onsdag 10 mars 2010

Tankar om Guds försyn




















Förblindade värld,
vart rasar din färd?
I villsamma fält,
I brusande strömmar,
vem har er så ställt?
Skall folk och natur
gå fritt utan tömmar,
som villaste djur?

Här famlar all ting
i oreda kring,
här vinner ett null
den präktigste lycka,
här andas omkull
de rotfasta träd,
och ogräs förtrycka
den renaste säd.

En gammal och tung
utlever en ung,
med darrande stav
en usling borthjälper
en Hjälte till grav:
den fula får märg,
när skönheten stjälper
i friskaste färg.

Här vissnar en ros,
när nässlan därhos
blir yvig till mods;
här laddas den rika
med gods uppå gods:
den fattiga ser
sin föda bortvika,
och mister än mer.

Men mest gör mig ont,
att dygd ej blir skont,
det himmelska barn
av olyckor bliver
nedtrampat i skarn,
när fräckaste last
till heder uppkliver
och håller sig fast.

Jag intet förstår,
vi ödet begår
så skenbara fel:
månn världen sig välver
på lycka och spel?
Månn´ himlarnas här
är gjord av sig själver
och själver sig bär?

Så talar min harm
mot Allmaktens arm;
så ivras mitt mod,
i blindhet och yra,
med kött och med blod;
det önskade få
all världen bestyra,
en dag eller två.

Men Eviga Lag,
som finner mig svag,
förlåt mig mitt knot:
vad skulle jag råda
din vishet emot?
Ack, had´ jag den nåd,
att en gång få skåda
ditt hemliga råd!

En örn har sin fröjd
i klarhet och höjd,
från jordenes grus
mot solen Han vågar,
att skåda dess ljus:
när färlor och mygg
vid dunklaste lågar
få vingelös rygg.

Så lyft du ock mig
från stoftet till dig
ett ögnablick opp,
att se hur du vänder
all världenes lopp:
vad orsaken är
till allt det som händer
så underligt här.

Dock håll, jag går nid,
jag hissnar därvid:
ett allt uti allt,
som tusende världar
i blinken befallt,
betar mig min syn,
min flykt blir förtärder
i strålande skyn.

Förnöjd med min lott,
jag anser för gott
vad Himmelen gör,
jag står och jag sviktar,
jag lever och dör
i Skaparens hand,
som räknar och siktar
den ringaste sand.

Vad mig synes gull,
för Honom är mull,
vad mig synes stort,
för Honom är ringa,
som himlarna gjort;
vad mig utan lag
syns tygel-fritt springa,
är Himlens behag.

Så bär dig då till,
du värld, som du vill,
låt ondskan gå fram
i prunkande kläder,
låt ära bli skam,
låt fänad bli folk,
låt samvet bli väder
och tungan dess tolk.

Uppstudsa din prakt
mot Skaparens makt,
slå dygderna ned,
låt lasterna bära
sin purpur i fred;
jag vet dock förut,
att allt till Hans ära
skall lända till slut.

Mig intet ett hår
av huvudet går,
mig ingen förtret
i hemlighet vankar,
som Han icke vet:
Han öppnar mitt bröst,
Han ser mina tankar,
min ängslan och tröst.

Min lycka Han såg,
då jag ännu låg
i mörkheten kvar,
mitt urverk han ställte,
mitt bröd Han mig skar:
Vi skulle då du,
Allsvåldige Hjälte,
förgäta mig nu?

Nej, vet jag ej mer,
så vet jag och ser,
att långsen Du bjöd
den Himmelska Rätten
utmäta mitt bröd:
det lämnar Du mig;
men medlen och sätten,
dem lämnar jag Dig.

Jag törs Dig ej be,
jag kan icke se
vad ont är och gott,
vad gagnar och skadar;
men när jag det fått
som frukt av Ditt land,
då tackar jag glader
och kysser Din hand.

Bland falskhet och svek,
bland konster och streck,
bland hövliga mord,
bland muntrogna bröder,
bland färgade ord,
jag trivs icke väl.
Om Du mig ej föder,
jag svälter ihjäl.

Men fåfängt mot Dig
för slugheten krig,
dess makt är som glas,
dess illgrepp Du bräcker
som krukor i kras.
Du blottar dess blygd
och allmänt upptäcker
dess sminkade dygd.

Så skall då allt mitt
från sorg bliva fritt.
Förnöjd med Guds råd
jag aldrig skall skilja
Hans tuktan från Nåd:
mitt hus har jag byggt
på Skaparens vilja.
Där sover jag tryggt.


O v Dalin:

lördag 20 februari 2010

Till mina böcker (Sonett ur Qvinnligit tankespel)















Du vishets samling, du förnuftets bästa föda,
du ledsna stunders bot, du ädla sinnesro,
hur trygg kan jag bland er, I stumme vänner, bo,
som synas utan smink och vinnas utan möda?

I varnen ej av agg, med smickran ingen döda,
man utan fara kan på orden eder tro;
för den, vars tankar helst på kunskapsvägen gro,
ert bästa sällskap städs av nöjen överflöda.

Vad ljuva tidsfördriv förmån I icke ge!
Man sanning får hos er beprydd och upptäckt se
kring världsens skådoban naturen genomfara.

Sig själv och allt vad är för mänsko-ljus berett:
kan någon lust emot så rena nöjen svara,
som kraft och näring ger åt hjärta och åt vett.

H C Nordenflycht:

Över en hyacint (Till Fischerström)






















Du rara ört, som ej din like
i färg, i glans, i täckhet har!
Bland all din släkt i Floras rike
din fägring mest mitt öga drar.
På dina blad naturen spelar,
i konst, i prakt hon yttrar sig;
den fina balsamlukt, du delar,
förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter,
en lindrig luft du andas får,
en häftig il dig aldrig möter,
för hetta, köld du säker står.
Ett livligt väder på dig fläktar,
som tränger genom blad och knopp,
och när av värma du försmäktar,
en kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder
och dig i all din täckhet ter,
en grym förvandlings lag du lyder:
du vissnar, dör och finns ej mer,
du hastigt all min möda glömmer
och ledsnar vid min ömma vård,
bland ringa stoft din fägring gömmer -
du är ju otacksam och hård!

Men skall jag på en blomma klandra,
dess veka väsen klaga an?
Dess öde är att sig förandra,
hon måste vara, som hon kan.
Hon är ett gräs, hon skall förfallna,
jag intet agg till henne bär;
så ser jag ock ditt hjärta kallna,
det måste vara, som det är.

H C Nordenflycht:

torsdag 7 januari 2010

En vardagskväll

Det är en vanlig vardagskväll,
med mänskosorl och hundars skäll,
med svarta skarors täta tramp
på hemväg efter dagens kamp.
Hör spårvägstrådens melodi!
Se ljusreklamens röda skri!
Och under isvitt båglampsblink
går lasten i sitt färska smink.

Det är en vanlig vardagskväll
och livets ton är vardagsgäll.
Varför är jag så ångestfull?
Det är för människornas skull.
Hur slappt de födas, lojt de dö
och stå vid usla brunnar kö,
fast vintergatans vita släp
högt tindrar över jordens skräp.

Tung är, o mänsklighet, din färd
i smutsens och i sorlets värld.
Fast över taket till ditt hus
står milliarder solars ljus,
kan du ej hålla själen ren
i deras sekeldjupa sken.
Hör, rymden sjunger segersäll!
På jorden är det vardagskväll.

E Lindorm:

Generationerna





















Allting skall dränkas i glömskans rök
och aldrig komma tillbaka.
I glömska skall sänkas hur farfar strök
min kind med sin skäggiga haka.

Hur är det möjligt att av en man
blott minnas den stickiga stubben?
Det är för löjligt, men jag kan
ej mer leta fram av gubben.

Och dock har han blickat av liv så full
som jag och hoppats och stretat.
I världen han skickat av barn en kull.
Nu vet jag knappt vad han hetat.

Knappt papperet minnes mer min släkt,
den är förintad, försvunnen.
Kvar bara finnes den andedräkt,
som går mig just nu ur munnen.

Och lika förstummad skall själv jag bli,
när en gång jag trött mig tumlat.
En löjlig och tummad fotografi,
som tiden har blekt och grumlat.

Jag åter skall vända till intets natt
med allt vad jag njutit och lidit.
En sonson kanhända skall minnas matt
hur vänligt min skäggstubb svidit.

E Lindorm:

En modern Judas
















Du gamle hederlige Judas,
som lät dig silversiklar bjudas
för att din mästare förråda,
du kunde ej hans spiksår skåda!

I skammen, grämelsen och skräcken
du gick och hängde dig på fläcken.
Jag riktigt ser hur du i gungan
som åt dig själv uträckte tungan.

Det var i tider, hedniskt skumma.
Numer vi äro ej så dumma.
Jag såg en Judas häromdagen
och blev av denna skillnad slagen.

Han gick i päls med bisamkrage
och yvdes av sin stora mage,
såg ohängd ut och fet och präktig
och skulle snart bli stadsfullmäktig.

E Lindorm:

En tolvåring

Jag stryker upp ditt förvildade hår,
som nästan dig hindrar att läsa.
Jag ger dig ett smeksamt nyp i ett lår
eller drar i din fräkniga näsa.
Ingen om dig skulle bry sig ett dugg,
ifall inte jag finge leva.
Då skulle aldrig mer i din lugg
några fingrar kelande treva.

Bland skolkamrater du springer dig röd,
du har din bänk och din nyckel.
Men om du en morgon låge död,
ej dämpades rastens gyckel.
Och den som just då ginge skolan förbi,
där som vanligt det fotboll spelas
och springes i kapp under jubelskri,
han kunde ej se att du felas.

En gänglig gosse, fräknig och ful,
med sjömanskrage på blusen.
Det är ju inte märkvärdigt ett smul,
av dem finns så många tusen.
Men därför måste envar av dem
ha någon som på sig tänker
och känna kring pannan det lampsken av hem,
som ömt som en gloria blänker.

Mig var det förmenat, och därför nu
jag hårt som i kramp dig kramar.
Du ska få dess mera värme, du
så aldrig dig kölden förlamar.
Jag ville ge dig allt varmt och gott,
som själv jag borde fått smaka.
Det är som ett under. Fast intet man fått,
så kan man ge allting tillbaka.

E Lindorm:

Gammelfar

Gammelfar i sakta mak
går och räfsar hö.
Man kan se på hans hals där bak
att han snart ska dö.
Han går begraven inom sig själv.
Han går i en tystnad stor.
Han hör ej dånet av skog och älv
eller skällklangen från sina kor.
Han kan ej se sin egen son,
som går en bit därifrån.
Snart döden ska bleka hans bruna skinn
så att det blir vitt som hans hår.
Men jorden ska skötas och höet ska in
i år som i andra år.

E Lindorm:

lördag 2 januari 2010

Ack! vad jag hatar den man

Ack! vad jag hatar den man, som i kärlekens himmelska nöjen
söker, en fåfäng narr, annat än kärleken själv,
som med den skönaste nymf ej är nöjd, om han icke får säga:
Denna - vad tycker ni väl? - denna, o Bröder, är min!
Skänker mig himlen en ung, förförisk blomstrande Flicka,
vore dess hjärta ock värdigt att älskas av mig,
litet mig angick då om dess mor sålt blommor på gatan
eller av fjädrar beprydd åkt i en skimrande vagn.
Fast dess händer ej lärt att röra klaveret och cittran,
fast hon en bokstav ej läst av Voltaire och Rousseau,
fast bekikad och kikande själv från Amfiteaterns
bänkar ej Kotzebues rörande dramer hon ser,
skulle jag stolt ändå till mitt hjärta den älskande trycka,
skulle jag ömt ändå kyssa dess rosiga mun.
Ära jag önskade mig av de värv som ära förtjäna,
men lycksaligad blott vill jag av kärleken bli.


E J Stagnelius:
Målning baserad på den silhuett som sägs utgöra det enda kända porträttet av Stagnelius

Narcissus

Narcissus gick att släcka törstens brånad
i källans tysta spegelklara våg,
sin egen skuggbild han i vattnet såg
och intogs genast av en mystisk trånad.

Från glädjen skild i livets blomstermånad,
med våta kinder och förvirrad håg
vid källans spegel suckande han låg
och snart till ända löpte Parkens spånad.

Ej ärans lager blomstrat i hans hår,
han gladdes aldrig i en krets av vänner
och ingen flicka kysste bort hans tår.

Ve den vars själ sin egen gudom känner
och idealets verklighet begär!
För honom jorden inga rosor bär.


E J Stagnelius:
Målning baserad på den silhuett som sägs utgöra det enda kända porträttet av Stagnelius

George Washington - toast hos mr Hughes den 22 februari 1837

 

 















Svensk, fatta glaset i din hand
och klinga med amerikanarn
för fadren av hans fosterland,
den gamle, tappre samfundsdanarn!
Så högt i ärans Panteon,
som du din store Vasa ställer,
så han sin store Washington,
och bådas bröst av stolthet sväller.

O frihet, ur Guds hjärta ledd
att strömma i var mänskoåder,
för dig har havet ingen bredd
och jorden inga antipoder.
Evar du lyfter kämpens arm
mot dem, som mänskorätt förtrycka,
går pulsen hög, blir själen varm,
och ropet skallar: "Seger, lycka!"

Du var det, av vars riddarslag
han dubbades, den ädle hjälten,
som med tyranners nederlag
förhärligat virginska fälten.
Du var det, på vars bud han kom,
slog fienden och så till dalen
med Fabii lager vände om,
den borgerlige generalen.

Du var det, vilkens höga tolk
han blev och kändes på accenten,
när han gav lagar åt sitt folk,
den konungslige presidenten.
I fridens råd med samma mod
satt nu den vise i sin toga
som det, varmed den tappre stod
vid Trenton, Yorktown, Saratoga.

O, när i glömskans djupa famn
så mången storhetsbubbla brister
och månget firat furstenamn
sitt sken på minnets stjärnvalv mister,
då skall han, krönt av seklers lov,
bland de odödelige trona,
den konungen förutan hov,
förutan vakt och prakt och krona.

Vår känsla vallfar till hans stoft,
till hjältegraven, där han vilar.
Där sprids ej veka blommors doft,
där växa icke tårepilar,
men nit för frihet, lag och stat,
men tro och vänskap åt all världen
och arvet av evärdligt hat
till våldet, träldomen och flärden.

J O Wallin:

Smeden

Vak upp till möda, min raska arm!
Vak upp med makt,
min trogna, dundrande slägga!
Den dagen skola vi hålla varm
i hurtig takt,
tills sent i kväll vi oss lägga.

Mig blåser ej lyckans vind på sned,
jag har ej lust
för den att springa och flåsa.
Här står jag, min egen lyckas smed,
och med min pust
jag själv långt bättre kan blåsa.

Väl har jag i elden järn så mång,
dock däribland
ej något enda jag bränner.
Jag vänder dem alla med stadig tång
och säker hand
och vad de tåla jag känner.

De människonackar att böja rätt
ej vill förslå
vad medel de stora bruka;
men mina klampar jag sköter lätt:
jag dunkar på,
till dess att de bliva mjuka.

Sen gör jag utav dem vad jag vill,
vad bonden bäst
behöver, och det blir duga.
Åt honom hamrar jag lia och bill
och skor hans häst
och låser hans kista och stuga.

Ibland, när jag torkat i mitt kall,
ett gott glas öl
kan jag behöva och tåla;
men aldrig någon mig träffa skall
i gräl och söl
bland dem, som på krogen skråla.

Med första gnistan, som far mot skyn
utur min härd,
uppsänder jag morgonbönen
och prisar om kvällen Guds försyn,
som dyrkansvärd
mig skänker vilan och lönen.

Men lördagskvällen en sotig kropp
förnöjd jag tvår,
ty då är sabbaten inne,
och glad, när morgonen träder opp,
till kyrkan går
med rent både linne och sinne.

Så gå mina veckor in och ut.
Min ringa lott
ej människors avund retat,
men om mitt arbet av Gud till slut
beprövas gott,
jag ej förgäves arbetat.

J O Wallin:

onsdag 30 december 2009

Mannen till hustrun

Varför skulle jag kvida,
när livet mig jagar och agar?
Du går ju än vid min sida
och delar bördor och dagar.

Du är väl en smula tyngre,
och bredare är du om barmen,
men var ej mer brunögd som yngre,
när du mig hängde på armen.

Kanske ej alltid jag märker
att du bär mer än det halva,
men när som svårast det värker
lindrar din hand som en salva.

Föll jag för fiendestöten,
kom du med oljan och linnet.
Ungdomens månskensmöten
stå vid din smekning för minnet.

Och för en stund jag tycker
vardagens grånad sig skingrar.
Munnen jag darrande trycker
mot dina styvnade fingrar.

Ömheten vänder tillbaka,
nej, den var aldrig gången!
Och åter kyssarna smaka
ljuvligt som första gången.

E Lindorm:

Den store trollkarlen
















De levande som jag har runt omkring,
de säga mig just ingenting.
Mig deras ögon äro inga gruvor.
De sladdra mest om väderlek och snuvor.

Hur illa handskas de med livets lån!
De gå och ruttna inifrån,
de snaska efter ätbart tills i synen
de bära snaskiga och snåla trynen.

Men döden han är alltid frisk och sträng.
Han vädrar kvalmet ur vår säng.
På släta drag en upphöjd mask han trycker,
en pratsjuk mun i tankfull tystnad lycker.

Den levande jag knappast ser och hör,
men bara döden honom rör
han sätter mina sinnen starkt i svingning
och själens klockor hålla minnesringning.

Därför, o pladdrare, jag har fördrag
med dig vid tanken, att en dag
din sega svada evigt är förrunnen
och döden skall dig torka ren om munnen.

E Lindorm:

Martall

 


Här i evig blåst
pinar sig martall upp ur stenen,
kröker sig trött,
knyter sig trotsig,
kryper kuvad.

Svarta mot kvällens stormhimmel
tecknar sig vridna spökkonturer.
Vidunder grips av leda
för vidunder.
Går ett stönande genom de vridna kronorna:
o att se en enda gång
rak emot ljuset
stiga en kungaek,
en gossebjörk,
en gyllene jungfrulönn.

Göm dina drömmar, krympling.
Här är de yttersta skären. Så långt ögat når:
martall.


Blomman Bitterhet

















Blomma blomma Bitterhet,
hur står du nu så full
av guldmogen honung
för all din beskhets skull.
Hur dignar du av skänker,
som ängarnas mandelblomma
väl aldrig kunde bära,
den blidhyllta fromma.

Plåga och välsignelse -
var har väl sin.
Inte vet jag livets mått,
men vet att du blev min.
Din kalk var som eld.
Din saft var som galla.
Du bjöd sju bedrövelser,
och jag drack dem alla.

Blomma blomma Bitterhet,
hur blev du sist så rik
på varmgyllne honung,
som är solljuset lik.
Här står jag, matt av sötman
i din klarnade gåva.
Med Adam vill jag jubla.
Med Job vill jag lova.



måndag 28 december 2009

Först vet ni hur det vanligt händer















Först vet ni hur det vanligt händer,
när man har många barn och fränder:
vad är det ej för kinkig sak,
i striden av så skilda tycken,
att hitta säkert på de smycken,
som falla bäst i vars ens smak?
Man hör ju ständigt hur de klandra
och ropa missnöjt mot varandra:
"Din klapp är grannare än min -"
"Nej, min långt sämre är än din -"
och sådant mer. Ja, själv vår Herre,
med all sin makt, är dock för svag
att göra varje själ i lag.

Men ännu tusen gånger värre,
om från vår faderliga nåd
en enda skulle utstängd bliva -
och vilken fanden har väl råd,
att hela världen skänker giva?
Med barn till sådan faslig gross,
är det med kungen och med oss
i denna sak just ett och samma:
när han en enda lycklig gör,
man fullt och fast försäkra tör,
att han gör hundra otacksamma.

Den kommunala julgranen


















Puff, ett hugg i skog,
yxan slinter,
granen sviktar segt mot snöig mark.
Julens stjärna log
genom vinter,
vita bågars valv i luftig park.
Gråa hyddor med små eldsken i en ring.
Tyst i kvällen.
Linge ling -
bjällra ring!
Julens skymning står kring alla ställen.

Knak vid slädars gång -
stora stammar,
döda jättar köras in till stan.
Det är lust och sång,
gatljus flammar,
mitt bland tuktad sten en grönsvart gran.
Höga gråhus med små pärlljus i en ring.
Lyss i kvällen!
Linge ling.
Julen svävar omkring stenkastellen.

På ett gott förslag
man beslutat
göra jätten från den vita dal,
där han nyss en dag
tung sig lutat,
till en julgran stor och kommunal.
Alla röster - ingen enda reservant.
Frid så präktig.
Linge ling.
Bjällra ring.
Julen svävar kring var stadsfullmäktig.

Slå i stenen rot! 
Kring kloaken
friska rötter ifrån skog ta fatt.
Över larm och sot
välvs en naken,
väldig båge upp i stadens natt.
Kommunala gran, du skattemedelsbarn,
ring vi sluta -
dansa kring -
Stjärnskott spring!
Han som stod på rest fick också njuta!

B Sjöberg:

Nu så kommer julen

Nu så kommer julen!
Nu är julen här,
litet mörk och kulen,
men ändå så kär.
Han i salen träder
med så hjärtligt sinn,
och i högtidskläder
dansa barnen in.
Ljusen och lanternan
glimma högt kring dem
som den klara stjärnan
över Betlehem.

Brinn, du julens stjärna,
lys min barndomsstig!
O, så gärna, gärna
ser jag upp till dig,
som jag dig förstode.
Liten liksom jag
var också den gode
frälsaren en dag.
Och då sken du redan
på hans krubba klar,
och så sken du sedan
allt till våra dar.

O du goda, fromma,
glada juletid!
Du vår vinterblomma
full av fröjd och frid!
Tusen skalkar gunga
ystra på ditt knä,
och små änglar sjunga
kring vårt juleträ´.
Glatt med dem sig blandar
barnens fröjdeljud.
Alla goda andar
lova Herren Gud.

Den som tusen världar välver

Den som tusen världar välver
och hanterar ödets lopp,
den för vilken himlen skälver,
att ej nåd och lagen rubba,
(o, förundrans djupa hav!)
Kungars kung läggs i en krubba:
var blir nu vårt högmod av?


O v Dalin:

Härlig är jorden

Härlig är jorden,
härlig är Guds himmel,
skön är själarnas pilgrimsgång.
Genom de fagra
riken på jorden
gå vi till paradis med sång.

Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Änglar den sjöngo
först för markens herdar.
Skönt från själ till själ det ljöd:
Människa, gläd dig,
Frälsarn är kommen!
Frid över jorden Herren bjöd!

Var hälsad, sköna morgonstund

Var hälsad, sköna morgonstund,
som av profeters helga mun
är oss bebådad vorden!
Du stora dag, du sälla dag,
på vilken himlens välbehag
ännu besöker jorden!
Unga
sjunga
med de gamla.
Sig församla
jordens böner
kring den störste av dess söner.

Guds väsens avbild, och likväl
en mänskoson, på det var själ
må glad till honom lända.
Han kommer, följd av frid och hopp,
de villade att söka opp
och hjälpa de elända,
värma,
närma
till varandra
dem som vandra
kärlekslösa
och ur usla brunnar ösa.

Han tårar fälla skall som vi,
förstå vår nöd och stå oss bi
med kraften av sin anda,
förkunna oss sin Faders råd
och sötman av en evig nåd
i sorgekalken blanda,
strida,
lida
dödens smärta,
att vårt hjärta
frid må vinna
och en öppnad himmel finna.

Han kommer, till vår frälsning sänd,
och nådens sol, av honom tänd,
skall sig ej mera dölja.
Han själv vår herde vara vill,
att vi må honom höra till
och honom efterfölja,
nöjda,
höjda
över tiden
och i friden
av hans rike
en gång varda honom like.

J O Wallin:

Dagen efter
















Ja, nog är det roligt att rumla ibland
och göra sin rund kring kärälskliga ställen,
att sitta med rykande remmarn i hand
och politisera förnumstigt i kvällen!
Ja, nog är det roligt på rummel att gå,
o, följde ej endast en morgon därpå!

Så lätt man om kvällen sig kände, så ung,
och skrattsalvor ljödo och sång hördes tona.
Men morgonen kommer. Man vaknar så tung,
som bure på huvut man konungslig krona.
Ja, nog är det härligt att pläga sin kropp,
men gräsligt att dagen därefter stå opp!

Till vattenbuteljen man sträcker den arm,
som sändes att hämta långt ädlare varor.
Och samvetet kvicknar - och, Gud!, vilket larm
av kopparslagarnas väldiga skaror!
Ja, nog är det ljuvligt att tömma sitt glas,
men dagen därefter är vattenkalas.

Vad jordiska hyddan är bräcklig och svag!
Förlåt mig, min moder natur, om jag gråter!
Men ack! på en bål är jag bjuden i dag,
en morgon lik denna nu väntar mig åter.
Ja, dagen därpå är varendaste dag;
vad punschen är stark och vad mänskan är svag!


W v Braun:

tisdag 22 december 2009

Sömngångarnätter på vakna dagar: Femte natten


Vandringsåren lupit till ända,
när tröttad ande och sliten kropp
längta åter mot hemmet få vända
att söka ställen och minnen opp,
som för den hemsjuke hägrat så fagra
i nattens drömmar, i diktens rus,
att se om de tåla vid dagens ljus,
och icke bliva betänkligt magra,
när gardinen dras upp och nattlampan släcks
och sömngångarn häftigt ur slummen väcks!
Lastad med intryck från Romas kullar,
schweizerhotell och preussiska tullar,
socialismen och septennatet,
eviga freden och konkordatet;
led på sallat och sura viner,
mätt på wurst och falska sardiner,
makaroner, Hofbräu och oljor,
danska torskar och norska koljor,
tamburiner och kastanjetter,
tingeltangel och chansonetter,
boulevarder med asfaltplattor,
brända landskap med flor av damm,
torra floder med bäddar av slam,
ängar, röda som kokosmattor,
allt vad samlat ligger i minnet
färgas likblått av sjuka sinnet.
Nu då ändernas fylkade tropp
visar vägen till fosterjorden,
när som bokarna gå i knopp,
livsled pilgrim drager till norden.
 
Och så står han åter på åsen,
där i drömmen han ofta stått;
ser därnere strömmen med måsen,
skepp och hustak, kyrkor och slott.
Allt är sig likt och dock så annat;
skönare ej en dröm sig besannat,
smyckad, färgad av fantasin -
verkligheten går långt förbi'n.
Vårsoln på gotiska spiror skiner
och på nya palatsers mur;
telefonernas ståltrådsgardiner
mjukt drapera stadens kontur;
esplanadernas gröna gångar,
järnbanbroarnes svarta spångar,
elevatorer, hamnar, chausséer,
panoramas, cirkus, muséer,
allt är ståtligt, präktigt och nytt;
sagan sig i sanning förbytt.
 
Hänryckt, stolt över fädernestaden
går han ner från sitt utsiktsberg
att få skåda bakom fasaden,
se om gårdssidan håller färg.
Längs med husens rader han strövar,
väntar fånga en vänlig nick,
då och då sitt minne han prövar,
när han möter en slöjad blick.
Endast främmande nya typer
långsamt skrida mot bönhus och bank;
böjd är nacken och steget kryper,
släckt är ögat och hyn är krank.
Ser han skymta i myllrande skaran
ungdomsvännen, så får den brått,
visar ryggen åt kättarn och faran,
bleknad kind och håret i grått!
Stackars mannen har blivit botad,
kom för nära de svartas garn,
miste kunder, affären vart hotad,
föll i kampen för hustru och barn.
Trött mot gamla kafét han ilar,
mötesplatsen från längesen.
Vid sitt stambord en stund han vilar,
väntar trycka åtminstone en
av de många händer där kramats
under skämtets och allvarets stund,
här, där fälttåg fordom beramats,
här, där bägarn gjorde sin rund
efter segern, bland bundsförvanter,
och där nederlaget vart glömt,
när det dryftats på alla kanter,
glömt när sista glaset var tömt!
Klockan knäpper i tomma lokalen,
solen skiner på tobaksskyn,
mörka landskap begränsa salen;
svarta fjällar mot himlens bryn
resa kammar med gråa tallar;
stilla vatten slumra i hägn
av de mossiga gråstensknallar;
slanka björkar i höstligt regn
gråta över den sommar som farit
alltför fort, som den aldrig varit.
Klockan knäpper i tomma lokalen,
ingen kommer, tiden görs lång.
Ovisst sinne vill lättas från kvalen. -
Ensamheten gör salen trång.
Kallar kyparen för att fråga;
börjar hålla en intervju.
Hinner ej längre karlen plåga. -
Allt han vet i ett enda nu.
Kretsen är skingrad, alla borta!
Ingen vandrar mera hit ner!
Äldste vännen är kommen till korta,
dog i fjol - han vet icke mer.
Och en annan av sjukdom bruten,
väntar endast sin sista stund.
Gamle N.N.? Av gikten knuten
syns ej mer här nere som kund!
En är gift och håller sig hemma,
en har tagit det blåa band,
en har kommit i fängelsets klämma,
en har rest till främmande land.
Och de andra? - Ja, de försvunnit! -
Och "han själv"? - När namnet han gett -
(visserligen hade det hunnit
ned till karlen, men ej hans porträtt)
svarade denne med ton så myndig
som den nämnde ätit hans bröd
eller varit en extra syndig:
"Herren vet det, men nog är  h a n  död."
Glaset svepte med hast han i sig,
drack på egen och andras mull,
strupen snördes, blicken blev disig,
ögat sjönk in i bleknat hull.
Ut på gatan igen han strövar,
stiger i trappor att söka en vän;
ringer, knackar, låsen han prövar:
vännen flyttat för längesen.
Kommer slumpvis till kända trakter,
minnen väckas, växla alltfort;
dit han dragits av dunkla makter,
stannar tankfull vid välkänd port.
Bland palatsen i ett gammalt ruckel
ligger skumt i en enslig gränd
som bland resar en liten puckel
gömmer sig att icke bli känd.
Där en gång sitt näste han redde
för att bygga ett eget bo,
där i egna hemmet han trädde
utifrån stormen att finna ro.
Genom rutan på nedra botten
över smutsig och rökt gardin
mellan flaskan och äggkarotten
- ty där hålls nu ett magasin -
vill han söka för ögat måla
forna hemmet i rosenrött.
Men han ser blott en rökig håla,
hör blott rusiga röster skråla:
allt är öde, allt är förött!
Var äro vittnen, var de fränder,
en gång, en afton i denna sal
växlade blickar, tryckte händer
för att hälsa de ungas val?
När i bröllopsgården vid gillet
gnistrade vinet, sprakade snillet
och om tomtebolycka hölls tal?
Döda två! Och sårade resten,
gångna undan ur kättarns väg.
Den som dröjde till sist var prästen,
var det ej sällsamt, eller säg?
Allt är borta och gångna alla,
hemmet självt det gått på auktion.
Stormen kom och skutan fick falla,
lasten vräktes utan pardon!
Nå, vad mer! Besättningen bärgad,
skeppet utfick sin assurans,
skrovet är läck, förhydningen ärgad,
intet förlorats och intet vanns.
Intet förlorats! Räkningen talar
och då måste det vara så.
Nå, vad mera, de granna salar
lyckan lär ju oftast försmå.
Och när rävarne hava kulor
- sköna kulor i parentes -
nöt nu gatan med slitna sulor,
lägg ditt huvud var sten det ges;
ut och leta, gatan har stenar,
gränderna eljes de ha hotell,
fågeln bygger sitt näste på grenar,
vargen sover i egen fäll!
Är du ledsen, så skjut dig för pannan,
mången fick vara med mindre nöjd,
och en ann är så god som en annan,
bruten blir den ej vill bli böjd.
Än en blick dit inåt han sände
bak den rutan, där förr han satt
vid sitt arbet', då huvet brände,
såg när tändaren lyktan tände,
satt där ännu när det blev natt,
lyktan släcktes och upp han spratt.
Lyktan står där på trottoaren,
rutan är där och rummet med,
och tapeten, fast illla faren,
är densamma, men hänger ned.
Och han känner böckernas hylla,
väggens tavlor och byråns ur;
minnet hastar att bilden fylla,
bordet står där mot fönstrets mur.
Och där sitter en man och skriver,
handen skälver och pennan går.
Nu han hör hur mot papp'ret den river,
sträcker huvet att se vad där står.
Men där ligga de tomma bladen
långa, vita som lärft på blek.
Bläcket lämnar ej spår på raden,
pennan löper synbart på lek.
Nej, han skriver, han tror sig skriva,
se, nu lyfter han handen opp
liksom ville han tanken giva
ordets levande, luftiga kropp.
I sitt bläckhorn han ivrigt doppar -
se, nu vänder han ansiktet till -
dödmans ögon, stora som koppar,
stirra mörkt som en enda pupill,
när mot namnen bekant han nickar,
pekar tankfullt på verket sitt;
och ur halsens kotor han hickar:
"Ser du, jag börjar att skriva vitt!"
 
Ensam går han på folkfylld gata,
irrar hemlös och knuffar tål.
Tycker han hör hur mänskorna prata
främmande tankar på utländskt mål.
Råkar vaktmän i pickelhuvor
vaktande gathörn som vore det Rhen,
mörka blickar inunder luvor
söka skydd under torgets trän.
Ser palatser som Rhentrakts-borgar,
milliardhus, berlinerstil,
torn och spiror och järntrådskorgar,
gallerfönster, som trotsa fil.
Allt är skyddat, solitt och präktigt,
och som bakgrund syns en kasern. -
Fosterlandet är vordet mäktigt,
kryat upp sig med blod och järn. -
Ser så många nya pagoder,
unga Bonzer med chic och pli,
svansa runt kring avgudastoder,
öva svartkonst och trolleri;
häxprocesser och åtal väcka,
lysa i bann och sätta i cell!
Hoppas ännu få solen släcka,
tända brasor för skjutet spjäll.
 
Slamvulkanen har exploderat,
askan regnat ur bergets gap.
Sjunkna staden man renoverat,
sen åt persern man blev satrap.
Ja, barbaren har åter segrat,
baltiskt Hellas har sett sin grav,
där mot Österns horder sig lägrat
nordlig gränsvakt vid Arktiskt hav.
Det blev slutet på långa strider,
på fraktioner och på process!
Söndring segrat, och sent omsider
Filip vann på Demosthenes.
Troja varit! Vi varit trojaner,
vi ha sett vårt Dybböl och Als,
kallas svenskar och lutheraner,
men vi äro ingenting alls!
 
Hemsjuk pilgrim börjar att vakna
och för längtan han funnit bot.
Vad ej finnes han kan ej sakna,
skuddar stoftet utav sin fot.
Lik den vise, som sökte arken
undan flodens våta blockad
uppåt bergen i ödemarken,
flyr han ut från den sjunkande stad.


A Strindberg:
August Strindberg.jpg

måndag 21 december 2009

Sömngångarnätter på vakna dagar: Fjärde natten

















Mätt på buller och civilisation,
affischer, lögner och polisförbud,
där hela livet är en imitation
och talangen ersätter Gud,
han söker sig ut i närmaste skogen
att andas en stund i den fria natur -
den äldsta vännen som alltid var trogen -
och njuta livet som ett lyckligt djur.

Så står han omsider vid grinden till Bois
och läser först det långa reglementet,
ty mången fått plikta, som inte känt´et,
och här är inte att bara ta;
naturen kostat betydligt med pengar
och är ej öppen för pigor och drängar;
och man skall vara anständigt klädd,
om ej man vill bliva från parken ledd.
Om det skall vara en gärd av aktning
åt Skaparens skönaste helgedom,
då är väl formen något tom,
och saken stöter ett grand på förpaktning.
Men lika gott, han stiger på
och känner åter hur pulsarna gå;
ty blicken får sträcka sig ändlöst ut,
och bröstet andas till lungans botten -
men det är allt, ty naturen är slut,
och skogen är blott en bild av kokotten:
grann att skåda i all sin stass,
men stassen är bara gjord på karkass.
Bara sättstycken och kulisser,
gjorda efter trädgårdsartistens eskisser;
träden klippta med engelsk sax,
klippor gjutna som utav vax;
kaskader skvala från en vattenledning
och räcka knappt att döpa en hedning;
sjöar också från samma källa,
och broar gjorda à la mode de nature;
och grottor, ruiner i murgrönsparyr,
som man hos gipsgjutarn kan beställa.
Det hela är en stor teater,
där man får visa de fina later
till häst, till vagn, till velociped;
där folk, som eljest ej får vara med
i den stora världen, nu blanda kläder
med eleganta brott och förnäma laster,
och visa att också de förstå seder,
fastän de äro av hederligaste knaster.

O skog, skog! är det av harm
som löven rodna, eller är det av hösten?
Och fåglar, han I förlorat rösten
av stadens eviga, eviga larm?
Kanhända också I ären gjorda
hos fabrikör X Y et Son -
men vad tjänar här om saken att orda,
man blir ju bara beledd som ett fån!
Nej bort, långt bort härifrån,
där allt är falskt som de köpta skratten,
där trän och buskar och jord och vatten
och djur och mänskor som andas däri,
de äro blott articles de Paris;
där ända till himlens tågande skyar,
dem varje morgon åter förnyar,
de äro gjorda av skorstensrök
och ha sitt ursprung i stadens kök.
Han flydde in på en ödslig stig,
som icke hörde till promenaden,
där han fick vara en stund för sig,
till och med ostörd av kavalkaden.

Här var så tyst, att man hörde vinden
hur han susade utmed kinden,
hörde lövens fall ifrån grenen,
daggens dropp på fuktiga stenen.
Röda bokar med gyllene blad,
valnötsträdens polerade stammar;
hagtornsbäret i blodrött flammar
bland kastanjers ståtliga rad;
fina almar och slanka ekar,
stolt akacia mot himlen pekar;
allt är luftigt och fint i ton,
men han saknar den rätta tron,
känner det kyligt, naket och främmande
och så litet med känslan stämmande;
går än längre in uti snåren,
drömmande om den kommande våren -
känner plötsligt invid sitt öra
taggig kvist vid kinden röra,
känner en doft slå fram på en gång
som en ton ur en välkänd sång;
blickar upp och ser bland skeletten
av de nobla träden som fällt,
lummig, mörkgrön, en gran man ställt,
liten son av den nordiska jätten.

Han har trotsat stormar och frost,
han har levat på mager kost;
och när vinden i barren susar,
se då stiga minnena upp,
sommarsyner i solig trupp:
gröna ängar, där havet brusar,
blåa vågor, måsar och änder,
blommande vassar i lugna stränder,
vita björkar i konvaljelund,
smultronställen och abborrgrund.

Åter ser han den varma salen,
kakelugnsbrasan flammar så skönt,
julgran lyser, i ljust och grönt,
mitt bland de små som giva balen;
gamla bliva unga på nytt,
köksan ledes in från köket,
husan dras från det inre stöket,
tjänarna hava med herrskapet bytt.
Jubel-och-klang, så heter dagen,
drängen sitter i herrens stol,
pigan njuter en stund behagen
trona i soffan i helgdagskjol;
jubel-och-klang, så heter dagen,
jul och ljus och endräkt och ro:
evangelium, men icke lagen,
icke forska, men bara tro.
Griper tvivlet dig sen i kragen,
fly då genast in i ditt bo.
Ställ därute din smutsiga sko,
tills din dörr i lås du fått slagen.

Drömmande så i juletankar,
ibland träden han stilla vankar,
väcks av ropet från en polis,
som på ett ganska knapphändigt vis,
mindre artigt och mera snäset,
förklarar öppet: Man går ej i gräset.

Och jagad ut ur det paradiset,
där ormar saknas, men icke Evor,
och av naturen blott finns överlevor,
som här dock tagit det stora priset,
han kommer fram till ett nytt staket,
som döljer en okänd härlighet.

Det är en trädgård med en titel något för lång:
Jardin Zoologique d´Acclimatation.
O, Skapelsens herrar, här måste jag buga!
Aldrig hade jag ändå drömt
naturen man kunde till sådant truga,
om ock det skedde med våld så ömt.
Det är ett naturförbättringsbolag,
som vill rätta vad som är i olag,
och att det lyckats, det tro parisarna,
ty varje föremål har här medalj,
och hedersdiplom ha grisarna;
korna ha mention för sin talg;
kalkonerna bära det röda bandet,
och ankorna äro hors concours,
fasanerna spridas kring hela landet,
och duvorna ätas hos själva Véfour.
Här såg han mänskan i all dess makt,
som på naturen sin hand har lagt;
här såg han den våldförda naturen,
och det prisade herraväldet öer djuren,
ja, över växterna också och mycket mera,
som nu han vill kortligen referera.
Han såg askar, ympade till ett trapez,
och äppelträn, snurrade i spiraler;
det stolta päronet, så lågt som gräs,
det kröp på marken efter linjaler;
och skogens jättar, de höga granar,
till små panacher man smakfullt danar,
och buxbom klipper man ut till gubbar,
och vinets rankor huggas till stubbar;
ja, allt det räta har man gjort krokigt,
och allt det enlätta blivit brokigt,
det stora litet och det lilla stort,
och när man fått något riktigt tokigt,
då har sitt bästa man också gjort.
Och han såg änder, som förr kunde flyga,
på marken rulla med bukar så dryga;
och såg hur hönsen med hydraulisk press
göddes så stinda som novembergäss.
Och medan de lågo i sina bås
i mörker och trängsel och kedjor och lås,
i samma rum de fingo skåda
hur äggen kläcktes i mekanisk låda.
Det kan ju kallas att läran skärpa,
eller rättare att lära hönan värpa.
På samma ställe - men ledig och lös -
man såg en homunculus i en couveuse -
en liten människa som kom för tidigt,
ett byte man gjorde döden stridigt -
så nu kan barn ock göras med maskin,
och det är höjden av industrin.
Han lämnar djuren, går aporna förbi,
av släktskapen något förlägen.
Nu har han fått vatten på sin teori
och emot hemmet han ställer stegen.

*

Lössläppt ande för sista gången
flyger ut ur den irrande ark
för att söka sig stadig mark,
som förgäves sökta av så mången.
Och nu smyger han in så sakta
i de ståtliga lärdomspalats,
där man givit det vetande plats,
som framför andra nämns det exakta.

Naturvetenskap, du som är så säker
på dina sakers sanna natur,
du som har upptäckt att fåret bräker
och att människan är ett djur;
du som räknat benen på myran
och har inlagt fiskar i sprit,
du som vet att basen och syran
alltid råkas vid frierit;
du som väger det ovägbara,
du som mäter vad ej har mått,
säg, du måtte väl kunna svara
vilken väg de döda ha gått;
vart vi alla en gång må fara,
var vår vagga från början stått!
Svar det har du, men ej på frågan,
svar på mycket som ej oss rör;
ej bekänner du oförmågan,
men allt längre i mörkret oss för.

Du tog i en sista kraftansträngning,
när din affär var mogen för stängning,
allt levande du samlat hop
och lade ned i en väldig grop;
du tog dina däggdjur du stoppat opp,
och fåglarnas hela luftiga tropp,
de fiskar stumma och kräldjur kalla
de lägre djuren, onämnda alla;
och överst lades allt samlat vetande,
som kommit hop med ett fasligt letande
i huven stora och huven små,
och så med pressen man skruvar på.
Så kramas fram ur den döda materien
en livets saft, som slås i en retort,
att destilleras från dräggen bort,
och när man kommit till femte serien,
då är essensen klar som ett spad,
och inför mänskor, som häpna gapa,
man visar fyndet med stor parad;
och in i retorten ligger en - apa.
Se där råttan som berget födde,
se där svaret du icke bad!
Gå hem nu, hjärta, som länge blödde!
Och, ande, var i din håg du glad!

Jag vill ej faktum om apan förneka,
ty det har nog sin giltiga grund,
och det kan också vår högfärd späka
och väcka oss ur vår gudablund;
men ha vi därföre kommit längre
till frågans lösning och till dess knut?
Mig tycks att vägen blivit allt trängre,
vi stå där dumma just som förut.
Men bakåt, bakåt går nya vägen,
och nedåt, nedåt till trädets rot,
och när man tagit de sista stegen,
så står man ändå på samma fot.
Men lämnom en stund det lärda knåpet
med stoppade fåglar och flugor på nål,
och låtom oss gripa till mikroskopet,
som tränger genom båd´ päls och svål.
Vad se vi då genom objektivet,
om vi betrakta en liten parcell
av röda vätskan som håller livet?
Jo, allra ytterst se vi en cell!
"I begynnelsen var cellen"; så lyder ordet!
Men före cellen? En annan cell!
Men ser på ämnet; men den som gjorde´t,
om han var mästare eller gesäll,
han finns ej till för vedersakarn,
som tror på skon, men förnekar skomakarn.

Men nog därom, jag är kullvoterad,
och cellen är redan installerad
som högsta väsen i nya tron,
och tron, som bekant, tar aldrig reson.
O, cell (som även urslemmet kallas,
och protoplasma också på de lärdes språk);
o cell, som styr mitt öde och allas,
kom, frigör oss ifrån livets bråk!
O urslem, urslem, fyll upp vårt hjärta
och släck vår andes brinnande törst,
o, protoplasma, du, som kom först,
befria oss ifrån tillvarons smärta;
men kan du ej det, kan du ej, när det gäller
i andens strider på liv och död,
ej räcka ett enda antagligt stöd,
kan du ej hjälpa i själanöd,
och sviker du just när som det smäller,
då stryk på foten och lär dig hut!
Ack, det jag visste väl långt förut
att ej man mättar själar med celler!
Nej, vetenskap, för att hjälpa så litet
så är din högfärd alldeles för stor,
och när ditt mystiska höljer är slitet,
och man får se vad inuti bor,
så är du inte den guden man tror.
Nej, du är vorden en förnämitet,
som läser in dig i akademier,
predikar högt om ofelbarhet
och leker stundom med frimurerier;
du sytt dig en förlåt, duktigt tjock,
och tycker mycket om sida kläder,
på folkets dyrkan du kräver med pock
och ratar ej heller utvärtes heder.
Och har man stundom ur din arsenal
ett vapen lånat mot mörkrets makter,
så har man sällan haft annat val
än bryta sig in i din vapensal,
och tränga förbi dina stolta vakter.
(Att det finns lysande undantag
det nekar ingen, det nekar ej jag).
Men, vetenskap, som skedar naturen
och sett så nära dess hamlighet,
vi är du alltid stum som muren?
Vi talar du ej, som så mycket vet,
om all förkonstling som finns i världen?
Vi stiger du ej i predikstoln
och dundrar högt emot bildningsflärden,
som lyser högst, näst gamla soln,
men också bländar det skarpaste öga?
Vi talar du icke naturens språk,
som nu värderas så ynkligt föga?
Vi tänder du icke på höjden din båk
och låter honom för seglarn lysa
som ute på havet långt ifrån land
i snöstorm och mörker får frysa
förgäves spanande efter strand?
Då sitter du lugn i ditt studierum
vid fredlig lampa och gör hypoteser,
och tycker världen är fasligt dum,
som dem beundrar, men icke läser.
Och när en upptäckt omsider du gjort
då är det upptäckten som skall firas;
om resultatet man talar ej stort,
blott lärda pannan med lager viras.
Men därför också det börjar glunkas,
på höga ställningen varligt runkas;
och satt du icke i stolen fast,
så låge du där, när ryggen brast.
Och framom förlåten tvivlet smyger;
man ledsnat litet på skuggors spel,
och lite ej på att hon är blyger,
som vågat tvivla en Gud ihjäl.

Ty, höga lärdom, som hulpit makten,
och stundom bolat med industrin,
stig ner en gång i de mörka schakten
och låna lampan av Aladdin,
lägg världslig storhet i mikroskopet,
och gör på statskonst din analys,
och för hjältinnan du hittar våpet,
du väntar en jätte, men ser en pys.
Tag gamla kyrkan uti din mortel
och elda sedan din flammande ugn -
att då skall krypa ut ur sin kjortel
en skrumpen sköka - var du så lugn!
Tag vördade lögner och krönta nollor,
besjungna bovar och heliga fjollor,
tag allt vad stort, vad heligt, vad skönt,
som blivit ordentligt stämplat och krönt,
och sätt för blåsröret och för lågan
av sanningens brinnande eviga eld,
tag spektroskopet, den nya förmågan,
som själva solen har dömt utan väld,
och du skall skåda så svarta streckar,
och du skall finna så mörka fläckar
mitt ibland regnbågens färgade strålar,
som prismat förrädiskt för ögat målar.

Du skulle ha gjort det, men du har ej tid,
ja du har så mycket, så mycket för dig,
och mänskligheten du anser ej rör dig!
Du letar som bäst en alkaloid
och räknar håren på en okänd bobba,
som sen skall bära ditt stora namn.
Du håller också på med att jobba
och letar vid polen en isfri hamn,
dit våra grossörer få exportera,
en brännvinslast för varje höst,
och att det icke kan bli stort mera,
det är dock alltid avundens tröst.

Men innan jag lämnar det lärdomssätet,
där av naturen man gjort vetenskap,
och där man förkunnar helt förvetet
allt annat för renaste galenskap,
så vill jag besöka det lärda annex
däruppe på spetsen av sandiga åsen,
där man har funnit stjärnornas x
och dyrkat till himlahusen upp låsen.

Nåväl, från Observatoriets kupol
jag ser ut över den sovande staden,
som sovit mer än den tål,
om ock man skyllt på femtinionde graden.
Sov sött, sov gott, dröm icke om mig,
ty det kan kanske hålla dig vaken,
men jag, jag drömmer alltid om dig --
ja säg, har du hört på maken?
Som barnet vandrar till modrens grav,
så oresonligt, så utan mening,
då graven endast med liket drog av,
och aldrig livet tillbaka gav,
men på sin höjd en kemisk förening;
så vandrar jag om natten hit bort
att söka sällskap en stund så kort,
men vet att intet jag nånsin råkar.
Om dagen med dig på avstånd jag språkar,
och vill dig alltid så hjärtans väl;
men du vill bara ha mig ihjäl
och säger att endast för nöje jag bråkar,
ja, jag vill bråka dig ur din säng,
och jag vill rida ditt bröst som en mara,
så att du kommer på benen i fläng
och äntligen finner att här är fara.
Du håller brandkår, jag ser dess ljus
där borta i tornet vid Johannis kyrka;
och den skall bevara från eld ditt hus,
om ej, så lär du på ansvar yrka.
Men jag, som kommer så oombedd
och ej är i uniformen klädd,
mig tar du helt enkelt i håren
och frågar av vem jag blev sänd;
du önskar heldre bli innebränd
än väckas av en som är utom kåren.

Men lämnom jorden, som svar ej ger,
och skådom himmelens eldskrifts-tecken.
I stjärnor minsta som valvet betäcken,
I ären ju solar (så illa man ser!),
och solen själv är ju blott en stjärna,
och de stora planeter, man tror så gärna,
att de må vara de allra största,
de äro de minsta i själva verket,
ty så kan hända, att hin rider märket!

Och måne, du, vår trognaste vän,
du följer om natten, du följer om dagen,
för dig man svärmat och svärmar än,
fast man på dig har blivit bedragen;
fast själv du är mörk, du lyser om natten,
och därför du blivit så ideal,
men saknar ju både luft och vatten
och är befunnen vara ett skal.

Måhända du tolkar vår framtids öde
och tecknar åt oss ifrån de döde,
att du har levat betänkligt för fort,
som vi på jorden också ha gjort.
Du hade kanske en gång som vi
båd’ åkrar och ängar och oxar och plogar,
men slog dig på lyx och på svindleri
och brände upp dina skyddande skogar.
Men kanske ock, enligt annan tolkning,
du blev ett offer för överbefolkning,
så att när man ätit allt ätbart fanns,
så åt man varandra som kannibaler,
och fast i mån’ man har fyra kvartaler,
så gick bankrutten dock som en dans.
En annan mening, och mera probabel,
är den att solen vägrat dig lån,
och då var du icke längre kapabel
att hålla dig uppe, men gick ifrån...

Nu kör du tomning din långa bana,
och allt vad du ägde tog solen tillbaks;
se där vår framtid vi kunna ana!
Och när vi domna in i Nirvana,
då blir vår värld oss alla till lags.
Man har ju märkt att solen slocknar
och att dess dunsthölje alltjämt tjocknar,
ja, man har redan en istid spått,
då halva vårt klot skall täckas av isar;
då hjälpa ej kaklugnar eller spisar,
och ut vi måste med ont eller gott.

Då lösas så enkelt de svåra frågor,
då ligger Sverige som en glaciär,
då åkes skridsko på Bottnens vågor,
då äskas ej anslag till krut och gevär;
och inte bråkas om apanaget,
ty ingen vill längre vara vår kung,
när intet mera finns kvar i vår pung;
då emigrerar hela bagaget
av ämbetsmän och av dignitärer,
och av grossörer och av hetärer
att söka ett mera civiliserat land,
som man kan räcka sin skyddande hand;
där man kan bli på nytt patriotisk,
sen väl befolkningen man gjort idiotisk
med vrånga lagar och kyrkligt tvång.
Men resan blir då en smula lång,
ty Patriotien (så nämns då landet)
det får väl sökas nere vid Kap,
där man får knyta det nya bandet
med hottentotter och annat skrap.
Och att den ej hindras, den emigrationen,
det tror jag fast, ty jag känner nationen.

Då först, mitt Sverige, då är du fritt,
och du får äga vad som är ditt.
Det är ej mycket de girige lämnat,
men när som istäcket en gång rämnat
och kölden åter sin kos har flytt,
då kan du börja igen på nytt.
Men akta dig då att leta i mullen,
och böka icke i ättekullen,
ty börjar du dyka i gamla fynd,
då dyrkar du snart det som är förflutet;
nej, tro då heldre att det är synd,
och gå framåt bara oförtrutet.
Låt snö och isar betäcka det gamla,
ty eljes tillbaka igen du skall ramla.
Lev fri och stolt i din karga natur,
sälj ej din frihet mot en falsk kultur;
byt ej din bärgning mot lyxartiklar,
giv ej din grundlag för, hovmatriklar,
och dyrka ej gudar som mänskor gjort,
Och tro ej att något på jorden är stort,
Se upp i rymden, kalla den himmel,
och känn så oändligt liten du är,
i detta solars omätliga vimmel
du är den minsta som etern bär.
Och själva solen, som är vår moder,
åt vilken man på jorden rest stoder,
hon är ej längre i unga år;
hon börjar mista sitt gyllne hår.
Och när hon åldras, så åldras vi,
och när hon dör, då är det förbi
med oss, med små, med stora, med alla,
och när hon kallnat, äro vi kalla;
och när hon stannat uti sitt lopp,
då stanna vi också! Se där vårt hopp!

Nå, varför bösta och varför bråka,
när allt en gång skall bli lyckligt slut?
Och varför den döende ständigt tråka,
när ändå så snart han skall bäras ut?
Jo se, det lär dröja så fasligt länge,
förr’n spådomen helt i fullbordan går,
ja, det lär dröja mång tusen år,
om man får tro på de herrar stränge,
som räknat ut det med integraln
verifierat det mecj spektraln,
Och ändå skulle det kunna hända
att när på siffrorna man hunnit vända,
som när man vänder ett gammalt plagg,
det hela fanns vara en enkel blague!

Nej, låt oss taga för ovisst visst,
och låt oss söka så först som sist
åt oss förljuva de sista stunder;
ty vi, som ej längre få tro på under,
vi måste själva gripa oss an
och bråka allt vad bråkas kan
för att åtminstone gå sista färden
ej såsom slavar, men frie män;
och efter vi leva i denna världen,
så låtom oss göra något för den.
Och den som ej lever för bara äran,
han tage till godo denna läran:
de flestes bästa är det högsta väl.

Nu har jag talat, och räddat min själ!
Men morgonen gryr! Det är nyårsdagen!
Det är löftenas dag och hoppets dag!
Statt upp då, tvivlare, tag nya tag!
Om ock din dröm blev oftast bedragen,
så tro på livet, tro att det kan hjälpas!
Och skulle än lasset ofta stjälpas,
så stig då av och lassa igen!
Och blir du liggande? Nå än sen!
Ditt liv är väl ej förmer än de andras,
du må nu prisas eller klandras!

Nej, ande, sov du om nätterna,
och var om dagen dess mera vaken;
skilj noga fåren ifrån getterna,
den lilla personen från den stora saken.
Och kommer tvivlet som tjuv om natten
och säger att allt är intet och ingenting,
och att ditt verk är en skrift i vatten,
och allt går runt som i en ring,
så tänk på trälen som bär dagens tunga
i gruvan, smedjan, i en giftfabrik,
där han får leva med en fjärndels lunga,
och ändå vågar om hoppet sjunga,
men hör ej själv att det blott är skrik.
Hör bönderna komma! Med rätt och lag
de kräva åter vad våldet roffat;
att seklers mörker ej dem försoffat
det ligger snart uti öppen dag!

Se kring dig bara, hur som besatta
de arma lekmän predika tron,
och om du icke kan finna reson,
så måste dock deras nit du skatta!

Se firad ädling med lagrar och band,
han kastar handlöst sin gyllne lyra
på offerbålet, som står i brand,
han också gripen av den nya yran
åt brodren trälen räcker sin hand!

Se på den ärlige publicisten
med liten ära och ingen ro,
och ingen lager, blott törnekvisten,
med ringa hopp att få slut på tvisten
han fjällas levande för sin tro,
Stå upp du, tvivlare, slå spelet i kras,
här duger ej längre på vers att leka,
och när de knotiga påkar dras
då får du ej mera tveka!
Och slår du blindvis, och slår i sten
slå om igen tills du träffat målet,
och hugger du dig i ditt eget ben,
så är det ej mer än du tål’et.

Hell, hemland! Natten är över!
Det fega tvivlet, som kraften söver
för morgonsolen har vikit bort,
och klara dagen är här innan kort!

Se kring dig, tvivlare, hur andarne vakna,
och nedärvt högmod skall ödmjukt spakna,
och då skall tron till sist krypa fram,
och gör den ej det, så vare dig skam!