aldrig blir på din gård jag dräng!
Förstfödd är jag i din husbondstuga,
far min var svensk och hette duga,
mor min tog gården med mig i arv,
medan jag än var en liten slarv.
Mor min var gammal och du var ung,
flink i din syssla som hon var tung,
gårdens framtid och kvinnans sinne
gjorde dig sen till min styvfar, Finne!
Syskon du gav mig, men äldst bland dem
blev jag en främling i eget hem.
Mor min fick omsorg om yngre barn,
skötte sitt hushåll och spann sitt garn,
hörde med oro mitt lynne vrenskas,
fädrens lynne, de gamle svenskas.
Hurtig bland drängarna växte jag stor,
glömde all vördnad för far och mor.
Knappt var jag vuxen, förrn mor min låg lik.
Drängarna sade mig att jag var rik.
Hej, vad det dracks och slogs och levdes,
tills mina skulder hos styvfar krävdes.
Och du betalade leende dem,
tecknade in dem uti mitt hem.
När jag blev myndig, var arvet mitt slut.
Styvfar, du sökte nog lära mig hut.
Far mins lynne, det trotsigt djärva,
det blev det enda jag sist fick ärva.
Och hi och hej, det gör ingenting!
Jag har ju kvar hela jordens ring.
Finnbacka Finne, min styvfar sträng,
aldrig blir på din gård jag dräng.
Förstfödd jag är i din husbondstuga,
har icke lärt att lisma och ljuga,
har icke lärt att nöja mig,
har icke lärt att böja mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar