onsdag 13 juli 2016

Solnedgången

Sol, som sjunker ned i din mjuka molnbädd,
nu godnatt! — Guldkantade slöjan höljer
snart din varma kind, då du stilla sluter
strålande ögat.

Ännu skimra speglande sjön och bergen
av din blick. Än rosiga skyar sväva
lätt på himlen, drickande glans ur ljusets
heliga källa.

Du förjagat vintern med dina pilar,
isens sköld har brustit; den stränga flydde,
och åt dig han lämnade tomma fältet,
mäktige soldrott!

Nya pilar, glödande flögo ständigt
ur ditt rika, gyllene, fulla koger:
ej att döda; segrande de blott väckte
slumrande livet.

Då så glatt ur fängslande, trånga knoppar
sprungo tusen rodnande unga blommor.
Se ett under! Vinterligt kala landet
grönskande, blomkrönt!

Död låg puppan; strålande du den rörde;
skalet brister — skimrande fjäriln flyger
fri, förvandlad, prövande nya vingar,
bort över lunden.

Dina blickar trängde till dunkla fröet,
där det låg begravet i jordens sköte,
med ett himmelskt budskap att hastigt vakna,
uppstå ur graven.

Då ur lindan löser sig fröet, höjer
glatt mot ljuset längtande, späda armar;
talar ut sitt innersta väsens tanke
tyst i en blomma!

Sjunk till vila, fredliga bragders hjälte!
Du har stilla gyllene skördar mognat,
gjutit vinets svällande glöd i druvan,
fröjdat oss alla!

Se! från ängar, vilande fält och lunder,
fly de gyllne strålar, i kogret gömmas
dina pilar. Sänd dem i morgon åter,
phæbus Apollo!

Skald du är; i skönhet du jorden kläder;
vägens dammsky där som ett guldmoln svävar,
ängens dagg lik klara juveler glimmar,
klipporna rodna.

O! vem gav dig makten att stråla, liva,
väcka tusen sånger ur tysta skogen;
väcka denna sång ur mitt nyss så stumma,
bävande hjärta?

Offerlåga, glödande sol i väster!
Dig jag djärvs besjunga; men tanken stiger
högre — anar bortom din purpurförlåt
djupare himlar!

Redan bleknar rosiga skimret, dalen
nu i skuggors sorgliga flor sig höljer;
klart av tårar blommornas ögon pärla:
solen är borta!

T Knös:
Bildresultat för Thekla Knös bilder

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar