När
hon sätter den till sitt öra hör hon däri varken havet, vinden
eller änglarna
utan sin egen röst som sjunger: Jag älskar dig.
Hon har aldrig förr hört något så vackert.
På en annan strand ligger alla människor sovande.
Någon
går långsamt stranden fram, lyfter dem en efter en till sitt öra
och lyssnar.
I somliga människosnäckor hörs hundskall,
i
andra tigrars avlägsna rytanden eller hammarslag
och i
några det tunga dånet från maskiner.
Men i en snäcka genljuder skriet från en fisk.
Så låter människan som älskar när
någon håller henne till sitt öra.
Om planeter kunde älska skulle de bryta sin bana och kaos
inträda.
Världens bestånd garanteras av att kärleken är
omöjlig.
Också människan som älskar anar att kärleken är
dödens syster.
Men det hindrar henne aldrig från att fången i
sin bana bryta sig in i grannens cell,
jublande: Jag är fri!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar