Riddarna av bordet

Det satt ett Gud behagligt lag

och stirrade i viskyn.

Dan Före, skald av okänt slag,

Karl Magnus Tull, av erkänt slag,

och Jonasson med fiskhyn.

Men vid sin enkla soda satt

den revolutionäre Spatt

med djupt förakt kring munnen.

Och på hans knä, liksom en svan,

en sångmö ifrån Nybroplan,

vart Greta Dahl befunnen.

Upp stod den store Magnus Tull,

lätt vinglande på klacken.

Av pingstdagseld hans själ var full,

när stolt han vräkte groggen kull

och pekade på fracken.

Se här en skald, I vise män,

som älskar bort en vår igen,

när pingstens klockor sjunga.

Åt helvete med blygd och dygd!

Ett leve för vår svenska bygd

och för oss skalder unga!

Lugnt svarade den bittre Dan:

Se an den vittre snobben!

För våldtäkt han beröms i stan -

hans diktning står på samma plan:

han går tillhanda mobben.

Dock: diktningen är nationell,

hans själ är menlös, tom och snäll.

Gå upp till äretrappen!

Fast tretti år du bär ändå

din läskostym alltjämt uppå,

Blöj-riddare av Nappen!

Förtröt den store Jonasson.

Han jämkade på västen:

Din tunga stinker fränt av hån,

baggböling, avskrap nerifrån,

men du har rätt för resten.

Här svina vi i skökohus -

nej, ut till friska skogars brus

att vädra våra vommar!

Det är så trevligt däruti

med vita lodjurs bröllopsskri

i Skånes vildmarkssommar.

Och Jonasson sjönk ner på nytt 

och diktade och drömde,

och Magnus Tull, som kvalfullt gnytt

tog än en grogg för den som flytt

och sig på golvet glömde.

Men på sin stol satt skalden Spatt

av Greta Dahl beklämd och matt.

Hans själ slog röda lågor,

vid det han fann en Heine-rad

på Gretas yppigt svängda vad

och en i barmens vågor.

Han vaknade likt den som sett

i fjärran ljusa länder,

och formade av en servett

en frygisk mössa, fint och nätt

med flinka backfisch-händer.

Håll in, han skrek, ditt lumpna snack,

reaktionära borgarpack,

förgyllda viskygroda!

Åt tjyvsamhället evig död!

Jag är rebell och djävligt röd.

Jag dricker endast soda.

Där satt ett Gud behagligt lag

och mitt bland dem Dan Före.

Ett leende av bittert slag

flög eldrött kring hans beska drag.

Den öron har, han höre!

Nu dånar tiden oss förbi

med skrik av fallna furstar i

och härskrin av de nya.

Nu gick en rutten värld i kras.

Kling klang! Vi sitta vid ett glas

som hunden vid en spya.

Var dväljes tidens frälserman

med ord som sten på slunga?

Pingstörnar skria: var är han

som segerhuvad brusar an

i täten för de unga?

Och ekot hittar mer än nog.

Det hastar till en gyllne skog,

det sätter sej på krogen.

Svinmollor över Pinden gro

och feta sparvar bygga bo

i ruttna lagerskogen.

Gå, kyssens bröder Spatt och Toll,

ur samma sparvägg komna!
Du, Jonasson, av hälsa full,

gå ut i marken, vräk dej kull

och vid ett älgböl somna!

Du hör väl ej i sömn så hård

gudsrösten i din örtagård

ge bud om världens smärta.

Säg, hör du väl ur blad och gräs

en underjordisk marseljäs

hårt studsa mot ditt hjärta?

*

Och han strök upp sitt lejonhår,

slog flaskorna från bordet.

Men Tull grep rörd hans stöveltår

och snyftade ett varmt: gutår

och tack, min bror, för ordet!

Hän över Greta Dahl han klev,

och Spatt, som på servetten skrev,

begynte vred att gorma.

Han stängde dörren med ett brak

och hörde över svarta tak

all rymden morgonstorma.

H Blomberg: