onsdag 25 december 2013

Julkalaset

Herr Hektor av cyniska skolan oss glädde
med tjutande välkomst, förutan all list.
Ja, själva Herr Prosten till möte oss trädde,
med sammetskalott, i sin förstugukvist.
Där stod han och buga´, må läsaren veta,
och ödmjuka tjänare fingo vi heta.

Vi kröpo ur skinnet; men när vi befria
oss hunnit ur pälsarnes hämmande band,
om grisar sig tränga kring modren att dia,
så vi kring värdinnan att kyssa på hand.
Men prosten läst Josua; där fick han höra,
hur Israels barn man till Kanaan skall föra.

I spetsen högtidligt gudsmannen sig rörde
med pustande mun, uppå stackiga ben.
Han oss till ett bord uti hörnet förförde,
där flaskan hon blänkte, den stumma Siren.
Hon började gråta för prästen, men tyste
vi tårarna bort från förförerskan kysste.

Att damerna ej något våld måtte röna,
nu högtidens hjältar med trånande blick
den ene sin fula, den andre sin sköna
till matsalen förde på riddareskick,
där bordet står rikt uppå mat, käre bröder,
fast tiggarelikt det på träben sig stöder!

Som djuren till arken, den Noach beredde,
de månde nu parvis till matsalen gå.
Just ridderligt ej jag därvid mig betedde:
jag ensam gick efter och motade på.
Omsider oskadda till matsaln vi lände,
och ingenting märkligt på resan oss hände.

Vi herrar oss bugade, damerna nego,
och, enligt värdinnans förnuftiga ord,
de fogdar och länsmän till högrummen stego;
jag också fick äta vid herrskapets bord.
I anletes svett, som den svenska soldaten
i Göta kanalen, vi grävde i faten.

Snart månde Herr Prosten sig låta förnimma
och vred sin kalott något litet på sned.
Go Herrar, man sagt mig att fisken vill simma,
och ej må vi hindra hans lovliga sed!
Då fyllde man glasen och gästerne glade
Fromt lade på sinnet, vad Prästen dem sade.

Vem räknar de alla uppbyggliga orden,
som foro i vädret, än hit och än dit?
Ej skapt av vår Herre till talare vorden,
jag gjorde dess bättre med maten min flit,
och såg så fundersam i tallriken neder,
som när ett problem ur Euclides jag reder.

Men bäst som jag slutat, I männer och bröder,
och mitt över bordet min tjusblick sig smög,
och ögat, som svalan från Norden till Söder,
helt livligt från tant till förtjuserska flög.
Magistern skär grisen, det lät över bordet,
och aldrig jag glömmer det gräsliga ordet.

Han låg uppå knä, (ack mitt hjärta, det rördes!)
lik älskaren uti Poëternes land.
Jag gråtögd grep kniven och av mig han fördes,
som tveeggat svärd i en skräddares hand.
Se’n satt jag vid hörnet och njöt av min ära
och gladde mig åt att jag slutat att skära.

Som Bonaparte bland sina vänner och fränder
fördelte Europa, jag delat min gris.
Som konstverk mottogos utaf mina händer
stekstycken ej skurna på människovis.
Fyrkantiga några, åttkantiga andra
att granskas och ätas de kring månde vandra.

Omsider vi upp ifrån stolarne stego,
och knäppte ihop våra händer, så små.
Vi Herrar oss bugade, damerna nego;
se’n månde vi alla ur matsalen gå.
Så dyster liksom jag begravit min maka,
jag följde den makliga likfärd tillbaka.

Nu sömnen mig lät sina lockelser röna,
dock höll jag mig rask för anständighets skull.
Vi drucko vårt kaffe, och, mellan de sköna,
länsmännerne mådde som pärlor i gull.
Omsider vi fikne till spelbord oss vände,
då strålade kronan på dagens elände.

[Här är sju parentetiska strofer om kända regenter i historien bortplockade] 

Nu Vishetens bok uti handen vi togo,
med brokiga bladen, en var i sin stad,
och mynt utur dem mina motparter drogo,
som bien dra honing ur blommornas blad.
Jag passade tappert, men lyckan mig felte,
och halva min årslön på kvälln jag förspelte.

Då talade prosten till råga på kvalen
och vred sin kalott något litet på sned:
Min gunstige Herre, ren öppnad är balen
och damerna otåligt vänta herrn ned.
Och neder mig drev den förskräckliga prästen,
liksom man ett offerdjur motar till festen.

Och ödmjukt jag nederst vid dörren mig ställde,
där Linus och Orpheus stampade takt.
Som syrsor de bägge fiolerna gnällde,
men länsmännen gripne av tonernas makt,
de struttade kring i den granna salongen,
likt rimmen i denna gudomliga sången.

Lik trollet i Ljungby en hedersam kvinna
till mig, som stod dörrvakt, nu närmade sig.
Hon talade till mig — det var vår värdinna —
”O ungersven kom och tråd dansen med mig.”
Jag stretade mot, Amazonen dock rådde,
och dansen med gråtande ögon jag trådde.

Men, när min kometbana ändat jag hade,
ur högsätet steg i högvördig gestalt
vår överste präst och kvickt skämtande sade:
Go Herrar, jag rädes vårt brännvin blir kallt!
Då fyllde man glasen och gästerna glade
fromt lade på hjärtat, vad Prästen dem sade.

Vår Herre själv kunde vår bordsbön ej höra,
förty hon var utan båd’ tankar och ord.
Men sedan vi ätit, som gäster det böra,
så drucko vi skålar vid Herrskapets bord.
Se’n Länsmän och Fogdar vi ärona givit,
dracks även min skål, sedan druckne vi blivit.

Vi kysste värdinnan på hand, kära vänner!
och hem till vårt land vi så drogo igen.
Så gjorde ock fordom de tre visa männer
och alla vi äro ej tokige än.
Dock medges, att visheten längre kan drivas:
om ej man far bort, där man icke kan trivas.

Vitalis (E Sjöberg):

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar