 år 

 och graven redo står. 

Då kan du väl lika bra 

dra dit pepparn växer, ja, 

hoppas inom kort du är 

 en bortrest pensionär! 

PS. Tar du Lukasjenka med 

kan demokrati och fred 

rå i Kiev, Minsk, Moskva, 

ge makt åt kvinnorna! DS.

Den 22 februari 2022

II.

Putler, Putler, gå och dö!

Jag har lagt ett litet frö

i din lilla kortkalsong

där ingen kan få fjong.

Fröet växer till en ros,

när du blivit bara mos

och Ukraina återtar

sin frihet, lillefar.

Lenin, Stalin, Putin har

inget hut i kroppen kvar.

De besudlat Rysslands själ,

kan bara ha ihjäl.

Ivan den förskräcklige

var väl mest den äcklige,

Peter, han var fegisen 

med många tusen män.

Katarina stor och fet

gav oss rysk normalitet:

stal en kvadratmil om dan

och levde sedan fan.

Ändå är de sista tre

just de läromästare

Putler enligt Lavrov fick,

så gick det som det gick.

Och som gammal kommunist,

liksom Kirill leninist,

blev han kyrklig stalinist,

helt samvetslös till sist.

Solros, solros, fin du blir,

öppet är ju ditt visir

och du ser mot solen opp

med kärlek, tro och hopp.

Vårdagjämningen den 20 mars -23

III.

Han som myntade ditt namn

läggs nu ner i gravens famn.

Du, Kalsongförgiftaren,

var nog anstiftaren.

Under var omständighet

har du åstadkommit det,

att din ledande rival

ej mer kan hålla tal. 

Det kan du knappt själv ändå,

Tuckson-intervju kan gå.

Ingen orkar lyssna, men

du maler på igen.

Varje gammal oförrätt

ska du hämnas på ditt sätt,

862 -

allt började visst då.

Rus och Ruotsi kanske är 

roslagsfolk i vikinghär,

men vi tycker nog till sist

du blev som en fascist.

Andra ryssar går vi med

för rättfärdighet och fred,

så kan Stockholm, Kyjiv, Minsk

som Helsinki bli finsk

i sin grannlandsattityd,

inte mesig eller pryd,

inte storsvensk eller rysk,

men mogen, stark och kysk.

Putler, Putler, är du rädd

för den mörka gravens brädd?

Som du bäddar ska du dö,

men minns ditt solrosfrö!

16/2 2024 vid budet om Navalnys död.

A Holmberg:

Min flickas blick är ej lik solen alls

Min flickas blick är ej lik solen alls, 

och hennes läppar likna ej koraller; 

om snö är vit, hur mörk är hennes hals, 

och svart är håret, som kring nacken faller;

Jag sett av rosor både vit och skär, 

men deras färg på hennes kind ej blandas, 

och mången vällukt mera ljuvlig är 

än den, som hon från sina läppar andas; 

Jag lyss till hennes röst och vet ändå, 

att som musik ej just mig smeka orden: 

jag aldrig skådat en gudinna gå - 

min flicka, när hon vandrar, går på jorden: - 

Och dock, vid himlen, hon beundras tål 

som någon, prydd med falska bilders prål.

W Shakespeare:

Till Kalsongförgiftaren på Aleksej Navalnyjs dödsdag

(Mel. "SJ, SJ, gamle vän")

Han som myntade ditt namn

läggs nu ner i gravens famn.

Du, Kalsongförgiftaren,

var nog anstiftaren.

Under var omständighet

har du åstadkommit det,

att din ledande rival

ej mer kan hålla tal. 

Det kan du knappt själv ändå,

Tuckson-intervju kan gå.

Ingen orkar lyssna, men

du maler på igen.

Varje gammal oförrätt

ska du hämnas på ditt sätt,

862 -

allt började visst då.

Rus och Ruotsi kanske är 

roslagsfolk i vikinghär,

men vi tycker nog till sist

du blev som en fascist.

Andra ryssar går vi med

för rättfärdighet och fred,

så kan Stockholm, Kyjiv, Minsk

som Helsinki bli finsk

i sin grannlandsattityd,

inte mesig eller pryd,

inte storsvensk eller rysk,

men mogen, stark och kysk.

Putler, Putler, är du rädd

för den mörka gravens brädd?

Som du bäddar ska du dö,

men minns ditt solrosfrö!

16/2 2024 vid budet om Navalnys död.

A Holmberg:

Finlands öde

 

Sigfrid Aroni var en man.
Vid Vandas bölja föddes han
i forna Vasatider.
Student på ljusets höga ban,
lyft hatten för den grå titan,
för vetenskapens veteran
i ledet, där du strider!

Det var hans säkra mästarhand,
som mätte Lapplands öde strand
och skrev en gräns för polen.
Den första almanackan bar
hans namn i Sigismundi dar,
och nästan lika känt det var
som stjärnorna och solen.

Till stjärnorna stod ock hans håg,
och nattens stora bibel låg
uppslagen för hans aning.
Där rullades för honom opp
de dunkla mänskoödens lopp
och kungars våda, rikens hopp
och stora bragders maning.

Nu, trött vid mänskors kiv och fjäs,
han mindes att på Ekenäs
ock himlens stjärnor lyste;
vart alltså i sin levnads kväll
en stjärnekung i torftigt tjäll,
en herde i det minsta gäll,
som Sveriges rike hyste.

Här satt han ofta stum, allen,
med kikarn stödd på mossig sten
vid aftonrodnans flamma.
Hans hår var vitt, hans hjässa krökt,
men tänka stort och blicka högt,
det var den idrott han försökt!
O yngling, sök densamma!

I aftonglansen blank och rik
låg för hans öga Pojo vik
med fjärran vita segel.
All Finlands skönhet log emot
hans lugna blick, inför hans fot,
och solen doppade sitt klot
i Finska vikens spegel.

Men ej hans tankar dröjde där.
Från sol och våg och strand och skär
han lyftade sitt öga
till kvällens tysta stjärnesken,
som blinkade, först en och en,
så tusen och mång tusen ren,
ur dunklet av det höga.

Kom så den skumma nattens stund.
Än njöt hans öga ingen blund;
han sökte blott ett enda:
hans sista, största verk det var,
som ofulländat än låg kvar
i stjärnornas och Guds förvar;
det ville han fullända.

Han stavade den höga skrift,
som Herren Gud med silverstift
på aftonhimlen ristat.
Var bokstav tindrade så skär.
Han sökte Finlands öde där;
men gåtans nyckel fanns ej här:
den hade Sigfrid mistat.

Han mätte, mätte, natten lång,
planetens höga cirkelgång
och zodiakens bana.
Förgäves irrade hans blick
till rymdens minsta stjärneprick;
ack, Finlands dunkla öde fick
han ingenstädes spana.

Långt, syntes honom, evigt långt
från denna värld, som mäts så trångt,
där svaga mänskor andas,
satt domens ängel tyst och skrev
sitt Varde på det kungabrev,
där Finlands lott beseglad blev
för seklerna som randas.

Sigfrid Aroni sänkte fromt
sin blick från detta valv, så skumt
och lysande tillika.
"Du himlens herre", sade han,
"jag är en svag, fåkunnig man,
din skrift jag icke läsa kan,
och mina synrör svika."

Nu grydde morgonen. Man såg
en herdegosse, frisk i håg,
sin hjord på bete driva.
Han nalkades helt tyst på tå.
"Se, stjärnorna till vila gå;
nu, fader, är det tid också
att dig till ro begiva."

Sigfrid, ur sin begrundning väckt,
såg upp. Vem talade så käckt
i ödets dunkla timma?
Då såg hans siarblick en syn:
han såg från österns gyllne bryn
en återglans av morgonskyn
i piltens ögon glimma.

Och det var blott en snabb minut,
men han dess mening tydde ut
och djupt sin hjässa krökte:
"Allsmäktige, hur underbar
din dolda vishet skrivit har
i detta blåa stjärnepar
det horoskop jag sökte!

Förklarad nu min gåta står."
Den gamle siarn tröstad går
till ro ibland de döde.
Mitt land! I dina söners vakt,
i dina unga hjärtans makt
har Herren all din framtid lagt,
och där står Finlands öde.

Z Topelius: 

Mästaren

 

Ditt underbara liv, din mörka död

omvittnats snart på världens alla kanter.
Åt tusenden du givit dagligt bröd
- prelater, professorer, predikanter.

Och några få ha också älskat dig.
De kommit till dig smygande om natten
och hört din stämmas djupa: "följen mig!"
och druckit ur din källas klara vatten.

Och utav dessa är jag också en,
det är din eld som djupast i mig bränner.
I hemlighet, när timman varit sen,
jag varit med dig ibland dina vänner.

Och den som minns en sådan sällsam stund,
där du har talat, trotsig och förklarad,
hans hjärta har i världen ingen grund,
hans lidelse blir aldrig där besvarad.

Vad andra smäda blir för honom skönt.
Han vandrar utstött genom hårda väder
dit upp, där romarna en gång dig krönt
och skiftat sig emellan dina kläder.

Se, vi gå upp till Jerusalem

 

Se, vi gå upp till Jerusalem

i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

Se, vi gå upp till Jerusalem.
Vem går att med Herren vaka
och, såsom vår himmelske Fader vill,
den smärtfyllda kalken smaka?

Se, vi gå upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

Se, vi gå upp till Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt, att där han är
vi skola med honom vara.

P Nilsson:

Angående kärleken

 

Jag såg en kvinna kyssas av en man.
De sade, att de älskade varann.

Sen såg jag mannen gå till nästa famn
och även detta gav han kärleks namn.

Men kvinnan, som han kysste först, vart vred.
Av idel kärlek sköt hon mannen ned.

Sen såg en mor jag stå vid vaggan böjd.
Hon log: Det här är kärlek, Rosenhöjd!

Och en soldat stack hennes hus i brand
och sjöng: Jag älskar dig, mitt fosterland!

Då gick jag tankfull till en stilla älv
och såg i vattnet bilden av mig själv

och tänkte: Endast jag vet fram och bak.
Men strax bredvid Ni tänkte samma sak.

Så jag steg upp igen och gick en stund
och kom då till en nattlig oljelund.

Och jag blev sömnig, men for upp förskräckt.
Det var en sällsam stämma som mig väckt.

Sen minns jag inte mer. Jo, det blev dag
och världen ekade av hammarslag.

Nej, fråga inte mig om kärlek, vän!
Vad vet jag, arme syndare, om den.

H Blomberg:

I dag Sanct Valentini dag (Rondeau X)

 

RONDEAU X

I dag Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.
Den fröjd, som kärlek ger, skall jag
stå ensam utan del i den?

Jag tänkt vid morgonvindens drag
på detta om och om igen:
I dag, Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.

Men Doktor Sinnesro, som lag
ger alla ålderströtta män,
först känt på mina pulsars slag
och vila föreskrivit se´n

i dag, Sanct Valentini dag.

C d´Orleans:

Jätten och skolgossen

 

Jag vet en jätte i höga norden,

han ville sträcka sin arm kring jorden,
men någon håller hans makt tillbaka
och gäckar honom i sommarvaka:
Guds klara sol,
hon skrinner backe
på jättens nacke
och sätter sig på hans kungastol.

Om hösten mornas han ur sin dvala,
då vill han solen dess skämt betala,
då skickar han sina blanka isar,
köld, mörker, drivor och rök i spisar.
Med slikt gehäng
syns han dess värre
som världens herre;
men jätten, jätten, han är min dräng!

Jag spänner honom som häst för släde,
när isen ligger så slät som bräde,
jag remmar honom med stål på tassen,
han bygger broar, han drager lassen.
Av sockerkorn
åt mig han trollar
de bästa bollar
och murar fästen och reser torn.

Du barske kung över nordanvinden,
visst kan du nypa mig röd om kinden,
visst kan du jaga mig in i stugan
och sveda vingen på sommarflugan;
men med en sväng
är jag på skida
att kull dig rida;
ty, vinterjätte, du är min dräng!

Z Topelius:

Adolfs skål

 

//: Adolfs skål!
Den bäste Kung vi sett i Norden!
Han ej tål
en hetvägg kvar på borden ://
//: Rund och glad
var svältkur han föraktar,
eftertraktar,
mer ej vaktar
sköna semlors rad ://

//: Sådan kung
är värd att styra Sveriges öden:
fast och tung,
en baddare bland bröden ://
//: Vasa ätt
oss lärt att aldrig svika,
aldrig vika
utan fika
efter varje rätt ://

(Jfr Bellmans Gustafs skål!)

En s k Adolf Fredrik-bakelser!

A Holmberg:

Elsa Beskows 150-årsdag 11/2: Årets saga - februari

 

Än ligger viken blank av is,

men veckorna de hasta. 

Vi måste skaffa fastlagsris, 

för snart så är det fasta. 

Vi gömma risen i vår säng, 

av dem ni sen bli väckta, 

och ni ska få så mycket däng, 

att ni bli rent förskräckta. 

I köket står vi sen kring mor, 

hon knådar och hon rullar. 

»Ack kära mor, gör degen stor, 

så vi får många bullar! 

Gör varje semla stor som så 

med mycket mandelmassa. 

Hör mor, vi får väl mer än två? 

Tre, fyra kunde passa!» 

Därutanför står solen glad 

och lyser oss i nacken, 

när vi tar kälkarna i rad 

och åka utför backen. 

Ty än är vintern inte slut, 

än har den frost i håren. 

När våra björkris slagit ut, 

då kan vi vänta våren.

E Beskow:

Via Dolorosa - Jesus vandrar i vår bygd

 

Här i fastlagens sol och snö 

går du, Herre, bort för att dö. 

Vintrigt väller från isig fors 

brus kring dig och ditt kors. 

Ännu tiger vårens trast, 

ännu blommar ej videts kvast, 

men snart slår dock törnet ut, 

ej i blom men som vassa spjut. 

Buller från smedjor hör väl du. 

Spikar smider vårt folk ännu. 

Tecknas ett gissel nu i kvällens sken 

av en vriden dvärgbjörksgren? 

Öppen laddörr som ett gap 

ropar om grav och främlingskap. 

Ensam går du och oförstådd, 

utestängd och fegt förrådd! 

Över älven går du isens bro. 

Skaren klirrar under din sko. 

Jorden är frusen, tom och död -

brinner din hjärteglöd? 

Ja, den tvingar rosor slå ut 

under törnekvistarnas spjut. 

Genom fastlagens snö och is 

banar den väg till paradis.

T Nilsson:

Pappersdraken

 

«Kom, Fanny, och se, när jag springer,

hur präktigt den stiger och far!
Dock mitt i dess flykt med ett finger
till jorden igen jag den drar.»
Med tråden i handen, så stolt och så glad,
han förde det vingade blad.

I stormen, med flygande lockar
och ögonen lyfta åt skyn,
han sprang över stenar och stockar,
och följdes av barnen ur byn;
och bragte, ju mer emot vinden han lopp,
dess högre sin flygare opp.

«Skönt!» ropade Fanny, «så svävar
den snövita duvan jag har!
Men akta dig, Edvin: jag bävar;
du glömmer dig själv, där du far.»
Han föll vid de orden; men samma minut
uppstod han, och sprang som förut.

«En bild av det mänskliga livet!
utlåter sig fadern härvid.
«Ett blad åt oss alla är givet,
att föra mot stormen i strid.
Med ögat åt höjden, ej släpp det, om än
du fölle: blott res dig igen.»

Hur bladet sig höjde och sänkte,
såg Fanny, och skärpte sin blick.
Ett F, som mot solen där blänkte,
nu först hon i ögonen fick.
«Så svävar, hur länge? (det var hennes ord)
min själ mellan himmel och jord.»

Han själv, som det ritat, nu kände
en anande skräck vid dess flykt;
och hastigt tillbaka sig vände,
då tråden ur handen blev ryckt.
Försvunnet var bladet — ej fanns det igen;
blek stod han och såg på sin vän.

F M Franzén:

Fem farliga F - i en ung lantmans tänkebok

 

Fem F av mycken fara, som hotar kropp och själ,

jag tecknar till din varning, o yngling, och ditt väl:

ty flyr du deras snaror och vandrar stark och vis,

så har du ro i livet och hopp om paradis.

Det första F är Fogden, befallande och hård:

han lurar på ditt välstånd, din arvedel och gård.

Sök aldrig tvist med makten, men giv de höge sitt,

och bruka dina armar och värj vad se´n är ditt!

Det andra F jag lär dig är uttytt Fjärdingsman,

ty fogdens låga redskap och länsmans dräng är han.

Vart hastar du, o människa, som trotsar rätt och lag?

I morgon kanske mästerman, om fjärdingsman i dag?

Det tredje F är Flaskan, som står av falskhet full

och blickar vänligt mot dig, när du öppnar ditt schatull.

Kom sällan hand vid korken! Regera strängt din buk,

att ej ditt sinne varder ont och din lekamen sjuk.

Det fjärde F är Flickan, så smilande och skön;

hon lockar dig till dårskap, som får sin svåra lön.

Ty håll din håg i tuktan, och vinn åt dina hår

den ädla ärekransen som en trofast ungkarl får!

Det femte fula F:et kan knappast skrivas ut,

men det har horn på knäna och doftar svavellut;

och alla fyra F:en, som jag förut har sagt,

de äga av det femte sin farlighet och makt.

E A Karlfeldt:

Den första snön

Vitt lyser taken i Klara 

och vitt lyser fönsterblecken.

Vit är den hängandes snara 

och vitt lyser gapet på skräcken. 

Rimfrost ur ångande mular 

och kall kropp under kavajen. 

Nysnö är skidspår och jular 

och trevande steg utmed kajen. 

Det glittrar på fönsterblecken 

och lyktornas ögon är stora. 

Se, snön sveper vänliga täcken 

kring spyor och hemlös och hora. 

Det är tätt mellan frysande kroppar 

men långt tills det påskas och våras. 

När morgonlyktorna droppar

i nysnön kan hemlösa spåras. 

Vitt lyser jättehotellen 

och planken kring storindustrier 

och vitt grinar vintern mot kvällen 

med laddade köldbatterier.

20/11 -44

S Dagerman:

Virvlar mörkret

 

Virvlar mörkret

ljusstrimmor, skuggor
mot mänskornas fönster:
vill ni vara med?
Ser ni inte?
husen nedhukade till språng,
vägarna färdiga att rusa opp
slå till marken
lyktornas poliskonstaplar.
Telefontrådarna ila av och an
beredda att fånga stjärnor!
vill ni vara med?


H Parland: