som nästan dig hindrar att läsa.
Jag ger dig ett smeksamt nyp i ett lår
eller drar i din fräkniga näsa.
Ingen om dig skulle bry sig ett dugg,
ifall inte jag finge leva.
Då skulle aldrig mer i din lugg
några fingrar kelande treva.
Bland skolkamrater du springer dig röd,
du har din bänk och din nyckel.
Men om du en morgon låge död,
ej dämpades rastens gyckel.
Och den som just då ginge skolan förbi,
där som vanligt det fotboll spelas
och springes i kapp under jubelskri,
han kunde ej se att du felas.
En gänglig gosse, fräknig och ful,
med sjömanskrage på blusen.
Det är ju inte märkvärdigt ett smul,
av dem finns så många tusen.
Men därför måste envar av dem
ha någon som på sig tänker
och känna kring pannan det lampsken av hem,
som ömt som en gloria blänker.
Mig var det förmenat, och därför nu
jag hårt som i kramp dig kramar.
Du ska få dess mera värme, du
så aldrig dig kölden förlamar.
Jag ville ge dig allt varmt och gott,
som själv jag borde fått smaka.
Det är som ett under. Fast intet man fått,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar