tisdag 24 december 2013

Jultankar i Rom

Jag njöt en sydländsk sommarfröjd och tänkte sällan på,
att högst i norden fanns ett land med himmel mindre blå.
I idel solljus flöt mitt liv, en dröm på ejderdun,
och kärare jag södern fick allt som min kind blev brun.

Det var uti det gamla Rom. Jag satt uti mitt rum.
På himlens azurhärlighet jag länge skådat stum.
I trädgårdstäppan nedanför stod allt i flor och glans,
citronens guldklot bjärt stack av mot bladens dunkla krans.

Jag var så sällsamt vek till mods i denna dagens frid,
jag hörde pifferaro’ns ton från gränden närmst invid.
Madonnans bild i murens nisch han drog med spel förbi.
Mitt öra följde medvetslöst säckpipans melodi.

Jag vet ej varför blicken sjönk, bland böcker på mitt bord,
på Bellman, tjusaren Tegnér, på skalderna från nord.
Mitt hjärta slog så aningsfullt -- och så det föll sig, att
en liten bortglömd almanack jag av en slump fick fatt.

Jag bläddrade och bläddrade och nu jag först förstod
hur tiden skenat bort med mig vid Tiberns gula flod.
December! -- Är det möjligt väl? Jag såg ej snö i år!
December, tjugufjärde -- ack, det som en blixt mig slår!

Mitt land, mitt land, hur mår mitt land med marken vit av snön,
med julefrid och juleljus och bjällerklang på sjön?
Jag har ej hem, jag har ej härd, jag har ej eget bo.
Månn’ någon ännu minns mig där? Mitt hjärta viskar: jo.

Gud signe dig, mitt eget land, och lyse över dig
all fridens klarhet; sedan må allting bli mörkt för mig!
Må kornet spira under snö, där det i mull är satt,
och må det växa mycket bröd i Sveas norrskensnatt!

Vad bryr jag mig om söderns prakt och fägring denna stund,
om sorlande kristallers språng i skuggig lagerlund?
De rika färgers spel för mig i hast blev dött och svart;
min själ har flyttat härifrån -- långt bort -- jag vet nog vart!

Jag ser en stad, en välbekant. I både rik mans hus
och fattigkojan tindrar upp ett vänligt juleljus.
I kväll får saknas ingenstäds det goda, vita bröd,
och ej den frusna sparven ens i kväll får lida nöd.

Jag ser ett hem -- jag känner det -- jag ser den tända gran,
med knäppta händer stå de små, som själv jag varit van.
Därute är det kallt och mörkt och yrar nu som bäst;
därinne är det varmt och ljust på Jesusbarnets fest.

Gud signe detta hem och den, som nu så barnsligt glad
sig fröjdar åt var liten skänk, varom hon julen bad.
Säg, märker du, jag är dig när? O säg, förnimmer du
min andes trägna vingeslag, som susa kring dig nu?

O I, som ägen ömt varann i denna dyra stund,
som vandren samman hand i hand och vilen mund mot mund!
Det är ej någon stackars sparv, som vid er ruta rör:
det är ett ensamt hjärta blott, som snyftar utanför!

C Snoilsky:
Carl snoilsky stick.jpg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar