Advent, advent

 

Advent, advent!

En dörr som står på glänt

till allt som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Advent, advent!

En stjärna Gud har tänt,

som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.

Fragment, fragment!

Nu må det vara hänt,

att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.

Läs även den likbegynnande dikten Munkåret! 

H Löwenhielm:

Bereden väg för Herran

 

Bereden väg för Herran,

berg, sjunken, djup, stån opp!
Han kommer, han som fjärran
var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens förste,
av Davids hus den störste.
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.

Guds folk, för dig han träder,
en evig konung opp.
Strö palmer, bred ut kläder,
sjung ditt uppfyllda hopp.
Guds löften äro sanna,
nu ropa: hosianna!
Välsignad vare han,
som kommer i Herrens namn.

Gör dina portar vida
för Herrens härlighet.
Se, folken kring dig bida
att nå din salighet.
Kring jordens länder alla
skall denna lovsång skalla:
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Ej kommer han med härar
och ej med ståt och prakt,
dock ondskan han förfärar
i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider
och segrar när han lider.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

O folk, från Herren viket
i syndig lust och flärd,
giv akt, det helga riket
ej är av denna värld,
ej av dess vise funnet,
ej av dess hjältar vunnet.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Den tron som han bestiger
är i hans Faders hus.
Det välde han inviger
är kärlek blott och ljus.
Hans lov av späda munnar
blott nåd och frid förkunnar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.

 F M Franzén:

Narvamarschen

 

Viken, tidens flyktiga minnen,
stundens fröjder, bleknen, försvinnen.
Natten nedsteg på våra sinnen
och för skuggorna är vår sång.
Hågkomst av de framfarna dagar,
som oss eldar och oss anklagar,
gråa gäst, som ej tid försvagar,
följe ditt allvar vår dunkla gång!

Efter hundraåriga skiften
våga nalkas till hjältegriften!
Plåna med tårar ut minnesskrifetn,
hur den störste bland Karlar föll!
Allt för stor för den kloka tiden,
kastad ur fornvärlden in i striden,
svärd för rättvisan - okänd för friden,
tills den för evigt hjälten behöll.

E G Geijer:

Andreas har du kanske sett

 

Andreas har du kanske sett?

Han fiskar i Gennesaret, 

där Jakob och Johannes bor, 

och Simon är hans egen bror.

Men när Johannes Döparen 

tar täten, blir Andreas en 

som följer honom vart han går, 

som döps och lyssnar och förstår.

En dag så pekar Döparen 

på timmermannen, släktingen, 

och ropar: ”Se Guds Lamm som är 

det lamm som världens synder bär!”

Andreas fattar inget först 

men drabbas av en inre törst, 

och med en vän så går han nu 

och frågar Jesus: "Var bor du?" 

"Följ med och se", får de till svar, 

och hela dan de stannar kvar. 

Andreas börjar ana då 

att de Messias själv stött på.

Det måste han berätta för 

sin bror, så där som bröder gör. 

Och Simon hakar gärna på, 

till Jesus vill han genast gå.

Sen fiskar de ihop igen,

men snart de kallas av sin vän

till mänskofiske på hans led.

De lämnar allt och följer med!

Och fast Andreas ju var först, 

ska Simon Petrus jämt va´ störst. 

Med Jakob och Johannes går

han allra främst i Jesus' spår.

Andreas är rätt nöjd ändå, 

han pratar mindre, ser ju så 

ifall det är nån fler som han 

nu fram till Jesus hjälpa kan.

En liten pojkes fisk med bröd 

får mätta tusentals i nöd. 

När Jesus den i handen tar, 

välsignas maten pojken har.

När några glada greker ler 

och om en träff med Jesus ber, 

Andreas ordnar det förstås, 

vad Jesus sa når också oss.

Andreas är en missionär, 

han vittnar om vem Jesus är.

Apostel blir han, en av tolv, 

på deras ord står Kyrkans golv. 

Andreas dräptes på ett X, 

men lärde Kyrkan: ”Gå och väx!” 

Så på novembers sista dag,

vi minns Andreas, du och jag.

A Holmberg:

Sång bland ärkestiftets i huvudstaden tjänstgörande präster

 

(Dem tillägnad)

Ärat vare deras kall,
som i lärdomen arbeta
och i tidens natt och svall
visa att de vägen veta,
lära världens ljus och dygd,
så med gärningen som orden,
nit för konung, lag och bygd,
och en himmel över jorden!
Ärat var prästens kall!

Högsint vare deras hug,
lyftad över flärd och yta!
Varken smicker eller trug
deras ädla kraft må bryta!
Lyssnande till himlens röst,
mänsklig ordning undergivna,
bäre de i samma bröst
Guds och likars rätter skrivna!
Högsint vare prästens hug!

Stilla vare deras gång!
Bland de larmande i tiden
deras tal och deras sång
ljude kärleken och friden!
Fruktrikt, om och obemärkt,
deras verk sitt upphov prise,
och till den, som kraften stärkt,
tacksamhetens frågor vise!
Stilla vare prästens gång!

Fröjdfullt vare deras mod!
Ej för lyckan må de slava!
Tänke, deras sak är god,
därför må den framgång hava!
Världens gunst ej söke de,
ej sin vinst av andras skada,
vilje dem blott goda se,
och sen glädjas med de glada!
Fröjdfullt vare prästens mod!

Fridfull vare deras lott!
Motgång må dem ej bedröva,
ty av den, som ger allt gott,
få de väl vad de behöva.
Friden styre deras lopp,
så de ungas som de gamlas,
tände hoppets fackla opp,
när till färden de församlas!
Fridfull vare prästens lott!

J O Wallin:

Morgon i stad

 

Ett stort och lystet djur 

nu långsamt vaknar. 

Det ryter sakta, 

sträcker sina lemmar 

och gäspar tungt.

Det reser sig till hälften, 

luften dallrar 

av vågorna, som gå ut ur dess mun, 

och alla gator, torg och gränder 

snart fyllas kvavt av djurets andedräkt, 

som sveper mellan husen. 

Djuret piskar 

med svansen marken, 

lyssnar, 

reser sig så helt 

och ryter högt. 

Som järntung vikt 

dess ram är lyft, 

det reder sig till kamp 

och krossar lugnt 

små kryp till stoft inunder sig 

mot gatans stenar. 

— I vitt och isigt sken 

står dagen klar. 

K Söderholm:

Tillägnan

 

Här på de ödsliga Uppsalaslätterna

har vi ofta vankat i vinternätterna.
Tysta gick vi. Slätten låg vid.
Stjärnorna flammade sen evig tid.

Stjärnorna flammade, stumma och skrämmande.
Sida vid sida gick vi främmande,
skilda till strävan, skilda till syn.
Kära för oss båda var slätten och skyn.

En gång restes forntidshärdarna
här i skimret av de fjärran världarna.
Eld vid eld i hedenhös
samlade sin flock, medan jorden frös.

Här plöjdes mark av de första plogarna,
plöjdes, medan ulvarna tjöt i skogarna.
Här på de heliga härdarnas glöd
bakades av kornet ett grovt, hårt bröd.

Här stod hovet, där skarorna blotade,
fulla av fasa, när fimbulsvintern hotade,
fulla av kvidan under flämtande valv,
när runt kring jorden en världsnatt skalv.

Se, hur ljusen tindrar på slätterna,
kämpande mot mörkret i vinternätterna!
Natten är oändlig och jorden ett flarn.
Räck mig din hand! Vi är härdarnas barn.

K Boye:

Stiger ditt huvud

 

Stiger ditt huvud, det sorglynta veka,

upp för min tanke i skymningen bleka,

sväller en sång i mitt hjärtas rum,

ödesbebådande, varslande stum. 

Människans huvud! Hur kring dig skälva

skimmer och vekhet och mörker som välva

hårda och tunga med frostsvart sus,

bittert beskuggande huldhet och ljus.

Fridfull, november, du sakta dig lägrar,

vilande syn för sinnet hägrar

lik din aftons glimmande rand

hän över dunkla och fjärna land.

Allt nu tyckes mig vänligt ljusna,

bron och strömmen och gatan frusna

hemligt förtroligt skimmer får,

här i den främmande stad jag går.

Blått om ditt huvud en höstrymd blänker

tindrande, strålfylld och sakta bestänker

blekgyllne håren och hjässan len

varmt med sin daggiga friskhets sken.

Aldrig, när en gång i livets kyla

icke du vet var ditt huvud skyla,

ana du skall att dig önskat väl

flyktige irrande främlingens själ.

Livet förrinner och ungdomens tider.

Året nu åter mot aftonen lider.
Döde skald, på min vandring igen

är du min ensamhets tyste vän.

Silvrade fält som i aftonen glimma!

En gång skall en i den mörknande timma

se mot mitt ögas fjärmade ljus -

Strålar och skimmer och vemodssus.

Blekt i den fallande aftonens grånad

framgår ditt huvud i frid för min trånad.
Fälten försvinna och gårdar och trän

långt bland de tätnande töcknen hän.

Vinden har tystnat och bladen alla.
Sakta ur molnen börjar regnet falla.
Stjärna i klarhet i himmelens gräns,

länge o än på den mörknade vägen gläns!

Städernas susande, konstens rusning,

människoskönhets eviga brusning

väckte förtvivlan och tärande brand,

ångest och törst till ohinnliga land.

Men vid din skönhet nordiskt bleka

milda väder mitt hjärta smeka,

rinner min själ i en visa öm

vårlig och stilla i solig ström.

V Ekelund:

I brist på rep

 

Rekryterna på I1 undervisas i den ädla konsten att

koppla en fånges ben som en rosett runt en trädstam 

och sedan trycka ner honom mot marken.

Gack ut i skogen och bese paketen

av röda tallar med en grå rosett.

Vi knyter knutar av mänskligheten.

Så fin förpackning har väl ingen sett.

Och billigt blir det, vågar vi bedyra.

Vi sparar dollar till en stor kanon.

Ja, tid är pengar och rep är dyra

och fältpastorer tar betalt för tron.

Och fräcka fångar äter dyr potatis,

fast tidens lösen heter sparsamhet.

Men tall fås billigt och fångben gratis.

Du måste löna dig, humanitet!

Nu får väl Röda Korset köpa ned sig,

för vi har större planer i vår klubb:

En fånge måste ha dollar med sig.

Då får han handla sig ett rep hos PUB.

S Dagerman:

Klagan och tröst emot avundsagget

 

Så får du ej i fred för avundstungan ligga,

i jordens mörka bo, i gravens kalla famn:

du som i världen här, för ditt beröm och namn,

ej sniktes efter ros, ej ville ära tigga.

Min milda vän, var är nu avunds folk i vägen?

Du har ju redan gått från deras samfund ut:

ditt värde slår ej mer på deras högmod knut;

och lastaren är dock att lasta än benägen.

Ja! Ja! Det är hans art: han menar därmed släcka

den rena låga, som ditt rykte med sig för;

men kan ej se, att det en dubbel verkan gör;

hans tadel olja är, som lågan mer kan väcka.

Du är ock evigt fri från avunds pilar tagen.

Fast deras uddar mig i själ och hjärta gå,

skall dock ditt minne fast hos rena själar stå,

i pris och kärlek kvar, intill den sista dagen.

H C Nordenflycht:

Hemlös kärlek

I himlens breda sidengröna fåra 

vid horisontens rand av gyllne rött 

skönjs nyets tunna fosforbleka skåra. 

Nu nalkas natten, kära, dagen dött — 

och skuggorna få liv. Nu glida våra 

livsvilla själar fjärran, trånsjukt trött, 

mot Alltets djup, där våra blickar spåra 

en avglans från en skönhet, aldrig mött. 

Jag drömmer dig med Psyches lemmar, kära, 

i fjärran nejders stilla enslighet 

och på ditt lena hår jag ser dig bära 

mot sommarnattens blå oändlighet 

den rena månens klara silverskära . . . 

Vad vill du mig! Vi kom din hand mig nära?

S Agrell:

Mörka makter

 

Den svenska filmen "Hon dansade en sommar" 

har av säkerhetsskäl förbjudits i Öst-Tyskland.

Vad hotas världsmarxismen och fredens krafter av

och vad får Marx att snurra så hastigt i sin grav?

Det är inte Eisenhower. Ej vätebombens dån.

Det är den svenska filmen och Ulla Jacobsson.

Där hon och Folke Sundquist bevattnar sina hull,

där bleknar kommunister och celler går omkull,

och trogna funktionärer förråder sin idé

och går att bada nakna i Oder eller Spree.

"Hon dansade en sommar" såg Ulbricht i går natt.

Nu dansar han i Hamburg, klädd i blott en hatt.

Och Pieck såg "Åsa-Nisse" vid någon svensk-tysk träff.

Alltsedan i går morse tillhör han RLF.

Och "Biffen och Bananen", en mycket lömsk produkt,

såg folkpolisens führer, och det bar sällsam frukt.

Sen dess så driver mannen, enligt en bulletin,

två frukt- och köttaffärer nånstans i Väst-Berlin.

S Dagerman:

Fint sätt

 

En cause célebre har seglat upp i Luleå, där stadens myndigheter 

i anslutning till kungens eriksgata för 30 000 kronor lät inreda 

en speciell kungatoalett, vilken inte kom till användning.

Att bygga onämnbara åt monarker

är som Luleå vet en känslig sak.

En undersåte kan ju stå i parker,

men översåten måste under tak.

Och vidare bör hela Luleå veta:

Att papper måste ligga i kuvert.

UPPTAGET bör det knappast inte heta,

men KONUNGEN AV SVERIGE VISTAS HÄR.

Slutligen bör man väl förutskicka,

att Luleå känner monarkins teknik:

All spolning måste ske i sockerdricka.

Ej i vatten. Sånt är republik.

Allt är komplett med kronor och lampetter.

Men kungen fattas ju. Vad skall man tro?
Gäller Plikten icke våra toaletter,

undrar en besviken Luleå-bo.

25/11 - 52

S Dagerman:

Förundrade, med bävan

Förundrade, med bävan 

skall vid Guds tron vi se 

hur all vår bön och strävan 

fått större skördar ge, 

än någonsin vi trodde, 

när i hans tjänst vi gick, 

fast Kristus bland oss bodde 

och av hans kraft vi fick. 

Med gråt Guds Ord vi sådde 

vid väg och stenig grund. 

Så sällan vi förmådde 

att se och tro den stund, 

när Ordets säde rotats 

i trogna själars jord 

och syndens kräftsår botats 

av Kristus vid hans bord. 

Men under all vår tröghet 

att hoppas och att tro 

fick ändå Andens höghet 

med kraft ibland oss bo. 

Vad vi i svaghet gjorde 

gav Anden ljus och glans,

och älskad blev Guds Smorde. 

Så blev all äran hans. 

Och fastän svagt och illa 

så mycket här blev gjort,

skall trohet i det lilla 

av Gud belönas stort. 

All möda för Guds rike 

en härlig lön skall se. 

En glädje utan like 

skall glädjens Herre ge.

C Braw:

Våran prost

 

Våran prost

är rund som en ost

och lärd som själva den onde,

men gemen likväl

och en vänlig själ

och skäms ej, att far hans var bonde.

Han lever som vi

och dricker sitt kaffe med halva i

som vi

och ratar icke buteljen,

älskar mat

som vi

och är lat

som vi

- men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,

vi andra känna oss ynkligt små,

men prosten likasom växer,

för då är han prost från topp till tå

och det en hejdundrande prost ändå

i stort pastorat med annexer.

Jag glömmer väl aldrig i all min dar,

hur vördig han var

här om sistens i kappan och kragen,

hur världens barn

han malde i kvarn

och läste för köttet lagen!

Och prosten grät

- tacka för det,

han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,

ty köttet sved

och själen var allt satt i klämma.

Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut

vid tjänstens slut

efter prosten ut,

ty rådet var kallat till stämma.

Men det förståss,

vi repade oss,

när prosten klarade strupen

till sist och sade: "välkomna

till smörgåsbordet och supen!"


G Fröding:

Skalden på yttersta dagen

 

Dieu me pardonnera, c´est son métier.

(Heine)

Mitt liv var en plump och vulgär parodi
på mina sublimaste sånger.
Men när döden kom, stod Vår Herre mig bi
och lärde mig uppriktig ånger.

Den kom ju förstås lite sent i mitt liv,
men så var den dess mera bister.
Geniets ånger blir mer intensiv
än bondångern hos en filister.

Det var en underlig sensation,
men högst intressant att studera;
det skall bli skönt att i himlaron
den närmare analysera.

En ruelsens inspiration mig grep
och steg över bräddar och kanter,
och stroferna veno som gisselsvep
från tränade flagellanter.

Jag velat leva för att få se
hur stycket blev emottaget
av publik och kritik; man borde ge
det en plats i psalmboksförslaget.

Av hela min mäktiga produktion
är det nog det äktaste stycket.
Dess djupa och skakande ångestton
bör ha gripit Vår Herre mycket.

En dramatiskt glänsande scen man får
- jag gläder mig redan åt den -
när likt Den Förlorade Sonen jag står
framför himlen och kämpar med gråten.

Och Vår Herre skyndar sig i sin tur
att låta nåd gå före rätten.
Och längst bort i fonden, som bifigur,
står en gödkalv och bölar i kätten.

S Lindström (Tristan):

Unescos stora dag

 

Så får vi äntligt kröna

kulturens grand seigneur.

Välkommen i det gröna,

herr tukthusdirektör!

Vi är så gränslöst glada 

för edert varma stöd.

Dock är det lite skada

att Hitler är så död.

Så emottag medaljen!

Skål, bödel, och drick ur!

Vi bugar oss för galgen.

Där hänger vår kultur.

21/11 -52

S Dagerman:

Den första snön

 

Vitt lyser taken i Klara 

och vitt lyser fönsterblecken.

Vit är den hängandes snara 

och vitt lyser gapet på skräcken. 

Rimfrost ur ångande mular 

och kall kropp under kavajen. 

Nysnö är skidspår och jular 

och trevande steg utmed kajen. 

Det glittrar på fönsterblecken 

och lyktornas ögon är stora. 

Se, snön sveper vänliga täcken 

kring spyor och hemlös och hora. 

Det är tätt mellan frysande kroppar 

men långt tills det påskas och våras. 

När morgonlyktorna droppar

i nysnön kan hemlösa spåras. 

Vitt lyser jättehotellen 

och planken kring storindustrier 

och vitt grinar vintern mot kvällen 

med laddade köldbatterier.

20/11 -44

S Dagerman:

Nyslagen is

 

När på vatten Bore slagit spången 

Näcken spelar med nyslagen is. 

Låt då barnen lyssna till den sången. 

utan tanklöst våld ifrån — polis! 

Men låt även denna sång få bliva, 

varning att ej ut på djupet kliva.

När som barnen i naturn få blicka, 

varnade av fäders: varsamt gå,

födes maning att sig nobelt skicka,

maning: aktsam emot fara stå. 

Livets elixir skön näring hämtar, 

där som livets brytningar framklämtar!

E Ofvandal:

Gud signe Lettlands folk

//: Gud signe Lettlands folk,

vårt kära fosterland,

Lettland välsigne du,

välsigne du oss! ://

//: Se landets döttrar le,

hör landets söners sång,

led oss i glädjedans,

vårt Lettland stärk! ://

K Baumanis:

Men frukten av min skaldeflamma

Men frukten av min skaldeflamma 

och mina svärmerier — den 

jag blott får läsa för min amma,

min barn- och ungdoms bästa vän. 

Blott på kalas hos dumma grannar, 

då allt förnuftigt samtal stannar, 

jag stundom ej kan låta bli 

att läsa högt en tragedi. 

Till samma resultat det länder, 

som när jag roar mig ibland 

att deklamera vid en strand 

min sångmös verk för gäss och änder: 

de kackla, klappra; inom kort 

min sång har skrämt dem alla bort.

Jag därför ej förhastat dömer 

min nästa... Uti skogig trakt 

en skytt all poesi förglömmer 

och ger på spända hanen akt. 

Min smak är säkert icke andras, 

och deras vurm må icke klandras. 

En älskar jakt av skilda slag, 

en annan poesi som jag.

En flugorna med smälla dödar, 

en tycker allra mest om krig, 

en ann med statskonst roar sig, 

och en med skriveri sig mödar. 

En dricker vin... Ja, lust och smak

är vars och ens privata sak.

Ur Eugen Onegin (IV:35-36)

A Pusjkin:

Morgonfest

Se, frostkallt röd står himlen bortom taken 

och slut är natten, slutad backanalen — 

hur sällsamt blå bli skuggorna i salen, 

hur gula ljusen fladdra djupt i staken!

Vid trötta stämmors sorl du trött hölls vaken. —

Nu allt är tyst. Du väntar blott finalen. 

Ditt glas är spräckt och tomma ostronskalen —

stig upp, min vän, och lossa fönsterhaken! 

O morgondager, kalla blåa ljus, 

fall stolt och liknöjd i din klara glans 

på torg och gränder, hem och jungfruhus, 

kyss skökans kind och barnets ögonfrans,

palatsets vita sten och gatans grus — 

och fyll mitt sinne med ditt svala rus!

S Agrell:

Röd gryning

 

Det brusande höstträdets krona 

har hägnat i natt vår ro. 

Nu gryningens kastvindar tona 

kring grenarnas tomma bo. 

Fort, fort svann den isiga natten, 

och morgonen, morgonen gryr. 

Röd luft slår ur älvens vatten, 

där frostiga skummet flyr — 

röd luft, kall vind som föröder 

vart strå bland strandbräddens ris. 

Blek morgonstjärnan förblöder 

i bergens rostbruna dis. 

Kort, kort var den isiga natten, 

den enda för oss — för oss! 

Grymt lyftes ur älvens vatten 

den röda morgonens bloss. 

Hör!... Höstträdets härjade krona 

skakar i bitter vind. 

Grå dag skall aldrig försona 

den natt du sov mot min kind.

Karin Valborg Ek:

Aftonharmoni

Nu faller kvällen skymningsblå och sval. 

Och insjön somnat skär och spegelklar. 

Med silverrena toner bäcken far 

sin stilla väg vid sus av asp och al. 

Har du en önskan mer? En bön, ett val? 

Mitt sinne, säg, vad finnes ännu kvar 

av allt, du nämnde ångest, sorg och kval...

Ett töcken vilar över allt, som var. 

En fjärran klockas klang ditt öra hinner, 

och allt blir tyst igen på öde slätt. 

Mot himlens fond av guld och violett 

två träd stå svart i smäcker silhuett, 

och i det bleka blå, där skyn försvinner, 

en stor och ensam stjärna stilla brinner.

S Agrell:

Våran prost

Våran prost

är rund som en ost

och lärd som själva den onde,

men gemen likväl

och en vänlig själ

och skäms ej, att far hans var bonde.

Han lever som vi

och dricker sitt kaffe med halva i

som vi

och ratar icke buteljen,

älskar mat

som vi

och är lat

som vi

- men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,

vi andra känna oss ynkligt små,

men prosten likasom växer,

för då är han prost från topp till tå

och det en hejdundrande prost ändå

i stort pastorat med annexer.

Jag glömmer väl aldrig i all min dar,

hur vördig han var

här om sistens i kappan och kragen,

hur världens barn

han malde i kvarn

och läste för köttet lagen!

Och prosten grät

- tacka för det,

han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,

ty köttet sved

och själen var allt satt i klämma.

Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut

vid tjänstens slut

efter prosten ut,

ty rådet var kallat till stämma.

Men det förståss,

vi repade oss,

när prosten klarade strupen

till sist och sade: "välkomna

till smörgåsbordet och supen!"


G Fröding:

Men sommaren i höga norden

 

Men sommaren i höga norden 

är sydländsk vinters parodi. 

En flyktig gäst på kalla jorden, 

han spårlöst skymtar oss förbi. 

I höstens tröga skymningstimmar 

på fästet solen dåsigt glimmar. 

Alltmera knappas dagen av, 

och naken som en blottad grav 

står skogen med de vissna bladen. 

I dimmors slöja svepas fält, 

och gässens kackel ljuder gällt 

i luften, då den långa raden 

flyr hädan. Ja, november gör 

ej gladare ett trist humör. 

Skymd bliver morgonsoln av töcken;

förstummats sorlet har på fält, 

och fram på vägen från sin öken 

en varg med hona drivs av svält. 

När hästen vädrar dem, han gnäggar 

av ångst, och inom fyra väggar 

sig vandraren först säker tror. 

I morgonstunden sina kor 

ej herden för till betesvallar, 

och ej i solig middagsstund 

hans vallhorn lockar dem i rund. 

En mö i torp sin visa trallar, 

där sländan, förd av flitig hand, 

belyses matt av tjärig brand. 

Re’n rimfrost täcker marken vida 

omkring och ut sitt silver strör 

(att mina rim av frosten lida, 

ej därför undran väcka bör!). 

Mer glatt än ett parkettgolvs timmer 

är isbelagda flodens skimmer, 

och pilten käckt med skridskor på 

skär isens jämna fält, det blå. 

På röda tassar ankan skrider 

mot stranden ner att bada sig 

och travar fram på svekfull stig, 

men halkar — pang, hur vingen svider! 

De första flingorna av snön 

som stjärnor falla ned på sjön. 

Hur skall man lämpligast fördriva 

på landet denna vintertid? 

I längden kan man glad ej bliva 

av denna tröstlöst stilla frid. 

Att skala kring på stepp och stenar

på oskodd häst är ock, jag menar, 

försåtligt, ty det hända kan, 

att brunten halkar, även han. 

Nej, tacka vet jag hemma sitta 

och läsa — Pradt och Walter Scott? 

För resten dricka, svärja smått 

och uti kassaboken titta. 

Om kvälln besök man kanske får, 

och så den tröga vintern går.

Ur Eugen Onegin (IV:40-43)

A Pusjkin: