måndag 31 oktober 2011

Gamla fäbodar















Här tar den gropiga vägen slut. 
Här är svalka och frid. 
Lutande stugor, knut vid knut 
vittna om gången tid, 
stå där bland tåtel och hallonris 
gråa, böjda på gamlingars vis, 
se bortom åsarnas blånande dis, 
murkna allt mer och mer. 
Ändå de bära, fast glömda och grå, 
hänsvunna tiders spår, 
än i mäktiga stockar stå 
ristade namn och år. 
Ännu tala ur trä och sten 
röster, stumma för längesen, 
gärning, glömd och förbi - 
människor, färdmän, som vandrat sin stråt, 
gått som vi genom glädje och gråt, 
trott och strävat som vi. 

Vakna ej minnena sakta till liv 
här i den susande ron, 
stigna ur blånande bergmassiv 
åter i syn och ton? 
Mumlar ej vinden i björk och tall: 
"minns du hur visor från jäntor i vall 
ledde en gång kring myrar och fall 
skällornas kling och klong? 
Klöv efter klöv, fot för fot 
gick över stigarnas sten och rot 
 skaran, gungande lång, 
letade väg bland vindfall och stup 
in i villande granskogsdjup - - - 
Långt, långt bortifrån glänta och hed 
kommo de åter i sjunkande sol, 
trötta på mygg och knott. 
Tacka och get, kulla och ko 
gingo till vila i vallens ro, 
hade det ganska gott." 

Aldrig mera i solröd kväll 
klövjas till svedja och slog - 
aldrig en kittel på ärrig häll, 
aldrig en skälla i skog! 
Aldrig en glad och trallande flock, 
härmande gökrop och vallarlock, 
drager hit opp när veckan är slut - 
aldrig en stråke vid stuguknut 
kallar trofast och ömt. 
Väggens randgräs och stickelbär 
vittna att människor vandrat här, 
strävat, hoppats och drömt. 
Trasten spelar sin pärlande låt, 
bäcken klunkar som suck och gråt 
tätt invid stugans dörr: 
Grönskande sommar, vinter vit - 
ingen skall bo här, ingen gå hit - 
aldrig blir det som förr!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar