måndag 31 oktober 2011

Ålderdom

















Det kommer något, jag vet inte vad 
bakom stammarnas kopparbruna arkad. 

Det växer ur mossan en töckengestalt. 
Den följer min väg. Den är med överallt. 

Den står som ett moln för Guds strålande sol. 
Det våras, men jag minns blott hösten i fjol, 

ty min värld av förgängelsens visshet är full. 
Allt ska bli aska! Allt ska bli mull! 

Och vandrar jag hemåt i majkvällens fred 
är den dystra töckengestalten med. 

Den tynger min hjässa, den kröker min rygg, 
min hand blir kraftlös, min tanke skygg, 

ty jag ser, att jag aldrig mera blir kvitt 
den gråa gasten. Allt, allt som var mitt 

skall den taga, mitt innersta, allt vad jag var 
och lämna mig frusen och slagen kvar. 

Du, Makt över livet, som gav mig en gång 
dess gåva av slit, av vilja, av sång, 

av dröm, som famnade mullen och skyn - 
låt icke den gåvan få trampas i dyn! 

Nej, innan den sista skuggan har släckt 
min tankes eld med sin andedräkt 

och anden gjort till förgängelsens slav, 
tag, Allmakt, åter den gåva du gav!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar