tisdag 12 juli 2016

Versen

En liten tanke nyss dagen såg:
den inte stilla i vaggan låg;
men sprang så livlig och munter opp,
och började livet med mod och hopp;
på skuldran fjärilsvingar han bar,
så lika dem modern Psyche har.
Nu ropade han: ”Då jag är väckt,
så skynda fort, att ordna min dräkt”!
Lätt drar han rimmets små guldskor på:
med dem han prydligt i takt kan gå.
I ordens dräkt han sig ledigt klär:
den röjer tydligt, hur växten är.
Han småsjunger sakta: ”Vad skall jag bli?
Mitt släktnamn lär vara Poesi.
Tänk om jag bleve Alexandrin?
Då får man en så pedantisk min;
och att studera till Lärodikt,
det kan väl aldrig vara min plikt?
Det skulle se ut som ett barn, som satt
och skrattade under en Doktorshatt.
Jag har intet anlag till Elegi;’
då skulle jag så melankolisk bli.
Men tänk, om jag ville bliva Sonnett?
Gunås! det haver sig icke så lätt —
Det är en vacker, men trång uniform,
och exercisen lär vara enorm.
Bäst vore att bliva Serenad:
i månsken man svärmar så fri och glad.
Men arm i arm med Musiken, min bror,
man lyssnar pä honom — jag glömd mig tror.
Nej, tyst! jag mig sätter på detta blad,
till Ava flyger, och blir så glad.
När hennes vänliga ögon blå
snart till mig komma och hälsa på.
Om en ting vill jag så hjärtligt be:
Om jag skall tryckas, så låt det ske —
ja, låt det ske i en lycklig stund! —
till hennes leende purpurmund."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar