Jag haver nog

På dörrn du manande och envist bankar:

Kom ut och se! naturen vaknar snart.

Det kvittar mig: Jag instängd lycklig vankar.

Det flyger fåglar uti mina tankar,

det växer lövträn uti mina tankar,

det sitter stjärnor där, som blänka klart.

Du ler och säger: Du får endast smärta,

om du går ensam utan flickans tröst.

Jag haver nog. I kläder långa, bjärta

hon vandrar huslig inuti mitt hjärta

och fäster små gardiner i mitt hjärta

och tänder brasa vintertid och höst.

När världens fåglar dö, då susa mina

så silvervita ut i solens ljus.

När jordens bäckar frysa, frusa mina,

och när dess lövträn tystna, susa mina.

När världens vänner svika, brusa mina

små vänners sånger i mitt hjärtas hus.

B Sjöberg:

Kvällshimlen bär

Kvällshimlen bär

färg utav mörker och ros.

Ensam jag är,

timmarna rinna sin kos.

Räknar jag år

räknar jag sår

räknar jag mörka bekymmer.

Ensam jag är. -

Kvällshimlen bär

rosor på svart när det skymmer.

Jorden mig bränt

- ofta i elden jag log -

döden jag känt,

såg vid en blixt när jag dog.

Häpen jag fann

yngling bli man

glädje bli grå av bekymmer.

Ensam jag är,

kvällsmolnet bär

rosor på svart när det skymmer.

B Sjöberg:

Shakespeare

Har du sett dockors spel på skådebanan?

Små, sirliga personer träda upp

och gå och stå och handla och framställa

därmed en liten artig mänskolevnad.

Du konungar där ser - de bära kronan -

och drottningar, prinsessor, majestätiskt,

med solfjäder i hand. Rådsherrar vanka

där av och an, och narren fattas icke,

och en och annan tager djävulen.

Men konstnären står bakom - en huvudman

för rörelseparti´t. Han genom trådar

i hand har hela statsaktionens öde,

ett osett öde själv; och drar han vissa,

det står uti hans makt att låta springa

till innersta hjärtroten sönderdelad

i tusen bitar hela dockan - mänskan.

Så står du, mäktige! ock bakom banan;

och banan är det verkeliga livet,

i all sin verklighet för dig en lek.

Du ställer oss det fram. Vi se det leva.

Du känner väl dess alla spel och fjädrar;

liksom med trollkraft rör du allt, ej sedd.

Då drar du sist de olycksfulla trådar,

varmed naturen genomlagt vårt väsen,

och varpå sällsamt hänger dess bestånd -

Allt sönderspringer, bryts - ett skenliv var det.

Vad är vårt mer? - oss överfaller tanken

på detta livets flärd och hemska tomhet.

E G Geijer:

Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga

och målade på skogens gyllene grund...

Höstens dagar le åt hela världen.

Det är så skönt att somna utan önskan,

mätt på blommorna och trött på grönskan,

med vinets röda krans vid huvudgärden...

Höstens dag har ingen längtan mer,

dess fingrar äro obevekligt kalla,

i sina drömmar överallt den ser,

hur vita flingor oupphörligt falla...

E Södergran:

Skogsskövlingen

De plundra dig, mitt land! De sälja dig.

De slita av din varma vinterklädnad,

som drinkaren med fräcka händer säljer

sin moders tröja för ett uselt rus.

Väl var du arm i all din rikedom;

väl lät du dina sköna, stolta furor,

de dunkelgröna, jättestarka söner

av snöig nord, förmultna utan gagn;

väl var en yxa förr i odlarns hand

ljusbringaren i öde nejders skugga,

banbrytaren för europeisk kultur,

luft, frihet, mänskorätt och dagligt bröd;

men nutids yxa går som dödens lie

fram över moar, dalar, fält och kullar

och mejar utan misskund barn med gubbe,

den branta åsens sommarglade yngling

med kärrets mossbelupne veteran.

Allt faller, allt förödes. Där hon framgår,

där stupar grönskan, tystnar fågelsången,

där blottas för bebyggarns trötta öga

den vilda, döda, ofruktbara grunden

av urtids hällar, dem naturen länge

barmhärtigt dolde under skogens täcke,

och ändlös, livlös, hopplös breder sig

i härjarns spår polcirkelns ödemark.

Z Topelius:

Nattyxne

Över dig, yxne, älskogsört,

susade Veneris flyende skört,

daggen som lopp av den vita foten

göt dig i roten sin vårliga vört.

Daggig hon kom av de långa hav,

daggig av lundarnas färska sav,

glidande sakta i tungelnatten

nyckfullt in mot de späda vatten,

sjöng som en svan

ned mellan kasdun och baldrian.

Veneris blomma, nattviol,

vinden dör bort som en matt fiol,

strängad med dvärgsnät från grenar och ängar,

strängad med strängar av sjunkande sol.

Vit är din kind, och all dagen du gömt

blicken för solen och lutat och drömt.
Vet du ditt blod som en jungfrus är blandat?

Vet du ditt drömliv som hennes är andat

renat och bäst

blott som en doft vid en tungelfest?

Veneris blomma, nosserot,

vinden far upp, som sov vid din fot,

ur mörkret ett lidelsens stråkdrag svingar

på flädermusvingar mot månens klot.

Jungfrublomma, böj dina knän,

oskuld som brytes, dess doft är frän.

Vet du de skära drömmarnas öde?

Djupt i din rot går ett hemligt flöde,

en jordbrygd skum,

Veneris blomma, Satyrium.

Språken

GREKISKAN Sångmön älskar dig högst, ty modersmålet är kärast.

All den Olympiska ätt, Gracerna talte som du.

Troget, som klädningen fäst uppå den badande flickan,

låter du känslorna ses, röjer du tankarnas växt.

LATINET

Ren är din stämma och skarp som rasslet av härdade klingor,

hårt, som erövraren hövs, ljuder ditt härskareord.

Stolt, oböjlig och arm; men ur graven behärskar du ännu

halva Europa. Därpå känner man romarn igen.

ITALIENSKAN

Nöjets och trånadens språk, du är blott en stämma ur flöjten,

hela ditt väsen är sång, varje ditt ord en sonett.

Älskade duva, bliv kvar och kuttra om längtan och njutning;

skada ändå: i ditt land sjunga kastraterna bäst.

SPANSKAN Skön skall du vara och stolt. Jag känner dig icke, men mången,

vilken ej känner dig mer, prisar dig högt i vår nord.

FRANSYSKAN

Jollrande hoppar du fram, och ljuger och komplimenterar,

dock är din artighet täck, dock är ditt läspande sött.

Hylla vi längre dig ej som drottning för systrarna alla,

ännu som sällskapsdam lyssna vi gärna till dig.

Skona oss blott för din sång; den är som en dans av de döve,

fötterna röra de väl, takten förnimma de ej.

ENGELSKAN

Språk för de stammande gjort, vart ord är ett embryon hos dig,

en hälft stöter du fram, en hälft sväljer du ner.

Allt i ditt fädernesland med ångmaskiner bedrives,

käraste, skaffa dig snart en för din tunga också.

TYSKAN

Frisk, starklemmad och grov, en jungfru fostrad i skogen,

smidig därjämte och skön: endast är munnen för bred.

Litet raskare ock! Lägg av ditt flegma, att icke

meningens början är glömd, innan du hinner dess slut.

DANSKAN

Mig behagar du ej. För verklig för nordiska styrkan,

även för söderns behag mycket för nordisk ännu.

SVENSKAN

Ärans och hjältarnas språk! Hur ädelt och manligt du rör dig,

ren är som malmens din klang, säker som solens din gång.

Vistas på höjderna du, där åskan och stormarna tala,

dalarnas lägre behag äro ej gjorda för dig.

Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen

tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent.

Prästvigningen

Den fromma skaran tränger

till altarfoten re´n

och vitklädd oskuld hänger

sin mantel på varen.

Med knäppta händer flyger

den rädda bönen hän

och likt ett barn sig smyger

opp till sin faders knän.

Hör, Herrans budskap talar.

Det låter som ibland

i vitt avlägsna dalar

en hälsning från vårt land.
Som molnens tårar falla

på den förbrända jord,

så strömma på oss alla

Gudomlighetens ord.

De vigda händer röra

välsignande vid mig.

Det susar för mitt öra,

Guds ande sänker sig.

Farväl, du tidens gyckel,

farväl, I jordens band!

Se, himmelrikets nyckel

är i min fria hand!

Se opp! vad är som lågar?

En gyllne värld i skyn.

Guds väldes klarhet tågar

förbi min tjusta syn.

De salige mig nicka

välsignelse och fred,

och änglahuvud blicka

från brustna valvet ned.

Hur svala himlen släcker

var jordisk brand likväl!

Hur salighet betäcker

den nye lärarns själ!

Hör! Davids strängar brusa

odödlighet och Gud.

Hör! Edens palmer susa

försonarns milda bud.

Och hänryckt skalden griper

i lyran, och slår an

vad vishet ej begriper,

vad tron blott ana kan.

Den låga jordens sorger

förstumma vid hans röst,

när evighetens orger

genljuda i hans bröst.

Hur glad är genom gruset

den stilla vandrarns gång,

med oskulden och ljuset,

med religion och sång.

Lätt över livet halka

hans steg, likt sommarns vind,

och änglavingar svalka

den gudavigdes kind.

Upp, evighetens präster,

upp, himlens medborgsmän!

Ledsagom stoftets gäster

till bortglömt hem igen!

Så ömt som duvan klagar,

så högt som åskan slår,

förkunnom himlens lagar

för fallen värld, för vår!

Halleluja! så vida

som stjärnevalvet spänns,

som år och sekler skrida

till tidens, rymdens gräns!

Halleluja! vad söker

min själ i himlarna?

Guds salighet besöker

vår jord. Halleluja!

Skaldens morgonpsalm

Sol, som från mig flytt!

Över bergens topp

lyfter du på nytt

strålig hjässa opp.

Jag vill bedja med de myriader.

Hör mig sångens, hör mig ljusets fader.

Tag mig med i skyn

på din himmelsfärd!

Öppna för min syn

diktens sköna värld!

Låt dess gudabilder i det höga

sväva klara för ett dödligt öga.

Lär mig måla se´n

för den dunkla jord

varje himlascen:

giv mig språk och ord,

att de flyktiga gestalter stanna

på mitt papper, levande och sanna.

Giv mig kraft och mod

att förakta rätt

dårars övermod,

tidens kloka ätt,

som beler vad skaldens pensel målar,

fåfängt doppad uti dina strålar!

För den bleka nöd

stäng igen min dörr;

giv i dag mig bröd

som du givit förr;

att den höga himlakraft ej rymmer

ur mitt bröst för jordiska bekymmer!

O! du vet det väl,

hur jag älskar dig.

Därför fyll min själ,

fyll den helt med dig!

Ärans, guldets, maktens åtrå vike

från mitt rena hjärta, från ditt rike!

Se, du hör min bön,

hör mitt lov också!

Jorden syns mer skön,

himlen mera blå.

Andar viska i de svala lunder,

jag hör harpor, jag ser skaparns under.

Tiden flyger bort,

konsten är så lång,

livet är så kort.

Upp min själ till sång!

Guden kommer. Lyssnen myriader!

det är sångens, det är ljusets fader.

Hjälten

Varför smädar du mig ständigt,
ögonblickets lumpna skara,
utan vilja, utan märg?
Fånga fjärlarna behändigt,
men jag ber, låt örnen fara
fri kring sina blåa berg.

Ser du, kring den starke anden
växa alltid starka vingar.
Vad rår örnen väl därför?
Duvan plockar korn i sanden,
men han tar sitt rov och svingar
mot den ban där solen kör.

Frågar stormen när den ryter,
frågar himlens höga dunder,
när det över jorden far,
om det någon lilja bryter,
om det i de gröna lunder
störer ett förälskat par?

Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta läxa
evigt repas opp igen.
Vad förmultnat är, skall ramla,
och det friska, nya växa
opp utur förstörelsen.

Icke jag har härjat fälten,
ej välvt Södern opp och Norden,
det hör högre makter till.
Skalden, tänkaren och hjälten,
allt det härliga på jorden
verkar blint, som anden vill.

Uppe bland de höga stjärnor
skrevs den väldiga bedriften
för vars skull jag kom hit ner.
Icke tidens kloka hjärnor,
ej den falska lyckans skiften
hämma hennes fortgång mer.

Därför går jag trygg och lika,
huru ock mitt rykte ljudar,
vart mig ock mitt öde för.
Ej för mänskor vill jag vika,
endast för de höge gudar,
vilkas tysta röst jag hör.

Låt dem flykta, låt dem fara,
mina slavars hop som rysa
vid den högre kraftens bud.
Ensam går jag. Natt skall vara
innan himlens stjärnor lysa,
innan hjälten blir en gud.

Falla kan jag. Under månen
den omväxlingsrika, bodde
ingen fri för ödets kast.
Lejontämjarn, gudasonen
föll när svekets klädning grodde
vid hans breda skuldror fast.

Men han reste sig och tände
själv sitt bål på höga Oeta
och flög dän, gudomliggjord.
Så min hjälteban ock ände.
Och vill bålets namn du veta
Söder heter det, och Nord!

E Tegnér:

Havet

Salt, bittersalt

är havet, och klart och kallt.

På djupet multnar mycket,

men havet renar allt.

Vilt, rovdjursvilt

är bränningens glittrande språng,

men ingen människas tankar

är höga som havets sång.

Starkt, evigt och starkt

är vågornas väldiga tåg,

och stark av det eviga havet

var mjuk förgänglig våg.

Så ge ditt liv åt havet.

Det kräver blod av sin man,

men sist, djupt i det djupa,

får ingen en vila som han.

K Boye:

Triumf att finnas till

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,

kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro

som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?

Tid - du mörderska - vik ifrån mig!

Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen

och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

E Södergran:

Mjältsjukan

Jag stod på höjden av min levnads branter

där vattendragen dela sig, och gå

med skummig bölja hän åt skilda kanter,

klart var där uppe, där var skönt att stå.

Jag såg åt solen och dess anförvanter

som, sen hon slocknat, skina i det blå,

jag såg åt jorden, hon var grön och härlig

och Gud var god och människan var ärlig.

Då steg en mjältsjuk svartalf opp, och plötsligt

bet sig den svarte vid mitt hjärta fast:

och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,

och sol och stjärnor mörknade i hast:

mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,

var lund blev gul, var blomsterstängel brast.

All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,

allt mod, all glädje vissnade därinne.

Vad vill mig verkligheten med sin döda,

sin stumma massa, tryckande och rå?

Hur hoppet bleknat, ack det rosenröda!

Hur minnet mulnat, ack det himmelsblå! 

Och själva dikten! Dess lindansarmöda,

dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.

Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,

lösskummade från ytan utav tingen.

Dig mänskosläkte, dig bör jag dock prisa,

Guds avbild du, hur träffande, hur sann! 

Två lögner har du likväl till att visa,

en heter kvinna och den andra man.

Om tro och ära finns en gammal visa,

hon sjunges bäst när man bedrar varann.

Du himlabarn! hos dig det enda sanna

är Kainsmärket inbränt på din panna.

Ett läsligt märke av Guds finger skrivet! 

Vi gav jag förr ej på den skylten akt? 

Det går en liklukt genom mänskolivet,

förgiftar vårens luft och sommarns prakt.

Den lukten är ur graven, det är givet:

grav muras till, och marmorn ställs på vakt.

Men ack! förruttnelse är livets anda,

stängs ej av vakt, är över allt tillhanda.

Säg mig, du väktare, vad natten lider?

Tar det då aldrig något slut därpå?

Halvätne månen skrider jämt och skrider,

gråtögda stjärnor gå alltjämt och gå.

Min puls slår fort som i min ungdoms tider,

men plågans stunder hinner han ej slå.

Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta! 

O mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!

Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,

en urna blott, med livets aska i.

Förbarma dig, du gröna moder Hertha,

och låt den urnan en gång jordfäst bli;

hon vittrar bort i luften: jordens smärta

i jorden är hon väl ändå förbi,

och tidens hittebarn, här satt i skolen,

får, kanske, se sin fader - bortom solen.

E Tegnér:

Landet som icke är

Jag längtar till landet som icke är,

ty allting som är, är jag trött att begära.

Månen berättar mig i silverne runor

om landet som icke är.

Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,

landet, där alla våra kedjor falla,

landet, där vi svalka vår sargade panna

i månens dagg.

Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit

vägen till landet som icke är.

I landet som icke är

där går min älskade med gnistrande krona.

Vem är min älskade? Natten är mörk

och stjärnorna dallra till svar.

Vem är min älskade? Vad är hans namn?

Himlarna välva sig högre och högre,

och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor

och vet intet svar.

Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.

Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.

Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid

skall älska.

Sorg och glädje

Sorg och glädje båda

bodde i mitt hjärta,

sorg i ena kammarn,

glädje i den andra.

Oförsonligt skilda

rådde än den ena

än den andra ensam.

Sen den enda kom dit,

lär hon öppnat dörren

och förenat båda,

ty min sorg är sällhet

och min glädje vemod.

Johan Ludvig Runeberg:

Den enda stunden

Allena var jag,

han kom allena;

förbi min bana

hans bana ledde,

han dröjde icke,

men tänkte dröja,

han talte icke,

men ögat talte. -

Du obekante,

du välbekante!

En dag försvinner,

ett år förflyter,

det ena minnet

det andra jagar;

den korta stunden

blev hos mig evigt,

den bittra stunden,

den ljuva stunden.

Johan Ludvig Runeberg:

Oxen i Sjöga

Biskopen drog till Sjöga,
borterst upp i sitt stift,
steg i stolen,
sken som solen,
tydde den heliga skrift.
Bönderna lyssnade stumma.
Då från kyrkans kor
hördes det mäktigt brumma:
Ljug ej, bror!

Häpen såg bispen en mule
röras på målad mur,
tänke: Lukas,
du skall stukas,
ditt katolska djur!
Kyrkan lät han limma
vit som en skinande lärft.
Templet stod som i dimma,
svalt, kalt, kärvt.

Långa tider därefter
skrapas nu sten på sten.
Fram ur putsen,
töcknet, smutsen
växer kött och ben.
Kyrkfolkets undrande öga
hänger vid bildrikt kor.
Ypperst är oxen i Sjöga,
sträng, stark, stor.

Stor är oxen i Sjöga.
Pannan är som ett valv.
Satan, den lede,
flyr för hans vrede,
lik en ringa kalv.
Mångförgylld om horna
går han på himlens äng,
vaktar de fromma korna,
stor, stark, sträng.

Heliga oxe i Sjöga!
Heliga äro dina horn.
Helig är svansen
du lyfter i dansen
upp mot kyrkans torn.
Heliga äro dina klövar,
som trampat Kanans mark.
Bland pelarträd du strövar,
stor, sträng, stark.

Åldriga evangelister,
träden nu alla fram!
Kitt och klister,
allting brister,
världen står i damm.
Märken I ej hur det grånar
åter till medeltid?
Luften morlar och dånar:
storm, ström, strid.

Ängel, blås i basunen,
bryt ditt sista sigill!
Smattra, örn,
kring kyrkans hörn
din apokalyptiska drill!
Ryten, I lejonlundar,
ert blodsevangelium!
Oxen ensam begrundar,
stor, sträng, stum.

Fjärran i fridens ängder,
ledd som med solskensgarn,
följer stuten
glansbegjuten
himmelens förstfödda barn.
Ensam vid drömmande tjärnen
går han i oljeskog;
blommor bär han på stjärnen,
vingar gro kring hans bog.

Höstpsalm

Jag såg en rosenbuske, stänkt med blod,

jag såg ett rep som gnagt en tiggarländ,

och jag gick dädan, kvalmig i mitt mod

av dödbenskult och murken munklegend.

Ut, ut i ljuset mellan Umbriens kullar,

där höstens hav i bruna vågor rullar

och oxar, böjda under breda horn,

på vita vägar släpa lass av korn.

Det går en man bredvid mig. Är det Frans,

den fattige, vars håla jag besökt?

Nej, han är mer, ty dagens hela glans

står som en gloria kring hans panna krökt.

"Quo vadis?" Frågan darrar i mitt sinne.

Vart skall jag gå, då aftonen är inne?
Snabbt stiger natten upp som sot ur brand,

och jag är ensam i ett okänt land.

Men jag har hört den milda rösten förr,

och den har följt mig som en hasselblåst,

då som en tiggare från dörr till dörr

mitt hjärta gick och allt var lyckt och låst.

Bliv hos mig, mästare som tyder skriften,

ej som ett spökelse ur helgongriften

men som en bordskamrat i stilla byn,

där jag vill njuta torftigt bröd och vin.

Ditt väsen kom mig när i dagens glans

blott som en bländande och snabb vision,

men närmre under kvällens törnroskrans

och närmast som en andedräkt, en ton.

Nu står mitt Umbrien, skuggans land, framför mig,

jag kräver ej att se dig, blott jag hör dig,

blott då och då du bär min själ ett bud,

min vän i vind och skymning och min Gud.

Upp stiga höstens tunga moln av brons.

Du är i dem som i det sommarblå,

din skugga reses som ett hult abskons

för dem som trött i ok och hetta gå.

I aftonlandet är min ro belägen,

mitt Emaus bland kullarna vid vägen.

Det är din närhet som gör trygg min stig,

att gå i mörkret är att gå med dig.

E A Karlfeldt:

I älgtiden

Han kommer var natt till en havrevret;

från torpet man sett var han betar,

den väldige best, som med svett och förtret

jag fåfängt om dagen letar.

Nu sover all nejden i fullmånens flor,

men brinnande vakar min lystnad.

Vid diket, där frodiga pilhäcken gror,

jag väntar i vindlös tystnad.

Då träder han ut från sitt höstliga slott

mellan granar och blodröda aspar.

Han skrider högtidligt och lugnt som en drott,

och kronan i grenarna raspar.

Så fredligt i måndimmans vaggande ström

han vankar bland kornrika snesar,

fantastisk, bisarr som en syn i en dröm,

som en vålnad av fornskogens resar.

Och här, på sitt odal, för mer än ett djur

han syns mig, ja, mer än min like:

en stoltare son av drottning Natur,

en förstfödd i vildmarkens rike.

Det kommer till korta, mitt jägareblod.

Jag kan ej min vekhet betvinga,

jag nänns icke sända mitt dödande lod

i denna månljusa bringa.

Ett sådant pris får ej vinnas med svek.

Jag smyger mig bort genom riset.

I morgon börja vi åter vår lek,

du höge, på gamla viset.

Då spela vi rent. Du har präktiga ben,

och ärligt försprång du vunnit;

om jag hinner dig då över stock och sten,

har nog månskenshumöret försvunnit.

Och bringar jag då mot din fasta bog

till vila det darrande kornet,

skall skottet få sjunga kring myr och skog,

och med fröjd skall jag stöta i hornet.

Och stolt vill jag räkna var pannans tagg

som du burit i prakt utan lyte

samt föra hem över tuvornas dagg

i kvällen mitt förstliga byte.

E A Karlfeldt:

Cantilena communale

Med en maklighet, som sinnet söver,

skutan glider genom öppna bron.

Varsamt vattnet fransas fram i fören,

sammanblandar fragg och blanka ören.

Silversnören

lindas upp vid vågens skvalp och ton.

Himlen sprider matta sken däröver.

Välbehag i skymning.

Stjärnbehag i skymning.

Vita häckblom, mörka bladverk - nattens skönhetsdon.

Stadens småhus, som sig hopatränga

omkring samlingstankars stora hus,

gömma skönhetsland bak stängda grindar.

Luktärtsreva vid staket sig lindar.

Vilsna vindar

blom till fjäril gör vid fladdersus.

Sus och sömn bland ros och blad, som klänga...

Slumra småstadshjärta

med din storstadssmärta! 

Slumra gott i gråa husen vid kastanjens brud!

Alla blå inkorporeringsdrömmar,

som i dagens marknad röja sig -

alla nyttans vyer staden målar,

plånas ut, när sommarnatten prålar,

blomman strålar

pudervit vid trappa, prång och stig.

Kall beräkning flyr - naturen ömmar,

och Provinsens andar

doft kring teglet blandar,

träda kransade till torget: "Barn, vi älska dig!"

Steg på avstånd lugnt och tydlig höras.

Ej så länge - ljudets död är snar...

Trottoaren letar sig förveten,

alabasterblek från mörka vreten.

Evigheten

når den visst vid sjön, som blånar klar

och med rymden synes sammanröras.

Himlen nu tycks låna

vattnets silvermåna.

Vattnet lånar himlens blånad - vänskap uppenbar.

Här vid andetag från strandens dyning

kan man fri från frusna tankar gå.

Vaka, medan stjärnor silverkalka

murars rader - och vid ökad svalka

gräsets halka,

morgonljudens klarheter förstå.

Enkla hjärta, njut i rosig gryning!

Fin din stad i ljusning

står vid sång och susning.

Klappa stolt, med världsstadsglädje, i din glömda vrå!

B Sjöberg:

Vårlåt

Göken på ängarna gal i sena natten,
löken på sängarna blomstrar vit och röd.
Forsen kring stenarna sprutar mjölkvitt vatten,
porsen och enarna skänka ut sitt mjöd.
Vad vårt land är vänt och ljust,
hur dess hundra sjöar glänsa
liksom ögon dem kärleken tjust!

Följer du skällan i långa solskensdagar,
sköljer vid källan du foten, späd och skär?
Lockar dig duvan till dunklet, där hon klagar,
plockar på tuvan du söta fjolårsbär?
Se, din vän i längtan går.
Hur de ungas hjärtan darra
liksom lärksång i hembygdens vår!

Vårskymning

Den ena kom från slottet, hon smög i trädgårdsvrår
mellan örter och snår,
som ångade och drömde i skymningsljuvlig vår.

Där fiskar nyponhulling, där biter hagtornstand
på de vildvuxna land,
och skälmska grenar nappa i flätans röda band.

Nu står hon utom häcken, och blodet bankar hett.
Ack, månntro någon sett?
Kanhända guvernanten? Det vore alltför lett.

Och rädd och lycklig går hon emot den sjunkna sol,
medan ängens viol
helt ödmjukt kysser fållen av yngsta frökens kjol.

Den andre kom ur skogen, på blåbärshagens stig,
han kom smidig och vig.
Hej, över gärdesgården hur lätt han svängde sig!

Han satt din djäknemössa på sned som en barett,
och till knappnålsbukett
en körsbärskvist han brutit med blom som daggen vätt.

Men runt omkring ur lövet han tyckte att han fick
mången spejande blick,
han tyckte trasten sporde så misstänkt vart han gick.

Så vandra det, och blekna begynner aftonskyn,
men de glöda om hyn,
och sälla, dunkla riken stå upp för deras syn.

De mötades på kullen, de mötades vid ån
i den glimmande slån.
De kyssades så blygt, att de skämmades för mån´.

Du ler

Du ler med vita tänder
och läppars röda glans,
och blickens ny sig tänder,
som aldrig nedan fanns.
Du gördlar dina länder
med samma lätta händer
som till din första dans.

Du räddat genom åren
ditt friska, knappa hull,
och ännu glänsa håren
som olja och som gull.
Kom, glömmom hjärtesåren!
I löten bräddar våren
sin blomsterskäppa full.

Vad sjuka skalder sjunga,
att lyckans tid förgår,
är sant på deras tunga
men vore lögn på vår.
Oss lyfta vingar unga
ur livets kval och tunga
i våra sena år.

Fäderna

Ej finns deras namn på hävdens blad
- de levde i ringhet och frid -
men jag skönjer ändå deras långa rad
allt upp i en urgrå tid.
Ja, här i det gamla Järnbäraland
de bröto åker på älvens strand
och malm ur gruvan bredvid.
De kände ej trältjänst, förstodo ej krus,
de sutto som drottar i eget hus
och togo sitt högtidsrus.
De kysste flickor i livets vår,
en vart deras trofasta brud.
De ärade kungen, fruktade Gud
och dogo i stillhet, mätta av år.

Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund
fick jag styrka vid tanken på er.
Som ni vårdat och älskat ert ärvda pund,
vill jag småle nöjd åt vad ödet ger.
Vid njutningens vinkande överflöd
har jag tänkt på er kamp, på ert torftiga bröd:
har jag rätt att begära mer?
Det har svalkat som bad i den strömmande älv,
när mot lustan jag kämpat mig trött,
det har lärt mig att rädas mitt eget kött
mer än världens ondska och satan själv.

Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund,
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.
Nu fångar jag toner ur sommar och höst
och ger dem visans lekande röst:
låt gå, det är också ett värv.
Men klingar det fram ur min dikt någon gång
en låt av stormsus och vattusprång,
en tanke manlig och djärv,
finns där lärkspel och vårljus från fattig hed
och suckar ur milsdjup skog -
ni ha sjungit det tyst genom många led
vid yxans klang, bakom fora och plog.

Tiga och tala

Varföre skulle du mässa

också din själs litania,

också din sorgs miserere?

Hånande ögon bevaka

den, som har blottat sin sorg.

Stoltare vore att pressa

smärtan i barmen där nere

hårt och beslutsamt tillbaka,

än att den förs i det fria

naken kring gator och torg!

Klangen, som världen behöver

är ej ett vekt miserere -

tonen, som läte sig vässa

uddvass till pil eller klinga

finnes väl ock i din barm.

Smärtan, som bundits där nere,

skall, när en tid har gått över,

väpnad från fot och till hjässa

upp ur sitt fängelse springa

djärv som befriande harm!

Sanning till hälften du säger,

harm vill till vapen jag smida,

dock skall ej smärtan, ej sorgen

tigas ihjäl, ty att tiga

är hos en sångare brott.

Stoltare är det att stiga

mitt ibland vimlet på torgen

fram med all sorg, som jag äger,

tolk för de tyste, som lida,

tiga och lida blott.