Friskens och Runii resa till Dalarön påskeafton 1712

Med herr Baumans Friska måg
for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.

Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.

Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.

Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.

Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.

Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.

Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.

Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.

När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.

Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.

Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.

Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.

Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.

Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.

Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.

Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.

Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.

J Runius:

Ett litet infall för roskull

Fråga:
Välkommen hem från Wims, min kära kamerat!
Vad vanka där för gott, vad fickstu där till mat?

Svar:
Ungstekter gröt, färskt smör och jäsemjölken fin,
färsk fisk, söt mjölk och bröd och dricka, klart som vin.

Vårt bästa krydde var den sköna, gröna löken,
vår' musikanter vor' en näktergal och göken.
Sänghimlen var safir och själva sängen grön,
besatt med hyacint, beströdd med tusenskön.

Zefirens ljuva blåst, som själva sötman fläktar,
uppfriskar mod och blod och svalkar mer än nektar.
Kort sagt; där var för syn, för hörsel, lukt och smak
ett härligt nöje och en rätt förträfflig sak.

Dock feltes där en lust, som femte sinnet sakna.
Förstå: den Adam fick, när han av sömnen vakna.
Si där, tag fägnad fritt på try ell' fyra vis,
där ingen Eva är, är intet paradis!

J Runius:

Dumboms leverne

Go herrar, länen mig ert öra 

till salig Dumboms leverne. 

Om det ej ledsnar er att höra, 

så tör det roa er kanske. 

Han föddes, enligt ödets domar, 

hel naken hit på jordens ring. 

Men sen han kom till rikedomar, 

så brast det honom ingenting. 

I vaggan hade han med nöd 

en gammal käring, som såg om sig. 

Vart därför illa sjuk - men kom sig, 

och levde sen allt till sin död. 

Till karaktären from och god, 

var han ej snar att bliva retad, 

men sågs han någon gång förtretad, 

så var det uti vredesmod. 

Det fel han haft i ungdomsvåren, 

att vara pojke förr än karl, 

man ganska visligt anmärkt har, 

men detta fel försvann med åren. 

Till ingen man han avund bar, 

han såg väl ganska snett på alla. 

Men det bör man ej lastbart kalla, 

ty han var vindögd, stackars karl. 

Man även mycket folk hört klandra, 

att han dem över axeln sett. 

Om det så är, så har det skett 

för det han längre var än andra. 

Ett muntert lag han gärna väljde, 

men hatade allt fåfängt snack. 

Teg nästan alltid när han sväljde, 

och sväljde alltid när han drack. 

I Par Bricole han aldrig hunnit 

bli något särdeles stort ljus. 

Ty mestadels man honom funnit 

plakat, utav ett enda rus. 

Som auktor skrev han kors och tvärs, 

höll tal i Gränna, tal i Trosa. 

Om någon gång hans vers var prosa, 

så var hans prosa aldrig vers. 

I stilen var han älskare 

utav det tydliga och lätta. 

"Ty", sade han, och det med rätta - 

"ju simplare, ju enklare". 

I Dumboms ungdomstid begav sig 

att han predikade en gång, 

men hans predikan var ej lång, 

ty han vid ingången kom av sig. 

En annan skulle blitt förbannat 

brydd vid en sådan händelse. 

Men Dumbom fann sig ett, tu, tre, 

och slöt precist där som han stannat. 

På sina resor han förnam, 

hur väl försynens nåd reglerat, 

som floder över allt placerat 

där stora städer stryka fram. 

Också - om ej hans dagbok ljuger - 

skall på gästgivargårdarna 

i Småland ätas mycket bra, 

ifall man matsäck har som duger. 

God kunskap salig Dumbom hade 

om både människor och djur, 

och märkligt var det som han sade 

en gång, om kräftornas natur. 

Hans ögon syntes tårar pressa 

då de i kitteln sprattlade. 

"Nej, ingen dör så grymt som dessa", 

skrek han, "ty de dö levande." 

Teologien höll han på 

i tretti år med, vid sin pipa, 

men kunde aldrig rätt begripa 

vad ingen mänska kan förstå. 

I politiken var hans tro, 

vad ingen bonde plär förgäta, 

att om man mjölka vill sin ko, 

bör man ock ge den till att äta. 

Uti moralen kom han fram 

med den besynnerliga lära, 

att det som gör var mänskas skam 

kan aldrig göra någons ära. 

Som physicus han vågat hysa 

en tanka, något djärv kanske - 

han trodde ljuset skapt att lysa, 

och mänskans öga för att se. 

Men som han uti allt for varligt, 

så medgav han, försiktigtvis, 

att ljus för tjuvarna var farligt, 

och för en blind av ringa pris. 

Hans tanka var - evad man säger 

till bördens lovord och försvar - 

att den förtjänst en mänska har 

är ingen ann, än den hon äger. 

En hans finansplan väl förtjänar 

att nämnas för sin nyhets skuld. 

Den lyder så: "Ju mer man länar, 

dess mer man sätter sig i skuld." 

Också i metaphysican 

var Dumbom en förfärlig bjässe, 

ty det var han, som skillnan fann 

emellan esse och non esse. 

Spörj, forskare, så långt du gitter, 

vad residens som själen har. 

Det bästa svar blir Dumboms svar: 

"Min vän, hon sitter där hon sitter." 

I medicin höll Dumbom för, 

evad man därom må glosera, 

att den helt säkert nytta gör 

åt medici om intet flera. 

En stor spektaklernes patron, 

fann Dumbom, att hos oss som andra, 

man därvid sällan har att klandra, 

förutom pjäsen och aktion. 

Man hört hur mången auktor skriker 

när minsta fel bestraffning fann. 

Men Dumbom tålte lätt kritiker, 

så snart de rörde någon ann. 

Om han ej sjöng så satans bra, 

så kom det mest av den resonen, 

(precist som i vår Opera) 

att salig Dumbom ej höll tonen. 

Men det vari han lyckats bäst 

var konsten att ta ut charader, 

som man kan se av nästa rader 

i svaret till en näsvis präst. 

Jag tror, att prästen hette Trälund ... 

Lik, gott! ... "Mitt första" , sade han, 

"är fä - mitt andra hund." "Minsann", 

föll Dumbom in, "ert hela - fähund. 

Om i joujou de Normandie 

han ej som mästare briljerat, 

bör han ursäktas däruti, 

ty spelet var ej inventerat. 

Att vara gift och vara slav, 

höll han för samma i det mesta, 

och ibland äktenskap det bästa 

det äktenskap, som ej blir av. 

Må vem som kan, och vem som vill, 

sin flykt åt högre rymder spänna, 

den vise Dumboms sats var denna: 

"Jag lever helst, när jag är till." 

Vår Dumbom lade sig en afton 

helt frisk och sund till själ och kropp, 

men steg om morgon stendöd opp - 

O vandringsman, gnothi seauthon!

J H Kellgren:

Mina löjen

Jag ler - o gudar, nöjets gudar!
Er anblick föder mig på nytt:
I mina tankars klädnad bytt
från sorgedok i glädjeskrudar.
Som jorden vid den tända dag
i solens länta färgor prålar;
så från ett klarnat sinne strålar
det ljus, som stundom med behag
vår levnads nakna öken målar.
Jag ler - fly bort, du dårars här!
som dig med självgjord smärta sårar;
oskära ej med dina tårar
den vers åt löjet helgad är.
Fly, att av dagens ljus förgäten
i skrevors natt bland uvar bo;
och våga ej, med dina läten
att styra mina kvädens ro!

En fakirs rygg, som kedjan böjer;
ett tårfullt ögas mörka grop,
vars blick en avgrunds fruktan röjer;
en panna som bekymret plöjer;
din bleka hy, ditt klagorop:
är det den åsyn, som förnöjer
en Gud, så nådig och så öm?
Nej, grymme! i en mjältsjuk dröm
du dig en Gud ur hjärnan skapar,
som dina egna lyten apar. -
Han, som i vårens blomma ler,
och uti västans fläktar andas,
och uti druvans nektar blandas,
och genom solens blickar ser;
vars röst Glicere på harpan spelar
och han, som eld och sötma delar
åt varje kyss som hon mig ger ...
Vad? - Skulle han till tack begära
en kalk av mina tårars flod?
Han själv, så lycklig, och så god,
gör mänskors lidande hans ära?
Begär hans altar gråt och blod? -
Mitt bröst förbannar denna lära.

Glicere! skön är du; himmelskt skön!
Roslin förgäves duken breder,
och l' Archeveque för konstens heder
ej vågar ett så farligt rön.
Glicere! men än ett enda fattas,
det utgör själen av din prakt:
av ögat du gudomlig skattas,
men hjärtat har ej något sagt.
Ditt lov från alla läppar flyter:
Vad glans, behag, och smak och skick!
Du ler! - I samma ögonblick
vårt lov i kärlek sig förbyter.

Säg, Bubo! vilken förmånsrätt
ditt väsen över djurens höjer?
Jag har förnuft - det säges lätt:
men mån det lika lätt sig röjer? -
Du sover, äter och blir mätt;
du röres, lider, älskar, hatar,
du åtrår, njuter, leds och ratar:
i ett så upphöjt tänkesätt
känn, säger du, min gudaätt,
vem delar mina ärestoder? -
Jag, svarar apan, jag, din broder -

Förr skulle du med skäl berömt
ditt tungomål, din konst att stoja;
men ack! vi har man så fördömt
gjort mänska ur en papegoja.

Ett skäl av heligare makt
du snart för våra ögon ställer:
har icke själva Skriften sagt
att du i välde, som i prakt,
mer än den stumma fänad gäller
som hon din spira underlagt -
men när det svultna lejon slukar
ditt majestät med hull och hår,
mån ej din nåd för vida går,
och det för mycken frihet brukar?
Din arga hund, din ilskna tjur,
och flugan på din kunganäsa,
lär dessa oförskämda djur
sin bibel litet bättre läsa:
Vad annars gagnar ett befäl,
som ej den minsta jordmask lyder?
Nej; hör av mig det enda skäl,
som mänskans högre välde tyder:
du ler; du ensam ler, min vän,
uti naturens vida rike;
i annat allt du djurens like,
från dem av löjet känns igen.

Se dessa folk, så vida skilda
från oss till skapnad, bruk och ort,
och säg när du dem kallar vilda,
vad detta skällsord billigt gjort?
Mån brist på präster, som förföra;
på läkare, som tyst förgöra;
på domare, som vränga lag;
på konungar, som folk förtrycka;
på smickrare, som laster smycka;
på usla rimmare som jag;
på spelhus, nummerlotterier,
spektakler, baler, slottskanslier,
gillstugor, lasaretter? - Nej:
helt visst i deras grova seder
röjs mänskan med långt större heder;
men se - de skratta nästan ej.

En trögväxt ört på jordens yta
var visdom förr; så är den nu.
Dock kan ett Grekland billigt skryta:
(Må icke Sverige det förtryta!)
dess visas antal steg till sju.
En bland dem sägs ha alltid skrattat
åt vad som hänt, åt dygd och brott.
En annan åter ögat mattat
att gråta över ont och gott.
Om en av mina vänner frågar,
vem mest av dessa prisas må,
jag öppenhjärtigt svara vågar:
de voro narrar båda två.
Allt har sin tid; men dårar strida
mot ordning, tid och skick och allt;
vad mänskligt är, bör mänskan lida:
naturen gråt och skratt befallt.
Det är ett fel, att löjet hämma
när man så mycket löjligt ser;
det är ett brott att ögat dämma
när mänsklighet om tårar ber.
Ve den barbar, för känslan död,
som famnen för en broder sluter;
som icke rörs vid uslas nöd,
och då han delar dem sitt bröd,
av vällust icke tårar gjuter!

Men våren följer vinterns spår.
Ej Bores våld beständigt rår
att fältets prydda ban föröda;
sefiren stundom skalkas får,
och hjärtat skulle snart förblöda
av egna och vid andras sår,
om löjet ej en balsam ägde
som kunde lindra våra kval,
och om ej dårars runda tal
de olycksfullas övervägde.

Kom då, du löjens kvicka tropp!
Följ mig i alla livets skiften
och lär mig ta ett glättigt hopp
på brädden av den mörka griften!
Lät edra vingar flyktigt sväva
omkring mitt bord, min säng, min bok;
lät dumhet för ert gissel bäva;
men söken väl ert utbrott kväva
i sällskap med en högborn tok.
Vi kan jag ej tillfyllest bäva
att bland de stora vara klok?

Vem skall jag först mitt löje skänka? -
Jo, ärans folk bör ära ske.
Det vore bördens rätter kränka,
att ej de Höga först bele.
Ack! när jag deras liv beskådar,
så fullt av laster, prakt och tvång;
den glans, som ingen värma bådar,
och yrslan vid sireners sång;
det stoj, som endast örat fyller,
då själen tom och hungrig är;
det glitter, livets skal förgyller,
då masken själva kärnan tär;
den goda ton, som mera gäller
än vett och dygd och skicklighet;
det falskhets gift, som oskuld fäller
med en belevad nedrighet;
de nycker, som förtjänsten döma,
som blindvis lasta och berömma,
och slutas med ett: vare sagt;
den träldom hos en överherre
som dubbelt hämnas på de smärre;
det nit för egen vinst och makt,
som säljer fosterlandets lycka
mot rätt att i sin mån förtrycka,
och sig med band och stjärnor smycka,
och dunsta muscus och förakt;
den svarta list, de djupa ränker,
som döljas under vänskaps larv;
den skyddningsblick en Midas sänker
till dem, som snillet fått i arv ...
När jag hos er, I lyckans söner!
så mycket argt och uselt ser;
jag all er brist och dårskap röner
och utav harm och ömkan ler.

I Levi barn! tan intet illa,
om jag åt eder skratta törs.
I mån ju nöjas att förvilla
det folk, som rikta kan er börs;
men jag tyvärr! som intet äger,
varav man tionde kan få,
vad jag i fåvitsk blindhet säger,
må ljusens barn ej akta på.
Jag må ju le, när I prediken
om denna snöda världs förakt,
och likafullt med allo makt
för gunst och vinst och vällust fiken.
Er vård, att våra själar söva
med hopp om evig himlaro,
och jorden till er själve röva,
och själve njuta, då vi tro;
ert helga hat, vars vreda vågor
ej nånsin stillas i er själ;
ert kristna nit, att för vårt väl
oss skära genom blod och lågor;
och allt det andeliga gräl,
som plär en pöbels lättro gäcka:
allt må ju med fördubblat skäl
till löje mer än vrede väcka.

Åt er, åt er, I tidens lärde!
jag ofta hjärtligt skrattat har;
åt edra frågor utan värde
och edra meningslösa svar;
ert raseri att allt förklara,
evad som hänt och aldrig hänt;
er blinda vördnad, att försvara
vad ålderdomen tänkt förvänt;
er konst, att över hårstrån kiva,
och skriva, skriva, skriva, skriva,
i kors och tvärs och med och mot;
att känna noga jordens klot,
och vilken väg dess rullning tager,
men ej den kraft som hjärtat drager,
och ej dess brist, och ej dess bot.
Vad mera löjligt, än er möda
att här ert liv i brist föröda
för ärans liv i minnets sal? ...
Men vem kan räkna stjärnors tal
och all den lärda dårskaps gröda?
Om du med Voltaires dubbla liv
och Voltaires skicklighet att gäcka,
ej ägde annat tidsfördriv;
så skulle mödan dock förskräcka,
och dina dar förlitet räcka,
Att teckna upp en litanie
av allt det lärda vurmeri
som visa hjärnor kläckt och kläcka.

Du poetastrers magra kön,
som lärt, till dina synders lön
och våra synders lön, att rimma,
åt dig jag skrattat mången timma!
Skryt icke Grekland! skryt ej mer
av din gudomliga Homer,
sen Sverige i sitt sköte äger
den honom vida överväger.
Den gamle i sin Iliad
blott då och då man nicka funnit,
då vår den höjd i konsten hunnit
att snarka i var enda rad. -
Skryt ej utav din Sapphos sånger,
som störtat sig på Leucas bank;
den svenska var ju tusen gånger
mer ful och mera älskogskrank. -
Om Æschyls röst de grekers öra
med sådan styrka kunnat röra
att deras fruar missfall fött,
och deras barn av skrämsel dött,
bör det vår undran mindre göra:
vem blir ej snart i själtåg bragt
att Träskets dramaturger höra?
Då Æschyl slog med åskans makt,
de med narkotiskt gift förgöra. -
Vi har jag ej, o Pope! din hand,
att i en Dunciade betvåla
den mängd scriberer i vårt land,
som med Apollos lager pråla?
Anacreon, var är ditt lov?
En annan rövat har din lyra.
Som kvick i fylleriets yra,
förtjusa lärt Priapi hov;
som lik i otukt med Chrysipper,
och lika rik på vittra föl,
ur svenska krogars Aganipper
sin ådra fyllt med dubbelt öl:
hans muser sig på spinnhus nära,
hans gratier ligga under kur,
och uti Platskans jungfrubur
han kärleksgudens språk fått lära.

Och du, de sköna dårars släkte!
ack!, skulle jag ej le åt dig?
Dig, som en nådig himmel väckte,
att mot bekymret föra krig.
Vårt kön, som vant vid plumpa seder
dig för sitt fall beskylla plär,
dock måste medge till din heder,
att du vår fot till avgrund leder
så ljuvlig väg, som möjligt är.
Allt vad du tänker, vad du säger,
din svaga dygd och täcka brott,
allt är så läckert och så smått;
allt till vårt löje anspråk äger.
Hur kunde ur så bitter ton
en Boileau mot din ära kväda?
Jo vet, till tröst, att en kalkon
gav honom fulla skäl att smäda.
Ditt djupa vett, din säkra smak
att om den benigaste sak
uti paryrens högmål döma;
din konst att under blomster gömma
ditt avundsfulla hjärtas svall;
att genom om och men berömma,
och utan kärlek synas ömma
och under brånad synas kall;
ditt yra skämt, ditt kvicka joller,
där du ej själv din mening vet
ditt svek, din söta trolöshet,
som sällan vår förtvivlan våller;
och dina nyckers flyktighet;
din list, som råder över styrkan,
som gör din herre till din träl: -
ack vad oräkneliga skäl,
till lov och löje, hat och dyrkan!

Men du, vars hand, så djärv och svag,
med högmod andras dårskap risar;
mån du väl själv, min lilla Jag!
mån du väl själv vid sannings dag,
en mindre löjlig skapnad visar?
Träd fram uti ditt samvets ljus,
och se hur högt din vishet gäller,
då, främling i ditt eget hus,
du andras fel i dagen ställer.
Säg, vilken dig med blindhet slog,
då du till lycka och till heder
den Helikonska vägen tog,
som gent till hospitalet leder?
Vad usel smak, vad mager spis
att sig med lagrens barkbröd föda,
då siffrans barn på Crœsers vis
sin dumma kropp i vällust göda?
Tror du vid polens platta bygd
att någon lön åt snillet ämnas,
där blott din farfars farfars dygd
har rätt att för din egen nämnas? ...

Håll upp! - Jag nog min dårskap ser;
Jag, som en ann, åt svaghet skattar,
och då jag högt åt andra skrattar,
jag åt mig själv i tysthet ler.

J H Kellgren:

Spel-Olles gånglåt

 

Löven de grönska i sol kring alla vägar

och alla lärkor sjunga den långa vårens dag.
Hän genom hagar jag gångar som jag plägar
en stackars fattig speleman, en speleman är jag.
Sol, sol, sol i de glimmande snår,
sol, sol är det var jag går.
En speleman, en hjärteglad,
en speleman, en speleman är jag.

Ute i världen där tiga alla sånger
och glädjen är en fela, som mist varenda sträng.
Går jag än ensam och sorgsen många gånger
skall dock min visa klinga som lärksång över äng.
Sång, sång, sång ger mig lyckan igen
sång, sång blir min följesven.
Klinge därför visan min
som lärkesång, som lärksång över äng!

Kommen, i unga, när aftonsolen dalar
och alla byar rodna omkring vår klara sjö!
Låtom oss sjunga en visa, som hugsvalar
och alla våra sorger för himlens vindar strö.
Glöm, glöm allt, som gör hågen så tung.
Glöm, glöm, var blott glad och sjung.
En låt som strör sorgerna ut
strör sorgerna för himlens vindar ut!

Kan jag väl klaga, när i den gröna hagen
jag hör hur trasten spelar sin flöjt med raska tag.
Gökarna ropa den hela långa dagen
och ängens alla blommor mig dofta till behag!
Sol, sol, sol i de glimmande snår,
sol, sol är det var jag går.
En speleman, en hjärteglad,
en speleman, en speleman är jag.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Novemberbrev till en vän i staden

Det är så längesen jag hörde av dig.
Du har väl ditt, förstås, och ont om tiden.
Säg, är du nöjd med det som sommarn gav dig,
den vackra sommarn, snart och snabbt förliden?
Jag tänker mig att ni som bo i staden
där kvällens alla ljusreklamer brinna,
ni vet så litet om när höst går in
och solen gör sig redo att försvinna.

Men här är hösten verklighet och nära,
dess tyngd och blåst och suckan ha vi del i:
en drömlikt blek septembermånes skära
och bråda dagar innan Mikaeli.
Så lugnar allt. Då är det tid att tacka
för regn och sol och skördarnas förkovran.
Men svart och tungt står mörkret kring min kväll
och sorgset klaga svanorna i Hovran.

Och jag har svårt att låta tanken stanna
vid höstens gröda som i svett vi bärgat.
Det drar så fjärran vindar kring min panna,
så sällsamt sorl i träd som hösten härjat.
När mina tankar följa vindens banor
i svartan natt, är det på dig jag tänker -
jag vet, att inte heller du har nog
av det som arbetet och jorden skänker.

Just nu, kanhända, går du ut på taket
ifrån ditt bo högst i det gamla huset
och stödd på barriären drömmer vaket
som på en klippa ovan gatubruset.
Du står där tyst bland murar och antenner,
där vattnens vindar svepa nyckfullt fria.
Och över dig är skyn, och under dig
de branta gatudjupen i Maria.

Vad ser du väl? Den mörka Riddarfjärden
med vattnet brinnande av ljusreflexer,
din egen stad, den vackraste i världen,
med torn som sträva högt och vidd som växer.
Kanhända ser du ingenting av detta.
Kanske ur allt som lyser och som larmar
mot tystnadens och ensamhetens bad
i ordlös längtan lyftas dina armar.

Ty icke blott av bröd skall mänskan leva.
När natt går in och dagens ävlan stannat,
står själen upp ur fängelse och skreva
och ropar, ropar efter något annat.
I dagens tusen tomma intigheter
en mening med vårt liv vi fåfängt leta.
Mot mörka rymder över land och stad
gå tusen hjärtans frågor, ångestheta.

Möttes vi väl i samma ångestbölja,
fastän så långt, så långt ifrån varandra?
Och fick du svar? Jag ser, hur åren skölja
bort mer och mer av stigen jag skall vandra.
Jag vet hur hårt du prövats. Räck mig handen
ur detta vida mörker, syster kära!
Mot vinter gå vi, både du och jag,
och båda stå vi ensamheten nära.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Paria

Visst har du drömmareögon. 

Men har du ingenting mer? 

Ingen pappa med pengar 

så vitt jag ser. 

Trodde du dig om att växa 

ut ur den givna ramen 

utan så mycket som en 

studentexamen? 

Var du ett ljus i skolan? 

Ack, det gör ingenting! 

Så barnsligt att tro, att man spränger

fattigdomens ring 

med så billiga medel 

som begåvning och flit! 

Du fick passersedel 

bara hit. 

Måsar och änder tigga. 

Du är deras bror. 

Men det drar vasst från Slussen 

och du har dåliga skor. 

Här bakom kiosken vid kajen 

är lite lä. 

Var har du lärt dig att skära 

så skickligt i trä? 

Se, en så vacker madonna! 

Ingen italienare 

kunde ha skurit dragen 

mildare, renare! 

En skönhetslängtan som denna 

kan kvävas, men ej bli död. 

Och kvävda lågor kan bränna 

värre än glöd. 

Hjälpte det inte att sträva? 

Slet du, tills viljan brast? 

Så kom du aldrig ur 

din pariakast. 

Det som du drömde och ville 

blev aldrig till gärning frälst - 

sen kan man sjunka och sjunka 

hur djupt som helst. 

Livet är inget lotteri. 

Högt stiger bara den 

som fått en okuvlig vilja 

i begynnelsen. 

Nej, du ska se det klarar sig! 

Är det för sent? 

Bli inte arg för jag tröstar, 

det var ej så illa ment! 

Man ska inte tro man har vingar, 

blott lämpa sig efter måtten. 

Visst fastnar man, men man står stadigt 

om man står kvar på botten. 

Bäst om man låter vingen 

få tyna bort. 

Bär den en? Det vet ingen, 

och livet är kort. 

Slita till födans gåva 

och inte begära mer, 

så bör man göra, och sova 

när solen går ner! 

Fattiga son av Sverige, 

sov i natt utan sorg, 

i Frälsningsarméns härbärge 

vid Kornhamnstorg!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Två jutar

Den ene var mörk och senig. Han kom från Jyllands hed. 

Han skulle hem till sin faders gård, bara det blev fred. 

Han sov ej stort om nätterna. Han hade ingen ro. 

Han drömde att det var hans far som mistat get och ko. 

Den andre var från Falster, lurvhårig, barkad och brun, 

men skägget på hans haka var bara en gosses fjun. 

De plundrade gråa byar med övermakt, grym och stor - 

sen drömde han att han hade dräpt sin egen fattiga mor. 

De sågo klungor av låga hus vid skogens svarta rand 

och drömde de voro hemma och ej i fiendeland. 

De voro med vid Brunnbäck när bondehären vrok 

den jutska horden i älven och skakade av sitt ok, 

de flydde genom Långhedens morar och moras, 

följda tätt i hälarna av pilskott och vredgad mas. 

De ville hem till Jylland, till Falster och till Fyn. 

På Gussjö väldiga myrar sjönko de ner till dyn. 

De gingo ner sig till midjan och sen till bröst och hals. 

De ropade: "Herre Jesus" först. Sen sade de intet alls. 

En fattig far på Jyllands hed vart ensam i stuguvrån, 

en fattig mor på Falster såg aldrig mer sin son.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Till en diktare

Du skall icke svika, icke svikta! 

Leva hundra liv, det är att dikta - 

känna andras öden smärtsamt nära, 

höra tankars bud och tyda hemlig skrift. 

Mitt i egen gärning skall du bära 

andras sorg i blodet som ett gift. 

Du skall vaka, medan andra sova. 

Får du klarsynthetens bittra gåva 

skärpt, så att du tror dig glimtvis ana 

alltings sammanhang i en benådad stund, 

är det ock ett krav: Svik ej din bana, 

ej det bästa i ditt väsens grund! 

Ty det öde som du fick: att känna, 

jublets fullhet, ångestens gehenna, 

djupare än andra, blev ej givet 

att du skulle bygga egen ära av. 

Du skall söka sanningen om livet, 

vara tolk för det som livet gav!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Ljuslängtan

Människa, varför föddes du att älska ljuset?

Det syns så sällan,
och dina skumma ögon skönja intet
av själva källan.

Du fick ej någon ljusets jord att bo på.
Nej, stormen sjunger
och mörkret tätnar. Vad har du att tro på
för själens hunger?

Se, tidens rymd är full av släckta stjärnor,
av skövlad tro och ideal som falla.
Visdomens dryck, med hjärtats frid förvärvad,
har smak av galla.

Du kunde ha det lugnt. Du kunde nöjas
och stridlöst låta mörkret slutas om dig.
Nej, liv är strid för ljus. O, hjärta, darra
i kamp mot mörkret utom och inom dig!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Människan

Människa, varifrån kom du? 

Var du en urcell, slungad på stranden, 

förd av en allsmäktig vilja, som visste 

mening och väg och som aldrig tog miste - 

någonting över allt vad vi känna, 

bortom allt vett och förstånd? 

Kraften, som danade ut dig, som räckte 

för ett så underbart, okuvligt släkte, 

vad var riktigt ditt eget av denna 

outsinliga fond? 

Skumma, outrannsakliga 

gå dina anor till tidlösa tider. 

Runt om i jordens bortglömda gravar 

vila, med vakt av offrade slavar, 

härskare, hövdingar, faraoner, 

multna de fattigas ben. 

Människoätter komma och fara. 

Öknen, jorden och bergen bevara 

kilskrift, bildskrift från flydda eoner, 

slagen i hällarnas sten. 

Människa, hur länge var du? 

Hur länge skall du förbliva? 

Under din värld, där fartböljor brumma, 

sova urtidsskogarna stumma, 

djupt i sandhav och lervalv förstenas 

jätteödla och mastodont. 

Men du är kvar. Och likt dina fäder 

bygger du torn som i Babylons städer. 

Forntid, nutid och framtid förenas 

inom din horisont. 

Stormflod och urhav fördränkte dig. 

Skridande isglaciärer 

spolade sönder ditt rike, begravet 

under giganternas vandring till havet. 

Men i de väldiga vägarnas fåra 

sår du, bygger och bor. 

Upp ur örlig och pestilentia 

reste sig viljorna, vakna, fria, 

tusenhövdade, tusenåra - - - 

Människa, vad du är stor!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Mödrar

Små trevande, späda händer, 

små knubbiga ben 

vi badade varligt om kvällen 

och lindade dem till vila. 

Vi ledde de stapplande stegen. 

Vart gingo de sen? 

Till blåsiga äreställen? 

Till dråpargalge och bila? 

De växte ur våra armar. 

I trotsande tro 

sitt eget fyrspann de körde 

med sorglöst fumliga tömmar. 

Vad fick vi kvar av vår lycka? 

En nött liten sko - 

ett skimmer i ensamheten 

av ljuva, slocknade drömmar! 

Det säges att moderskärlek 

är himmelsk och hög, 

är heligast av de lågor 

som kommer hjärtan att skälva. 

Är det så alldeles säkert? 

Det liv som sög 

sin styrka ur våra ådror 

var dock en del av oss själva. 

Det är vårt eget vi älska 

och hålla fast 

så länge vi orka lyfta 

slitna, domnade händer - 

vårt eget vi offra allt för 

och strida för, vilt och vasst, 

som jagad varghona strider 

för ungen med klor och tänder. 

Vi fingo en eld i själen 

som aldrig förgår, 

halvt himmelsk och halvt av jordens 

egen glödande kärna, 

en gnista av namnlös urkraft 

som allt förmår. 

Vi vigdes att tjäna Livet, 

vårda, älska och värna. 

Du ämbete kungligt stolta, 

du kalk av malört och vin, 

du kärlek som tyst vi bära 

till dess våra blickar brista, 

du låga, som brinner under 

blaggarn och hermelin, 

du brände vår vilja helig, 

du lärde oss äga och mista. 

Vi gåvo åt jord och himmel 

vår levnads gäld, 

vi mätte aldrig den flamma 

som kom oss att brinna. 

Vi voro blott lampor för livets 

outsläckliga eld, 

vi alla med namnet moder, 

madonna liksom varginna!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Den dövstumme bildhuggaren

Ur bergens sten högg jag bibelns helgon att smycka Guds hus.
I ljuset av målade rutor, av kronor och altarljus
de skulle tala från friser, i väldiga skepp och kor:
"Här sorlar själarnas källa och här det eviga bor."
Och eftertanke skall väckas och helig tanke bli tänd
av höga gestalter ur fjärran historia och legend.

Jag mejslade moder Eva, böjd som i skuld och bot,
och ormens platta huvud invid hennes smäckra fot.
Och bakom henne och Adam med draget svärd
en starkvingad ängel pekar mot okänd, villande värld,
där mänskligheten skall vandra mot kampen och morgonen
långt bort från sitt ljusa Eden och aldrig hitta igen.

Jag täljde ur stenen Moses, där patriarkaliskt bred
han steg med lagens tavlor från molntäckt Sinai ned,
jag mejslade ut kung David, en landets väldige far,
och visheten lyste från Salomos panna, öppen och klar.
I gyllne ljus står Maria, böjd beder Johannes invid.
Men klarast är ljuset kring Honom, som bjöd de betungade frid.

Jag fyller med dagrars drömspel, med färgers glöd
en värld, som var utan stämma och tom och död.
Med händer som milt befria min bundna, förstummade själ
mejslar jag andras syner i anfang och kapitäl.
I ständig kamp med stoftets trånga och blinda bud
går själen sin väg till vilja och ljus och Gud.

Är icke detta ett under, att jag som var stum
får bygga skönhetens heliga hymn i heliga rum,
att jag, som aldrig fått höra en orgels dån,
kan se hur linjerna stiga i lov till Guds Son?
Vi bygga väl ej så länge. Ett liv är kort.
Men drömmen, verket lever, när vi gå bort.

Du säger: "det är blott döda stoder av sten", och dock
stig, strålande människotanke, ur stenens gröna block
och bli till en levande stämma, som vittne bär
hur evighet bor i det stoftgrand en människa är,
hur släkte går efter släkte och vinner sin styrka av
längtan till något över klippor och jord och hav!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Läxorna

Du var en liten fåle som lekte fri, 

nu har du töm och betsel, liten vän! 

Du har en a-b-c-bok med svåra läxor i 

att stava på och stava om igen. 

Så lång, så läng är läxan, kort tålamod har mor, 

ibland så kommer tårarna till slut: 

"Du tycker det är ingen konst, men du, du är ju stor, 

ni stora kan ju alltihop förut!" 

Slut nu med morgonsömnen! Så rå och kall 

är morgonen och vägen är så lång. 

Trött böjs ett litet huvud för det skonlösa "Du skall" 

vi alla måste lära oss en gång. 

Det är så tungt i hågen, så grått kring äng och älv 

- "var glad, snart blir det bättre", säger far. 

Men mor står tyst i dörren och tänker för sig själv 

att livet har nog värre läxor kvar. 

Vi stora få de läxorna. De ta ej slut 

hur ofta gråten stockas i ens hals, 

den läraren har en karbas, som aldrig slites ut 

- sånt har din lärarinna inte alls! 

Jag stavar på min läxa, jag kan den inte än, 

och vad jag lärt det glömmer jag så snart, 

fast jag har stavat på den genom år och år igen. 

O Liv, när skall jag se den mera klart?

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Sommar

 

Stig nära, du kära! Nu faller natten sakta på

men ej en natt som förr i gyllne ljus.
Nu bli de skumma nätterna, då allt i blom skall gå
och klöverns ängar nära vårt hus.

Kring stenar och renar stå solöga och kungsljus ut,
de ha så brått - se slåttern kommer snart!
Och björkarna ha tyngre doft och tyngre grönska än förut
och äppelträdets grenar ha kart.

Nu brista de sista av landens knoppar ut i blom,
nu går du fjärran, bitterljuva vår,
men allt du gav av segerns ro och minnets rikedom,
det som vi aldrig mista, består.

Så stilla, så stilla är sommarnatten kring vår gård.
Blott knarrens visa knirkar, lugn och kärv -
och är den fattig nog på klang och entonig och hård,
så passar den ej illa vårt värv.

Likt stegen kring tegen av dem som fordom hjälpt varann
den trägna, jämna rytmen blir en sång,
en stillsam vardagssaga om tålamod som vann.
Den sagan blir vår egen en gång.

Du kära, vi bära en enda bön i nattens fred:
O sommar, av din fullhet oss giv!
Att veta gott vad möda ens skuldra orkar med
och lyfta den i ära är liv.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Emanuel

Baljor för åtta till sexton liter,

yxor, sågblad och jaktgevär - - -
Här går han, yngst bland expediter
i Göranssons järnaffär,
sysslar, villig och oförtruten,
sjuttonårsgänglig, tyst och sluten,
raspar ner siffror, slår in paket.
Tankarna gå dit ingen vet,
långt bortom kunder som pruta och prata,
långt bortom disk och sorl och gata -
Emanuel Nord är poet.

Allting skall skötas, rappt och vaket.
Emanuel hit, Emanuel dit -
bära från lagret, hämta från taket,
bocka för snubbor och slit.
Brådskan glider i intervaller.
Men bortom sorlet som stiger och faller
vidgas en värld, en hemlig och rik:
- Ringar som passa åt Husqvarna spisar -
nånting som rimmar på dämpad musik - - -
Timmarna gå. Emanuel visar
cyklar, strykjärn och spik.

Heliga värld, av vilja bräddad!
Boden stängs, nu kan han få gå.
Räckan av strofer, i minnet räddad,
bär han hem till sin fattiga vrå,
går som i blindo, i vakna drömmar.
Svallet av rytmer och rim som strömmar,
bär det ej honom till ära en gång?
Svarta gränder, svarta prång,
spårvagnssättet som dånar och skramlar -
vad är allt detta för den som famlar
yr av en brinnande sång?

O, du fattiga, unga, blonda
röst, som ropar vid livets port,
stiger en dag ur din famlande vånda
något fullkomnat och stort?
- Det som växer stolt och förteget
gömt i ens själ, det är dock ens eget.
Allt få vi böta för, hundrafalt -
livet jagar oss, blint och kallt,
dränker vår ringhet i glömskans floder.
Djupt i hjärtat, ensamme broder,
äga vi ändå allt!


Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Ålderdom

Det kommer något, jag vet inte vad 

bakom stammarnas kopparbruna arkad. 

Det växer ur mossan en töckengestalt. 

Den följer min väg. Den är med överallt. 

Den står som ett moln för Guds strålande sol. 

Det våras, men jag minns blott hösten i fjol, 

ty min värld av förgängelsens visshet är full. 

Allt ska bli aska! Allt ska bli mull! 

Och vandrar jag hemåt i majkvällens fred 

är den dystra töckengestalten med. 

Den tynger min hjässa, den kröker min rygg, 

min hand blir kraftlös, min tanke skygg, 

ty jag ser, att jag aldrig mera blir kvitt 

den gråa gasten. Allt, allt som var mitt 

skall den taga, mitt innersta, allt vad jag var 

och lämna mig frusen och slagen kvar. 

Du, Makt över livet, som gav mig en gång 

dess gåva av slit, av vilja, av sång, 

av dröm, som famnade mullen och skyn - 

låt icke den gåvan få trampas i dyn! 

Nej, innan den sista skuggan har släckt 

min tankes eld med sin andedräkt 

och anden gjort till förgängelsens slav, 

tag, Allmakt, åter den gåva du gav!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

I gryningen

I tysta stunder
som stå och väga mellan natt och dager
med ljus från dolda källor någonstans,
sker detta under
att allt det gångna går igen. Allt drager
förbi i denna smärtfyllt klara glans.

Nu kan jag se den,
den dolda meningen i allt som hände,
den som jag förut aldrig trodde på:
den blinda vreden,
den heta längtan och all sorg jag kände,
den vart mig given, att jag skulle få

min ande prövad,
min vilja som ett järn i ugnen renad,
min stolthet krossad, att jag skulle bli
allt hopp berövad,
men ock till sist bli det som jag var menad
och lyfta pannan högt och varda fri.

Och denna svala
och enkla bikt om övervunnen smärta,
så lik de andras, som på jorden bo,
skall kanske tala
en gång till något djupt förtvivlat hjärta
och trösta det och sjunga det till ro.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Gamla fäbodar

Här tar den gropiga vägen slut. 

Här är svalka och frid. 

Lutande stugor, knut vid knut 

vittna om gången tid, 

stå där bland tåtel och hallonris 

gråa, böjda på gamlingars vis, 

se bortom åsarnas blånande dis, 

murkna allt mer och mer. 

Ändå de bära, fast glömda och grå, 

hänsvunna tiders spår, 

än i mäktiga stockar stå 

ristade namn och år. 

Ännu tala ur trä och sten 

röster, stumma för längesen, 

gärning, glömd och förbi - 

människor, färdmän, som vandrat sin stråt, 

gått som vi genom glädje och gråt, 

trott och strävat som vi. 

Vakna ej minnena sakta till liv 

här i den susande ron, 

stigna ur blånande bergmassiv 

åter i syn och ton? 

Mumlar ej vinden i björk och tall: 

"minns du hur visor från jäntor i vall 

ledde en gång kring myrar och fall 

skällornas kling och klong? 

Klöv efter klöv, fot för fot 

gick över stigarnas sten och rot 

 skaran, gungande lång, 

letade väg bland vindfall och stup 

in i villande granskogsdjup - - - 

Långt, långt bortifrån glänta och hed 

kommo de åter i sjunkande sol, 

trötta på mygg och knott. 

Tacka och get, kulla och ko 

gingo till vila i vallens ro, 

hade det ganska gott." 

Aldrig mera i solröd kväll 

klövjas till svedja och slog - 

aldrig en kittel på ärrig häll, 

aldrig en skälla i skog! 

Aldrig en glad och trallande flock, 

härmande gökrop och vallarlock, 

drager hit opp när veckan är slut - 

aldrig en stråke vid stuguknut 

kallar trofast och ömt. 

Väggens randgräs och stickelbär 

vittna att människor vandrat här, 

strävat, hoppats och drömt. 

Trasten spelar sin pärlande låt, 

bäcken klunkar som suck och gråt 

tätt invid stugans dörr: 

Grönskande sommar, vinter vit - 

ingen skall bo här, ingen gå hit - 

aldrig blir det som förr!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

En ung flickas brev till en väninna på resa

Här är så tyst och stilla, här händer ingenting! 

Du far så vitt omkring 

och minnen får du samla och löjen får du strö! 

Din värld den är en djup och stolt och svallande sjö - 

ibland så når en dyning, en dallrande ring 

den strand, där jag skall leva och dö. 

Och det är när du skriver! Du vet väl inte av 

att över land och hav 

jag följde dig, närhelst jag stod med dina brev i hand! 

Jag stod med dig vid relingen, när yppig sydländsk strand 

steg som en solfödd hägring ur böljans blåa grav 

och jag var med dig när du gick i land. 

Jag gick med dig mot alper där vinden blåste kallt 

av snö som aldrig smalt, 

fast dalens druvor mognade i sol för skördarns kniv. 

I gamla, gamla städer med glans av gånget liv 

jag njöt som du av skatter av ovärderlig halt 

i konstens och i vetandets arkiv. 

Så följde jag i tanken den långa vandringen. 

Tack för den färden, vän, 

tack för var skönhetssyn du gav, för varje tankebikt! 

Hur ofta flydde jag ej dit ifrån min vardagsplikt - 

ty verklighetens boja blir bittert hård för den 

som fyller ut sitt liv med dröm och dikt. 

Nu lider det mot kvällen och skuggan faller skev. 

Ditt kära, glada brev 

är inte mer en sagans svan som för mig dit jag vill, 

det är en hög av papper blott, som dystert prasslar till 

för dagens sista yra vind, som genom dalen drev 

med klangen av en fjärran fågels drill. 

Härhemma tätnar grönskan i björkarna alltmer. 

Jag tycker att jag ser 

hur hösten snart skall gulna dem och röva deras blad. 

Och inte är jag tålig och inte är jag glad, 

närhelst jag måste tänka på hur höst skall mörkna ner 

kring mina stilla års och dagars rad. 

Visst är det synd att klaga! Jag har det ju så bra. 

Det är väl stort att ha 

ett hem som jag med mor och far! På mig går ingen nöd. 

Jag längtar ej till lättja och ej till överflöd, 

och jag har händer starka nog att arbetsoket ta, 

när andens längtan ropar efter bröd. 

Jag grubblar på så ofta, jag undrar hur det går, 

om livets korta vår 

skall jaga över vägen min och susa mig förbi 

som doft av löv i vinden, som ett flyttfågelsskri, 

eller skall den dröja kvar hos mig i åldrande år 

som en ljuvlig, ljuvlig, fjärran melodi?

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Flydda vårar

När dagen blir en soldröm och natten skymning blott
och allt får nya skott,
då tvingas jag att tänka på vårarna som gått
kring tysta stigar förr med löv och sav.
När livets röster jubla ur myr och skog och teg,
där vinterdunklet teg,
jag minns de ungas röster och deras lätta steg -
vart gingo de, var blevo de väl av?

Hur käckt, hur glatt de följdes åt i livets morgonglans!
Lätt mödans seger vanns.
På skymningssvala stigar de tågade till dans,
ur svala källor släckte de sin törst.
En gick på trygga vägar vid en trygg och älskad hand
och vann sin lyckas land.
En annan skänktes sorgen blott, det händer så ibland.
Hur vet du, vilken gåva som var störst?

Jag hör de unga stegen, hur lätt de dansa hän - - -
Nu grönska markens trän,
men snart skall vägen kröka mot livets höstdomän,
och dagen blir ej mer så ljus och glad.
O, alla unga hjärtan, o allt som vandrar ungt,
må hösten komma lugnt
och gömma än en glimt av vår, när skuggan faller tungt
och röda skälva aspens sista blad!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Porslinsidyllen

 

På högsta hyllan i en gammal skänk
den stod, den gamla skålen av porslin
bredvid två malmljusstakar och ett tennstop
med Adolf Fredriks bild med kunglig min.
Men skålen lyste mest. Den var så grann.
Den tunna kanten sken med gyllne blänk
ur hyllans dunkel. Och så fort jag hann
när dörren öppnades, jag ville se den.
På skålens fina välvning var det målat
ett sällsamt landskap med en späd figur,
allt av ett rosigt skimmer genomstrålat.
Och jag fick se på den, om jag var snäll,
dess blå idyll av främmand ekontur,
dess klara färg, som aldrig blektes ur.
- Men tog jag i den, blev jag lovad smäll.

Och ändå, att få ta den från sin hylla
så varligt, varligt i små rädda händer,
att känna sol från fjärran kuster fylla
min barndoms fattiga och frusna länder!
Hur världen vidgas kring de döda tingen
så mycket större än de stora mena,
hur glans och rymd och saga föds, vet ingen
som inte gått som liten helt allena.
Jag lyfte skålen med det fina mönstret
mot dagern, och se, dagern sken igenom!
Jag såg ej längre lövens dans mot fönstret
från träden som oktobervinden ven om -
jag gästade ett rike Någonstans
och Någongång - men som jag kände fanns
i denna värld, där jag var född att vara.
Där reste sig i färger ljuva, klara
ett sällsamt berg i fjärran, helig ro
långt bortom träd och flod och flodens bro,
och allting levde för ett ögonblick.
På bågig bro Den Mandelögda gick
mot stranden med den gyllene pagoden.
Och körsbärsblommen snöade i floden.

Och än står skålen kvar i någon vrå.
Jag ser på den ibland och ler och minns.
Och jag är rädd om den. Hur åren gå,
bär den till sist den enda dröm som finns.
Det är så underligt att ha en punkt
där allting dröjer kvar, där tiden stannat,
när allt det leksamt lätta blivit tungt
och det man trott på vart till något annat.
Jag har hört bruset från erövrarbålen
kring fjärran stränder, fjärran kontinenter
och ropen kring den senaste idolen,
när världen störtat stammar och regenter -
men ännu glänser från den gamla skålen
med drömmens eget liv av tidlös ro,
med samma lätta steg på bågig bro
och samma ljuva glans kring blomstrens hyllen
den bräckliga, den eviga idyllen!

Kerstin Hed: